Hormonsprutor och tabletter

(Eller - "Ett lite annorlunda nyår").

Detdär med hormoner var jag skeptisk till och lite rädd för i början av hela processen, men mittiallt krävde jag insättning av stödhormoner i sista två inseminationsronderna, och fixa sen med mängder av hormoner under ivf-försöken. Elonva, Puregon, Menopur, Orgalutran, Pregnyl, Gonapeptyl. Glömde jag nån? Never mind, kändes som en hel del, men vet att det i jämförelse är relativt lite. Också mängd hormon relativt liten. Får vara glad över det... Och får också vara glad över att jag klara mej sgs helt utan biverkningar och symtom. Tacksam där! För de kan ställa till med en hel del har jag hört.

Att sticka sej själv. Det var inte vidare kul nej, men gick ju. För att jag måste. Fanns ingen annan som kunde sticka heller precis. Dessutom sku jag nog ha stuckit själv iallafall - är liksom lättare när man har kontrollen själv och vet vad som händer. Kontrollfreak? Första gångerna var nog lite obehagligt, sen vande man sej. (Allt vänjer man nu sej vid också...) Och jo, det gör lite ont. Och det blir ibland lite blåmärken. Undvek simhallen där ett tag... Och så lyckas man nog med en del strul... Som att varannan gång minst byta nålen till Pregnylen för tidigt när man har blandat den. Eller sticka sej i fingret.

Var ju lite småspänd på ett jullov och julfirande mitt i hela hormonrumban. Men som sagt - inga värre symtom, så familjen klara sej undan nåt hormonmonster. Fast blev ju en lite annorlunda nyårsafton nog. Börja med ultra på förmiddan och blanda sen då cocktailen Pregnyl och spruta vidare in lite Gonapeptyl. Så det var mitt firande på kvällen. Var lugnt med alkoholen med andra ord. Efter den kombinationen hade jag nog lite huvudvärk och illamående dagen efter. Vet iaf att det inte var baksmälla. Och sen äggplock ungefär det första jag gjorde på det nya året - klockan 9.00 den andra januari i år.

Ja, och sen hormonen jag glömde där i listan... Lugesteron eller Lutinus, gulkroppshormon. Tablett... Inte vidare trevlig... Går inte in mer på det... Men den sku användas ett par veckor efter insättningen. Av embryot alltså. Men återkommer till odling och insättning och det sen senare. However - hormoner går jo, men är inte kul. Otympligt, krångligt när man är on the go, otrevligt med stickandet - men som sagt - tacksam över frånvaro av biverkningar. Och tacksam över att den vetenskapen finns, så det är möjligt också för oss som inte lyckas annars att försöka vidare med nya metoder och mer stöd...

Nåja. Men den verkliga oron gällande hormonerna var ju nog vad de sen gör i kroppen. Gör de vad de ska?? Vad händer?? Utan symtom visste jag ju egentligen ingenting. Kunde varit helt dött också. Under inseminationerna var frågan ett, två eller flera ägg? Med ett eller två sku ingreppet ännu göras, men om fler sku ha stimulerats sku vi ha tvingats avbryta. Inga trillingrisker tas. Hoppades lite på två nog, faktiskt, för större chans. Men var orolig. Nå, ett fanns det per rond, och helt bra så. Fast sku knappast (med facit i hand) ha spelat nån roll alls hur många de var heller. Det sket ju sej sen iallafall...

I ivf-ronderna var frågan hur många äggceller de lyckades får till stånd. Ju fler dess bättre. Men inte för många heller för då kan det bli hyperstimulering och sjukhusbesök. Mysigt att veta... Och så ska de vara relativt lika stora för att kunna användas. Tillräckligt mogna men inte för mogna. En vetenskap i sej allt detdär. Hur många, hur stora, när plocka? Tur att det är läkaren som ska veta. Men ändå fanns förstås oron och funderingarna främst i mej. För det var ju mitt lyckande eller misslyckande som stod på spel. I slutändan en eller flera möjligheter till graviditet och barn. Eller så ingen. Hu fasa!

Så jaa - det är nog ett kapitel för sej detdär med provrörsbefruktning, med stimulering med olika hormoner, med hur olika kvinnors kroppar reagerar... Och sen först efter äggplocket vet man riktigt vad det är man har att jobba med. Vilken äggkvaliteten och -kvantiteten är. Följande skrämmande steg. Känns nog lite som att skjuta i blindo alltihop. Man hoppar i, i den djupa ändan, tar ett simtag i taget, och ser var man landar. Ingen vet vad det blir. Och det är skrämmande. Hoppet finns, men också en realism. Det finns inga garantier. Ingen vet vad det blir. Bara att blunda och hoppa(s).