Fack och förståelse

Har fått mej några tankeställare kring synvinklar och olikheter under sommaren också. I diskussioner med vänner, bl.a. Bra samtal, men inte alldeles enkla samtidigt - för att våra verkligheter ofta ser rätt olika ut, och det som är min upplevelse inte är förståelig för andra alla gånger. Eller deras verklighet fullt förståelig för mej heller för den delen.

Jag försöker verkligen ha en rätt bred förståelse för folks erfarenheter och upplevelser - försöker lyssna mer än tycka, förstå mer än påstå. Men naturligtvis lyckas jag inte alltid förstå, eller vara tillräckligt lyhörd och inkännande, trots att jag gärna sku vilja.

I och med att jag skriver, pratar och berättar om min upplevelse, min verklighet, upplever folk ibland att jag inte har förståelse för nåt annat än den. Att jag tycker den upplevelsen är viktigast. Ber om ursäkt om det känns så - det är inte meningen. Men jag kan inte uttala mej om en annan verklighet än min. Jag kan bara sätta ord på den - för att klargöra den för mej själv, för att kanske stöda nån annan i samma sits eller hjälpa någon förstå hur jag reagerar och upplever saker. Eller så inte, jag kan ju inte styra hur nån annan reagerar.

Barnlöshet som sorg är en sorg med många dörrar - vi hamnar in i den via många olika vägar, olika synvinklar. Och pga att utgångspunkten är olika innehåller sorgen också olika ingredienser, även om flera av dem i grunden är samma. En ouppfylld barnlängtan, i princip oberoende i vilken form, är alltid en sorg - men hur den ger sej uttryck och vilka saker som är tyngst kan variera kraftigt... För den som är mamma men inte kan få flera barn kan det tyngsta vara att veta hur enormt moderskap är men inte få uppleva det igen med ett barn till. För den som aldrig kan få barn är det tyngsta kanske att veta att man aldrig kan få uppleva hur enormt moderskap är - aldrig få delta i erfarenheten av att vara mamma.

Varje sorg är lika berättigad, varje känsla lika sann för den som bär den - och samtidigt kan det bli lite av ett minfält pga olikheterna i synvinklar och utgångspunkter. För den som aldrig får bli mamma kan det kännas tungt att ta emot nån annans sorg över att inte få flera barn, även om man har förståelse för den längtan. Jag vet att jag själv också har haft svårt att uttrycka förståelse, för att den egna sorgen säger att ”ja men jag har ingen, jag får aldrig uppleva det”. Och vill då inte ta bort den andras rätt till sorg, men min egen sorg kommer liksom i vägen. Utan att jag på nåt sätt försöker rangordna dem ed. Min sorg är bara närmast och tyngst för mej. Liksom din sorg är närmast och tyngst för dej.

Och det här berör ju också andra sorger än barnlöshet. Både berättigandet och tendensen till att rangordna. Vi har mer eller mindre medvetet ofta ett köpslående eller en tävling kring sorg. Kring vems sorg som väger tyngst, vems som är mer berättigad, vem som har rätt att uttrycka sin sorg osv. Jag har fått höra att man inte borde prata om sin sorg, för att alla har nån sorg. Eller att jag inte borde hålla mej till bara en sak och en synvinkel, för att det finns många sorger, och många synvinklar på samma sorg... (Och till det säger jag samma som tidigare - jag kan bara uttrycka mej om min verklighet, även om jag absolut försöker vara ”inkluderande”, skriva att samma saker gäller många.) Och jag har fått uppleva måånga gånger, i många olika forum, hur sorgen blir en tävling; vem har mest rätt till den, störst upplevelse av den osv osv. Som om sorg är en bristvara, på nåt sätt...

Oundvikligt sitter jag ju förstås delvis i mitt eget fack - den permanent barnlösas. Jag relaterar till saker utgående från det. Jag har erfarenheter jag aldrig kommer att få, som ligger som en stor grund till min sorg, och gör den till det den är. Andras sorg är annorlunda - ren inom barnlöshetsfältet - för att inte tala om ifall vi sen går in på andra sorger. Sorg har saker som förenar - rätt universellt, och saker som särskiljer... Tyvärr blir det lätt så att det som särskiljer är det som syns, och vi försöker berättiga vår sorg inför varandra istället för att se att varje sorg är berättigad, på sitt eget sätt. Se gemenskapen.

Man får inte bli för ”fackad”, sa en vän. I betydelsen hålla sej för mycket till sin verklighet. Och visst, det kan jag hålla med om. Även om det här på bloggen och i sociala medier rätt långt behöver vara så att jag delar det jag kommer från - inte sånt jag inte har erfarenhet av. Men jag upplever själv att jag ofta är lyhörd för olikheter, olika synvinklar, olika upplevelser. Tydligen har jag missat rejält på den punkten emellanåt, på basen av dehär samtalen. Will do my best to correct that. Och nej, jag kommer säkert inte alltid att lyckas.

Viktigast, tänker jag, sku vara en ödmjukhet inför att alla har rätt till sin sorg - utan att trampa på nån annans. Att min ingångsvinkel är annan än din betyder inte att min sorg är mindre, mindre viktig, mindre betydelsefull (för mej). Att du vet hur stort moderskap är ger dej inte större rätt till sorgen. Att jag aldrig får uppleva hur stort moderskap är ger mej inte heller större rätt till sorgen. Alla har vi rätt till den, och om vi är lite lyhörda för varandras synvinklar i sorgen kan vi samexistera i den. Jag har iallafall lärt mej en del kring andra synvinklar på sorg. Och ska försöka vara mera lyhörd för dem än jag lyckats.