Välkommen sötnos

Jag fick bli moster för ett tag sen. Träffa typen för första gången igår. Och det är alldeles underbart - hon är totalt superhärlig! Följde med miner och rörelsemönster, lyssna på alla ljuden, och höll henne länge i famnen. Fascinerande, trollbindande, ljuvligt!

Och också en stor portion vemod. Inte medan jag var där, men nu efter. Inte för att hon finns, men för att jag inte får uppleva det. För att jag aldrig får veta hur mitt barn hade sett ut, hurdan hen hade varit. Aldrig hålla hen, se hen växa, höra hens ljud...

Vi har sen början av graviditeten talat om det här med min syster och i familjen. Vi är alla okej med att det finns en massa känslor med för mej. Glädje över nykomlingen, men också sorg över egna tomrummet som syns mer i förhållande till att hon finns här.

Sen har andra runtom svårt med det. Reagerar på att jag säger att det också är tungt. Anser sej behöva (och ha rätt att!?) poängtera att jag måst tänka och känna annorlunda. Skuldbelägger sorgen. Vill å min systers vägnar få mej att se bara glädjen.

Och jag blir alltid rätt ställd. Har svårt att förstå deras behov i detta. Varför är det inte okej att känna bägge två - för folk som inte alls är involverade i hela situationen? Varför är det ett hot (och mot vem?) att jag också upplever sorgen över egna barnlösheten?

Kanske jag i nåt skede är mentalt närvarande och stark nog att fråga. Hittills har jag hittat mej själv i att behöva förklara att jag nog tycker det är underbart. Vilket jag gör... Att också vemodet finns gör det inte mindre underbart - varken för mej eller för övriga.

Att bli moster, eller att andra har barn överlag, är inte ”bort från mej”. Men det synliggör det egna tomrummet mer. Och det tycker jag på nåt sätt är rätt självklart. Ändå har många svårt att acceptera det. Att låta andras sorg också finnas med i situationen.

Jag älskar ren att vara moster. Älskar ren lilla typen som får finnas också i mitt liv nu. Men jag är inte mera mamma för det. Att vara moster är en roll, att vara mamma en annan. Egna barn får jag aldrig uppleva. Och det saknar jag fortfarande, fast hon finns.

Sorg som inte finns

Har de senaste veckorna ställts inför situationer och kommentarer som signalerar att min sorg - barnlöshetssorgen - inte räknas, inte duger, inte finns. På engelska används termen disenfranchised grief - sorg som inte erkänns i samhället. Ofrivillig barnlöshet hör definitivt till den kategorin sorg. Hur kan man sörja något som inte finns, är en av de meningar som Simpukka plockat upp ur samhällets synpunkter - i ett försök att påvisa hur verklig den sorgen är, hur galna de kommentarerna är. Det lyckas tyvärr selektivt, för de kommentarerna är fortfarande väldigt vanliga. Och de gör ont.

Låt dem inte påverka, säger många. Och nej, man borde bara acceptera att folk inte förstår. Borde rycka på axlarna och konstatera att det viktiga är att jag själv ger mej rätt att sörja då när det behövs. Att jag har sådana runt mej som förstår, och ger sorgen erkänsla. Och ofta kan jag. Däremellan kryper de tyvärr in, de där kommentarerna. De som förminskar min upplevelse, min förmåga att känna, min situation, min sorg. Som signalerar att det inte räcker som sorg, att bara ha blivit utan barn. Du har ju annat, fokusera nu på det bara. Dessutom kan din sorg inte vara så stor, när du ändå inte vet hur stort det är att vara mamma. Det kan du ändå inte förstå. (Så hur kan du sörja det då...?)

Att inte förstå och veta hur stort det är att vara mamma, aldrig få chansen att uppleva det, det är en stor del av den sorg som är min. Att vara permanent barnlös är att gå miste om den rollen. Det enorma i att få vara mamma åt ett barn. Det enorma i att vänta barn, föda barn, hålla sitt eget barn i famnen och se det växa upp. Det är att aldrig få följa milstolpar, upptäcka världen med sitt barns ögon, eller för den delen upptäcka sitt barn - få se vem hen är och hur hen utvecklas... Så nej, jag kommer aldrig att få veta och förstå hur stort, enormt, det är att bli och vara mamma. Att få ha barn.

Samtidigt hör det till barnlösheten, eller för mej som singel ren till beslutet att försöka få barn, att man hinner drömma och längta väldigt mycket. För att ta ett beslut om att försöka behöver man se framför sig väldigt starkt hur livet som mamma, livet med barn, sku kunna tänkas vara (som singel). Genom alla försök och besvikelser hinner man drömma om vem som kanske kommer, drömma om sin roll som mamma - och se den gå i kras igen och igen och igen. Då en graviditet börjar hinner man räkna ut (eller få det beräknat åt sej) beräknad födelse, och tänka sej hur livet då ser ut - i november, då barnet sku komma. Och sen drogs den mattan under en totalt, igen en gång.

Så nej, jag fick aldrig - får aldrig - uppleva hur stort det är att vara mamma. Men de drömmarna sa mej nåt om hur det är. Längtan sa mej nåt om den kärleken. Och jag får aldrig se dem uppfyllas. Hur det inte räknas som sorg, hur den känslan inte kan mätas med andras - det har jag svårt att förstå. Ändå ifrågasätts den i samhället om och om igen... Inte lika kraftig som annan sorg. Duger inte, väger inte lika mycket... Fast det är att få alla sina framtidsdrömmar krossade, och tvingas omvärdera både sin egen roll och det man hade föreställt sej om sitt liv. Men nej, ditt liv fortsätter ju som vanligt, du vet inte hur det är att vara mamma, så njut nu av det du har bara.

Delvis är det väl också så att jag själv ”späder på” den uppfattningen, tänker jag... Genom att välja att avsluta vården (för att det var vad jag måste göra). Vända ryggen åt eventuella kvarvarande minimala chanser. Inte orka gå in för adoption. För jag kan ju inte ha ”velat det tillräckligt”, när jag ”ger upp”...? Jag kan inte sörja så kraftigt, när jag väljer att gå vidare. När jag klarar av att ta in annat, att faktiskt njuta av det jag har (t.o.m. av barnlösheten - friheten och lugnet). När jag ser glad ut, har energi och livsglädje, ser framåt och riktar fokus mot annat. Det kan ju inte vara nån stor sorg då.

Sku jag faktiskt ta in allt jag går miste om (vilket jag tvingas göra ibland, när nåt påminner, när det trycks upp i ansiktet på mej genom folks kommentarer osv) så sku jag gå i bitar. Det gör jag ibland. Idag är en sån dag. Att aldrig få bli mamma, aldrig få barn - det är så enormt att man inte riktigt kan ta in det utan att gå sönder. Och av den orsaken måst man - sen när man klarar det - aktivt jobba på att försöka göra allt det andra bra. Inte för att längtan inte var så stor, inte för att sorgen inte finns där - utan för att klara av att leva. Att gå vidare, trots att barnet inte kom, att man inte fick bli mamma.

Att vara permanent barnlös är livslångt. Massor med aldrig. Och de känns. De lever med. De är en sorg som finns i bakgrunden emellan, och emellan sköljer över i vågor. Små och skvalpande eller stora dränkande. Det är inget man kan åsidosätta med ett ”njut nu av din frihet”. Och sen är det nog också att njuta av sin frihet. För att man är tvungen att se annat, tvungen att jobba på att göra det andra bra, tillräckligt, tillfredsställande. Ibland lyckas man, ibland inte. Men jag insåg att jag måste svänga drömmarna ryggen för att kunna hitta fotfäste i livet igen. Hitta till ett annat jag.

Jag är inte skyldig någon en förklaring. Det räcker att jag själv ger min sorg erkänsla och rum. Och det räcker att jag vet hur mycket barnet betydde för mej, hur stor längtan var, hur mycket jag ville bli mamma. På många plan borde jag bara skita i kommentarerna och bara avskriva det som oförstående - men sen har jag valt att försöka öka förståelsen. Jag har en roll där påverkan finns med. Och jag tror själv på att det bara är genom att dela som vi kan få inblick i varandras upplevelser. Det här är min (och många andra barnlösas vad gäller disenfranchised grief åtminstone).

Ett ofrivilligt barnlöst liv innehåller en massa törnen. En massa saker som sticker till ibland, som gör ont, som väcker sorgen. Och ändå behöver man kunna hitta till att njuta av det vackra. Det betyder inte att sorgen inte finns.

Brandy Lytle beskriver lite samma i inlägget The Strength of the Childless Woman på sin blogg Not so Mommy. Om hur tungt det är att tvingas fokusera på allt det som är bra, i en värld som missförstår sorgen. Om hur att vara barnlös (också) är att vara en kämpe.

The strength of the childless woman is like no other.  Our hearts break and yet, we keep going.  Our grief is misunderstood and still, we are empathetic towards others.  Our life choices are judged and even then, we try to look at the bright side.

Fack och förståelse

Har fått mej några tankeställare kring synvinklar och olikheter under sommaren också. I diskussioner med vänner, bl.a. Bra samtal, men inte alldeles enkla samtidigt - för att våra verkligheter ofta ser rätt olika ut, och det som är min upplevelse inte är förståelig för andra alla gånger. Eller deras verklighet fullt förståelig för mej heller för den delen.

Jag försöker verkligen ha en rätt bred förståelse för folks erfarenheter och upplevelser - försöker lyssna mer än tycka, förstå mer än påstå. Men naturligtvis lyckas jag inte alltid förstå, eller vara tillräckligt lyhörd och inkännande, trots att jag gärna sku vilja.

I och med att jag skriver, pratar och berättar om min upplevelse, min verklighet, upplever folk ibland att jag inte har förståelse för nåt annat än den. Att jag tycker den upplevelsen är viktigast. Ber om ursäkt om det känns så - det är inte meningen. Men jag kan inte uttala mej om en annan verklighet än min. Jag kan bara sätta ord på den - för att klargöra den för mej själv, för att kanske stöda nån annan i samma sits eller hjälpa någon förstå hur jag reagerar och upplever saker. Eller så inte, jag kan ju inte styra hur nån annan reagerar.

Barnlöshet som sorg är en sorg med många dörrar - vi hamnar in i den via många olika vägar, olika synvinklar. Och pga att utgångspunkten är olika innehåller sorgen också olika ingredienser, även om flera av dem i grunden är samma. En ouppfylld barnlängtan, i princip oberoende i vilken form, är alltid en sorg - men hur den ger sej uttryck och vilka saker som är tyngst kan variera kraftigt... För den som är mamma men inte kan få flera barn kan det tyngsta vara att veta hur enormt moderskap är men inte få uppleva det igen med ett barn till. För den som aldrig kan få barn är det tyngsta kanske att veta att man aldrig kan få uppleva hur enormt moderskap är - aldrig få delta i erfarenheten av att vara mamma.

Varje sorg är lika berättigad, varje känsla lika sann för den som bär den - och samtidigt kan det bli lite av ett minfält pga olikheterna i synvinklar och utgångspunkter. För den som aldrig får bli mamma kan det kännas tungt att ta emot nån annans sorg över att inte få flera barn, även om man har förståelse för den längtan. Jag vet att jag själv också har haft svårt att uttrycka förståelse, för att den egna sorgen säger att ”ja men jag har ingen, jag får aldrig uppleva det”. Och vill då inte ta bort den andras rätt till sorg, men min egen sorg kommer liksom i vägen. Utan att jag på nåt sätt försöker rangordna dem ed. Min sorg är bara närmast och tyngst för mej. Liksom din sorg är närmast och tyngst för dej.

Och det här berör ju också andra sorger än barnlöshet. Både berättigandet och tendensen till att rangordna. Vi har mer eller mindre medvetet ofta ett köpslående eller en tävling kring sorg. Kring vems sorg som väger tyngst, vems som är mer berättigad, vem som har rätt att uttrycka sin sorg osv. Jag har fått höra att man inte borde prata om sin sorg, för att alla har nån sorg. Eller att jag inte borde hålla mej till bara en sak och en synvinkel, för att det finns många sorger, och många synvinklar på samma sorg... (Och till det säger jag samma som tidigare - jag kan bara uttrycka mej om min verklighet, även om jag absolut försöker vara ”inkluderande”, skriva att samma saker gäller många.) Och jag har fått uppleva måånga gånger, i många olika forum, hur sorgen blir en tävling; vem har mest rätt till den, störst upplevelse av den osv osv. Som om sorg är en bristvara, på nåt sätt...

Oundvikligt sitter jag ju förstås delvis i mitt eget fack - den permanent barnlösas. Jag relaterar till saker utgående från det. Jag har erfarenheter jag aldrig kommer att få, som ligger som en stor grund till min sorg, och gör den till det den är. Andras sorg är annorlunda - ren inom barnlöshetsfältet - för att inte tala om ifall vi sen går in på andra sorger. Sorg har saker som förenar - rätt universellt, och saker som särskiljer... Tyvärr blir det lätt så att det som särskiljer är det som syns, och vi försöker berättiga vår sorg inför varandra istället för att se att varje sorg är berättigad, på sitt eget sätt. Se gemenskapen.

Man får inte bli för ”fackad”, sa en vän. I betydelsen hålla sej för mycket till sin verklighet. Och visst, det kan jag hålla med om. Även om det här på bloggen och i sociala medier rätt långt behöver vara så att jag delar det jag kommer från - inte sånt jag inte har erfarenhet av. Men jag upplever själv att jag ofta är lyhörd för olikheter, olika synvinklar, olika upplevelser. Tydligen har jag missat rejält på den punkten emellanåt, på basen av dehär samtalen. Will do my best to correct that. Och nej, jag kommer säkert inte alltid att lyckas.

Viktigast, tänker jag, sku vara en ödmjukhet inför att alla har rätt till sin sorg - utan att trampa på nån annans. Att min ingångsvinkel är annan än din betyder inte att min sorg är mindre, mindre viktig, mindre betydelsefull (för mej). Att du vet hur stort moderskap är ger dej inte större rätt till sorgen. Att jag aldrig får uppleva hur stort moderskap är ger mej inte heller större rätt till sorgen. Alla har vi rätt till den, och om vi är lite lyhörda för varandras synvinklar i sorgen kan vi samexistera i den. Jag har iallafall lärt mej en del kring andra synvinklar på sorg. Och ska försöka vara mera lyhörd för dem än jag lyckats.

Tack för sommaren!

Har haft en alldeles underbar sommar i år! Lugn, skön - och till sgs 100 % positiv! Vet inte när jag senast mått så bra, varit så glad och tillfreds, optimistisk. Antagligen åtminstone före fertilitetsvården, möjligen var det ett tag sen också innan dess... Också nu när egna arbetet ren inleddes för en vecka sen och hela större rumban kör igång imorgon, är känslan glädje och iver. Öppenhet och lugn. Och det är så sabla skönt hörni! Tacksam över de saker jag har i mitt liv, och också tacksam över det lugn och den tid som barnlösheten möjliggör. Känns ännu lite knäppt att skriva så, men njuter av det ändå! (Det kan säkert pendla.)