Nånting om detdär med hopp

Hoppet är detdär med fjädrar

som slår sig ner i själen

och sjunger en melodi utan ord

och aldrig tystnar, alls.

-Emily Dickinson-

Hoppet är det man lever på. Hah? Kanske man har det ibland. Ibland inte. Pessimist idag. 

Men nej... Hoppet är det som driver en framåt, som lyfter en upp. Efter alla försök, besvikelser, finns den fruktansvärda nedstämdheten och sorgen där ett tag - men sen dyker hoppet upp, viskar att sen... Slår sig ner i själen, sjunger sin sång, sticker upp huvudet med jämna mellanrum, och påminner om att loppet inte är kört än - än finns det hopp.

Mitt hopp är att barnet en dag ska få komma. Hoppets drivkraft är kärleken som ren finns.

I december, före ivf:en, skriver jag "Tålamod krävs. Och en stor portion tillit och inre styrka. Tungt så sjutton emellanåt, men sen har jag igen tillit, vågar tro och hoppas, och är säker på min väg. Då går det bättre. Så bara att försöka hänga med i svängarna så gott det går, och lita på att slutändan är bra." Tillit har jag inte alltid. Men hoppet finns kvar. Tack och lov.

Ett träd med halvdöda grenar,

tomt spretande upp mot himlen.

Stående ensamt, mitt i grågul vass.

Inget liv, ingen spirande grönska.

Och jag känner igen mej i det.

Tänker att det är så jag är.

Halvdöd, till ingen nytta.

Men sen nästa gång jag går förbi,

trots halvdöda, spretande grenarna,

är trädet ändå smyckat av gröna löv!

Inte fullt så dött som jag trodde.

Och då fylls jag av nytt hopp.

Tänker - också jag kan!

Spira och grönska.