Och också en stor portion vemod. Inte medan jag var där, men nu efter. Inte för att hon finns, men för att jag inte får uppleva det. För att jag aldrig får veta hur mitt barn hade sett ut, hurdan hen hade varit. Aldrig hålla hen, se hen växa, höra hens ljud...
Vi har sen början av graviditeten talat om det här med min syster och i familjen. Vi är alla okej med att det finns en massa känslor med för mej. Glädje över nykomlingen, men också sorg över egna tomrummet som syns mer i förhållande till att hon finns här.
Sen har andra runtom svårt med det. Reagerar på att jag säger att det också är tungt. Anser sej behöva (och ha rätt att!?) poängtera att jag måst tänka och känna annorlunda. Skuldbelägger sorgen. Vill å min systers vägnar få mej att se bara glädjen.
Och jag blir alltid rätt ställd. Har svårt att förstå deras behov i detta. Varför är det inte okej att känna bägge två - för folk som inte alls är involverade i hela situationen? Varför är det ett hot (och mot vem?) att jag också upplever sorgen över egna barnlösheten?
Kanske jag i nåt skede är mentalt närvarande och stark nog att fråga. Hittills har jag hittat mej själv i att behöva förklara att jag nog tycker det är underbart. Vilket jag gör... Att också vemodet finns gör det inte mindre underbart - varken för mej eller för övriga.
Att bli moster, eller att andra har barn överlag, är inte ”bort från mej”. Men det synliggör det egna tomrummet mer. Och det tycker jag på nåt sätt är rätt självklart. Ändå har många svårt att acceptera det. Att låta andras sorg också finnas med i situationen.
Jag älskar ren att vara moster. Älskar ren lilla typen som får finnas också i mitt liv nu. Men jag är inte mera mamma för det. Att vara moster är en roll, att vara mamma en annan. Egna barn får jag aldrig uppleva. Och det saknar jag fortfarande, fast hon finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar