torsdag 28 maj 2015

Barnlöshetssymboler

Blir ett nutidsinlägg idag... Har varit tal om barnlöshetssymboler på Simpukkas facebook-sida, instagram och slutna grupper. Det hela började med en bild på ett vackert smycke, och blev upprop om att dela bilder på smycken, tatueringar och föremål som symboliserar barnlösheten. Fertilitetsprocessen också, förstås. Två sidor av samma mynt för en del, andra har bara ena...

Själv dela jag bilden på en liten sköldpadda som står på mitt soffbord. På ryggen på den står det "One day at a time". En dag i taget. Jag fick den ungefär i den vevan som jag inledde vårdprocesserna, med just de sakerna i åtanke hos givaren, så den har gett mej tröst och varit en viss förankring under tiden jag försökt, blivit besviken, varit otålig, kämpat vidare. Har hållit den i handen många gånger.

När jag sett på bilderna som andra delat grips jag av alla möjliga känslor. Det är vackra symboler, fulla av mening. Mest för den vars smycke/tatuering/sak det är, men också för oss andra som är i samma situation. De talar om saknad, hopp, längtan, vemod, sorg, beslutsamhet, med mycket mera... Vadsomhelst kan vara symbol för barnlöshet och fertilitetsvård, det handlar bara om vad vi läser in.

Blev själv sugen på att ha ett smycke för att symbolisera den ofrivilliga barnlösheten, strävan efter att  få ta emot barnet. Finns kanske inte exakt vad jag ser framför mej, men ska spana lite. Och om det är omöjligt att hitta kanske låta göra... Ser framför mej en snäcka, dendär spiralformade som också är Simpukkas symbol, i olika nyanser av vaddetnukundevara för material, med ett hjärta i mitten.

Barnlöshet och strävan efter barn är en enorm sak. Känslomässigt väldigt betungande, omtumlande. Mentalt mycket signifikant. Något man aldrig helt kommer att glömma om man en gång varit där, vågar jag påstå. Och ger då gärna det hela den tyngd det "förtjänar". En symbol kan synliggöra, ge fokus, och också bygga broar till andra som kan känna igen sej i det man visar med sin symbol.

För all del - anknytningar och symboler hittar jag överallt. Bilder, ord, texter. Men visst sku det kännas fint att bära min förhoppning och längtan med mej, göra processen lite synlig, i form av ett vackert smycke. Må så vara att det kanske leder till frågor. Men jag drar mej inte för att berätta... Barnlöshet är inte alltid lätt att ta upp, så kanske kan den lilla synligheten hjälpa också där.

lördag 23 maj 2015

Om ägglossningstest...

Ready, set, go...? Jo, allt var färdigt för start, men vad gör man då? Man väntar. På positivt svar på ägglossningstestet. Eller egentligen först på att överhuvudtaget ha rätt tidpunkt för att börja testa, och sen på dendär glada smileyn på testet. Talar alltså Clearblues digitala ägglossningstest då.

Detdär med att testa ägglossning var en allvarsnivå till. På riktigt, ett steg mer än tidigare. Hade fått ett datum för när jag sku börja testa, enligt när menscykeln börjat och hur lång cykel jag har. Dag nio i cykeln. Testa förstås då ren dagen innan, bara för att vara på säkra sidan. Rädd att missa. I dagboken har jag skrivit om en stressdröm kring testandet, och ler igenkännande. Stora saker, så oron över att göra rätt, att pricka rätt datum, att testerna fungerar osv osv är närvarande, fast hur man försöker ta det med ro. De runda cirklarna som visar ännu negativt dök upp flera dagar, och hann göra mej orolig över att det inte alls sku komma nåt positivt svar...

Men så dök smileyn upp! Och herregud så glad jag blev över det! Ni vet dendär reklamen för Clearblues ägglossningstest...? Just så spännande, härligt, ivrigt och fullt av mening som tjejen i reklamen uttrycker i sitt minspel kändes det. Oj, nu är det faktiskt dags! Nu är tidpunkten rätt. Nu kan nånting hända! Ofattbart, skrämmande, härligt! En segerdans på badrumsgolvet, och stirra nog på testet ett bra tag... Humöret var på topp den dagen! Och ringde förstås kliniken och boka tid för insemination dagen efter. Det var också ett härligt samtal, dendär första gången. Så mycket bitar som är fulla av mening, fulla av möjligheter, då när man gör dem för första gången.

Sen följande två månader syntes ingen ägglossning på testet. Ett ultra andra gången det hände visa att den nog skett. Som tur är! Var ren orolig att tåget hade gått för min del och att allt var slut... Ni vet hur ödesdigert man kan tänka ibland... Fick sen kommentaren av andra försökare att det kan löna sej att ha varit i farten ett tag innan man gör testet, för att kroppen ska hinna komma igång. Bara att stiga upp tidigt då, för att hinna med det (och generera tillräckligt urin) innan jobbstart. Nice. Ännu mindre trevligt på veckoslut att stiga upp tidigt för test. Men vad gör man inte för sin dröm... Det gjorde susen, så sen var det inga problem att få tillbaka smileyn på testet.

Gång på gång testa jag, och var ofelbart lika glad varje gång den glada minen dök upp. Igen en gång fanns möjligheten där. Igen en gång var det spännande, härligt, pirrigt... Och igen en gång fick jag sen lov att testa pånytt en cykel senare. Återkommer till det. Men är fortfarande fascinerad av hur hoppet varje gång fanns där trots allt. Hur den glada minen alla gånger drog smilet upp också på mina läppar. Hur möjligheten varje gång kändes lika stark - åtminstone den lilla stunden.

fredag 22 maj 2015

Inte alltid så rättvist

Såg filmen Juno på tv ikväll. Inte så smart kanske, major meltdown ett tag. Söt film, och bra på många sätt, men temat i sej var ju rätt känsligt just nu. Har sett den tidigare, så visste ju nog, men... Gick ju inte utan tårar, needless to say. Och får en nog att fundera över detdär med mening och rättvisa. Den som sååå önskar och vill men inte får, och den som inte ens tänkt men finner sej där. Varför!? Kosmisk humor? Dåligt sätt att skämta isåfall, tycker jag.

Får många gånger kommentaren att det ju finns nån mening med att det går såhär. Ibland kan jag hålla med, inse att jag ju inte har koll på "the bigger picture", och konstatera att det förhoppningsvis i slutändan blir nåt gott av alltihop. På sätt eller annat. Ibland sku jag hellre smälla den som kommentera på käften. Men det gör jag ju förstås inte... Hoppas jag inte heller har svarat nåt riktigt oartigt, men det är nog möjligt att det hänt... Inte så lätt alltid.

Det som gör Juno så sympatisk, filmen så vacker, är hennes sätt att måna om barnet även om hon inte kan ta hand om det själv. Viljan att ge det liv, och en familj som kan älska och ta hand om det. Känner igen mej i många av de känslor som adoptivmamman har också. Längtan, oron, tvekan, hoppet, sorgen... Ett enda sammelsurium. Och detdär med att inte riktigt våga tro att det faktiskt... För hur kan man det, efter alla motgångar, besvikelser och sorger? Och ändå måst man... För utan tro och hopp orkar man inte.

Att själv en dag få sitta där med mitt barn i mina armar... Den känslan kan jag bara ana.

torsdag 21 maj 2015

Jag kan redan se dej


Jag kan redan se dej i mitt inre.
Jag kan känna närhet, fast du inte är här.
Din tyngd finns i mina armar och min famn.
Din doft finns i min näsa, ditt ljud i mina öron.
Mitt inre öga ser dej så klart framför mej.
Mina händer kan känna din mjukhet.
Och längtan och kärleken växer.
Kom snart till mej lilla barn!


Ett barn kan kännas väldigt verkligt även om det inte ännu finns. Redan innan beslutet, långt innan försöken tog vid, fanns hen med mej. I mitt hjärta, men också i alla sinnen. Otroligt tydligt kunde jag förnimma känslan, doften, ljuden. Se de småsmå händerna och fötterna. Mjuk hud mot fingrarna, känslan av en liten kropp i famnen. Och jag gladde mej oändligt åt att jag snart, snart sku få uppleva det. Trodde jag.

Under fertilitetsvårdsprocessen tappa jag den känslan. Mer ju längre det gick. Fick tag i emellan, men sen försvann den igen. Självbevarelsedrift? För ont att ta in? Vet inte, men länge saknades bilderna, drömmarna. Var för overkligt, när det inte blev så. När inte ens hoppet gick att hitta... Men nu finns drömmarna igen, och det är jag innerligt glad över!! Med nya tag småningom finns också nytt hopp.

måndag 18 maj 2015

Det är på riktigt nu

När alla förberedelser var gjorda och donatorn hittats var det bara att tuta och köra, liksom. (När rätt tidpunkt infann sej, alltså, men återkommer till det.) Konstatera redan ett tag innan att mitt beslut hade blivit en verklighet, och i och med att allt var klart för inseminationer var det också på riktigt. Äntligen sku jag komma till the real deal! Det kändes skrämmande, jättestort, men sååå härligt!

I årsskiftet 2013-2014 var dagboksanteckningarna stora ord och grandiosa visioner. Jag såg framåt mot det nya året som ett med enorma möjligheter, som jag förstås hoppades sku infrias. Talade om 2014 som "mitt största år hittills". Och det var det, mentalt... "Året då mitt barn blir till", hoppades jag. "Hoppas så att det går bra, och inte blir en bergochdalbana av en massa olika känslor. Fast det lär det väl bli oberoende." Ja, det sku det nog ha varit oberoende. Men hade hoppats på positivare känslor...

Anyway, känslan när jag stod där fem före de faktiska försöken var helt härlig, och samtidigt var det bara just så som det skulle vara. Det var på riktigt. Det var just vad jag skulle göra. Ofattbart, men självklart. Senare tappades dendär på riktigt-känslan lite, för eftersom det gick som det gick var det svårt att förstå, svårt att uppfatta att det faktiskt var min verklighet...

Men just då, i inledningen, när alla möjligheter ännu fanns, då var allt bara som det skulle vara. Och sen var det bara att konstatera - ready, set, GO!

fredag 15 maj 2015

Donator framvaskad

Ja, innan man som singel kan börja på med inseminationerna behöver det ju finnas en passlig donator. Telefonsamtalet med beskedet att donator hittats kändes verkligt speciellt! Var nu knappast nån risk för att det inte skulle finnas en, men ändå var det spännade och nervöst. Sista (mikroskopiska eller jättestora, beroende på perspektiv) biten föll på plats. Verkligt ivrig den dagen!

Det jag vet om donatorn är enbart längd, hårfärg och ögonfärg. Den förstnämnda hade jag inte så stor skillnad med, sa nu nåt om gärna nära medellängd, eller lite längre. De övriga bad jag att om möjligt skulle vara rätt nära mina egna färger. Det är inte självklart att man har möjlighet att påverka, men visst försöker de om möjligt tillmötesgå de små önskemål man har rätt att ha.

Donator har sen bytts tre gånger under processens gång. Den första gången under inseminationerna, för att se om det skulle göra nån skillnad. Det gjorde det inte. Sedan av andra orsaker ännu två gånger till. Första bytet kändes konstigt. Som att den som valts ut åt mej inte dög. Handla ju förstås inte om det, och vilken donator det är spelar ju ingen roll när jag ändå inte vet nåt om personen.

Barnet har sen rätt att veta som 18-åring. Och det tycker jag själv är viktigt. Ursprung är en stor sak, och barnet kommer säkert att ha frågor och funderingar kring det. Det är något vi kommer att behöva tala om under barnets uppväxt - hur hen kom till. Men alla frågor har jag inte svar på, när jag inte vet. Därför hoppas jag att hen kan få reda på en del sen, i mötet med den som gjorde hen möjlig.

Själv kan jag inget annat än vara enormt tacksam för att de finns - de personer som är villiga att ge den lilla men så jättestora uppoffringen och gåvan för att någon annan ska ha möjlighet att få barn. Oberoende om det är för att man som singel inte har tillgång till andra uppsättningen celler, eller för att de egna cellerna inte är funktionsdugliga. Gåvan är ofattbar: ett liv, ett barn, ett föräldraskap.

torsdag 14 maj 2015

Blodprov och ultraljud

Att måsta kolla upp de där rent tekniska grejerna med att min kropp fungerar som den ska, hormoner och ägglossning och så, det kändes kliniskt, och skrämmande. För tänk om nåt är fel!? Och det var nog också lite att ta bort romantiken i det hela... Men hur romantisk är nu sen en insemination heller...

Under december 2013 kollades en cykel upp. Lärde mej där i samma veva detdär med att vänta på mens. Aldrig väntat såå på den förut! Gjort det ännu mer sen senare. Dessutom ytterligare spänning i det hela med julhelgen som kunde ha råddat bort alltihop... Men det gick vägen. Blodprov i början av menscykeln, ett ultraljud strax innan väntad ägglossning, och ett blodprov till en vecka efter tajmad ägglossning. Detdär med ägglossningstest återkommer jag till...

Summa summarum av en nervös månad var att jag på 2014 års sida fick svar att allt ser okej ut. Inget fel nånstans, enligt det som kunnat ses på ultra och blodprovssvar. Och jag drog en stooor suck av lättnad!

I och med detta var alla förberedelser gjorda, och the real deal nästa steg! Spännande!!

onsdag 13 maj 2015

En mjukiskanin och en bok

I min lägenhet sitter en kanin och väntar. Väntar på sin ägare. Den har väntat ett bra tag ren, och kommer att få göra det ett tag till. Men den sitter snällt, tyst och tålmodigt.

Jag konstaterade, smart nog, i ivern under projektets början, att jag inte ännu kan skaffa saker åt ett barn som det inte finns några garantier för. Men helt höll jag mej inte. Av nån orsak visste jag, kände på mej, att en mjukiskanin ska finnas. Var tanken kom ifrån, och varför just kanin, det vet jag inte. Gav nu mej iallafall lov att köpa den, som en symbol för hoppet och väntan. Hoppades förstås att också kaninens ägare sku dyka upp rätt snabbt därpå. Men vi väntar. Kaninen tålmodigare än jag. I viss mån tröstar den mej, när hoppet tryter och längtan blir för stark. Den blir en koppling till den lilla som inte velat bli till än... Kan ta den i famnen en stund, krama om och gråta med.

En mjukiskanin sitter och väntar.
Väntar på den ägare den är köpt för.
Sitter stilla och tyst, med vemod i blicken.
Tittar upp på mej. Köparen, medväntaren.
Undrar när den riktiga ägaren ska komma.
Väntar på närheten, kramarna, händerna.
Hoppas lika mycket som jag, att snart...
Men än får vi bara vänta, bara längta.
Än är hoppet det vi lever på.
Tillsammans, vi två.
Tills hen är här.

En annan sak har jag skaffat till barnet ren. Boken Mamman och fröet, som handlar om mamman som hade nästan allt men saknade någon. Saknade ett barn.

"I mammans hjärta växte en längtan. 
En längtan efter det lilla barn 
som i tanken redan var hos henne." 

Mamman får frön av en snäll farbror, och barnet blir till... Får lite revidera den, eftersom allt inte var fullt så rättframt och gick så smidigt i mitt fall som i boken, men ser fram emot att få läsa högt ur den. Längtan efter det lilla barn som i tanken redan finns hos mej - den biten stämmer iallafall. Redan då, fortfarande nu. Den försvinner ingenstans, och jag kan bara hoppas att jag får den längtan uppfylld sen senare nåt tag.

Så vi väntar. Boken ligger tryggt i en låda, kaninen sitter snällt på sin plats. Det är bara jag som åker den bergochdalbana som både dethär projektet och livet i övrigt ställer mej inför.

söndag 10 maj 2015

Morsdagsgratulationer

Ett stort grattis på morsdagen åt alla er som får fira idag!! Ni är verkligen värda er dag! Ja, jag är lite avundsjuk, och ja, jag önskar att också jag hade fått fira den i år, men jag unnar ändå er att fira. Min dag får handla om min egen mamma istället, och jag är glad och tacksam att jag har henne att fira!

Jag var rätt rädd på förhand för hur morsdagen sku kännas i år, när jag kunde ha varit mamma men inte ännu är. Och när de senaste veckorna annars också varit så sorgsna och tunga. Men märker nu att dagen faktiskt känns okej. Jo, den kunde ha varit mycket bättre, men nu är den såhär. Och min lilla ritual igår (och allt bearbetande där innan också förstås) sköljde nog bort en del av sorgen. Så idag känner jag mej inte direkt sorgsen. Trots morsdag. Vemodet finns i mej ja, men jag är ändå glad. Tacksam över det, och tacksam över att få spendera dagen med min egen mamma och resten av familjen!

För er andra som väntar, längtar och sörjer på morsdag vill jag dela en länk till en av de vackraste och mest inkännade texter kring just den saken jag läst! En fb-bekant delade den häromdagen, och det var en text som verkligen gav mej lite tröst. En text som förmedlade förståelse och stor insikt. Och det att någon kan inse (och sätta så fina ord på) hur tungt det kan vara, och också ger full tillåtelse till att det då måste få vara så, det känns bra. Ibland behöver man tillåta sej att vara i sorgen och besvikelserna ett tag, för att sedan orka (och kunna tillåta sej) att må bättre igen. Tack för det!

http://www.kendrabroekhuis.com/blog/to-those-waiting-and-to-those-mourning-on-mothers-day

Men, en verkligt glad och fin morsdag åt alla mammor! Och alla vi som inte ännu är det - jag hoppas innerligt att vår dag kommer att få fira den istället för de barnlösas dag! Så snabbt som möjligt, vill man ju tillägga, men hellre sent än aldrig...

I väntan på min tur...

lördag 9 maj 2015

De barnlösas dag idag

Lapsettomien lauantai är här. Den första jag uppmärksammar, även om den funnits sen 93 tydligen. Känslan är faktiskt mest tacksamhet idag... Vemodet finns där, men också glädjen över att min resa har en fortsättning. Jag uppmärksamma mej själv med en blombukett. En som får symbolisera hoppet, längtan och kärleken... En som ger mej själv lite credit, för all den styrka som har behövts och behövs under denhär processen. En jag kan titta på med glädje, en som får mej att tänka framåt. Livet finns.

Jag köpte också en ensam blomma. En som står här på bordet ännu, men som sedan, senare idag, kommer att få flyta iväg med strömmen. För att symbolisera alla de tidigare skedena, misslyckanden, besvikelser och sorg. För att hjälpa mej släppa. Släppa en del av sorgen och besvikelsen. Även om den ju säkert alltid i nån mån kommer att finnas där. Men udden av den låter jag nu sköljas iväg. Känns som att det är dags för det nu. Jag är färdig för det. Jag är ledsen att det inte har lyckats, att jag firar de barnlösas dag istället för morsdag, men jag känner nu att jag kan leva ändå. Jag kan hoppas ändå.


Jag höll en blomknopp i min hand.
Ett ögonblick fick jag njuta av dess skönhet.
Dra in doften, känna allt det ljuva som den var.
Glädja mej åt vad den kunde bli när den växte.
Men den var så skör, spröd och liten, känslig.
Knoppen fick aldrig växa till en blomma.
Aldrig ens inleda sin livsbana i världen.
Och jag har bara minnet kvar.
Ljuvt, men smärtsamt.

torsdag 7 maj 2015

Till mitt barn i drömmarna

"Vackraste, underbara unge. Du är inte här ännu. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig."

Ovanstående är ett lite modifierat utdrag ur Kristian Gidlunds blogginlägg "Till mitt barn i drömmarna". Många av er har säkert läst det, och jag hitta det antagligen också tack vare en länk via fb eller nåt, men ville plocka in det här för att den skrivelsen hade en sååå stor inverkan på mej. Han fick aldrig uppleva föräldraskap, visste när han skrev texten att han inte skulle leva så länge, och tårarna rann på mej när jag läste allt det vackra han tänkt sej att barnet och livet med det skulle vara.

Den ändring jag gjorde för mej själv var att jag modifierade skulle ha till kommer att, kommer aldrig att få till hoppas att... O.d. Jag såg i hans text allt det vackra som barnet och livet med det förhoppningsvis får bli, nån dag. Texten är sensitiv och vacker, och den väckte mycket känslor i mej. Förväntan och längtan, glädje och sorg. Den gav mej en jättefin bild, något att se fram emot. Men jag kunde samtidigt känna smärta inför vad han aldrig sku få uppleva. Och i dagsläget kan jag tänka att det ju kan hända att jag får omforma tillbaka texten till hans får aldrig-format, och det skrämmer mej...

"Snart kommer vi att ses, min bästa vän. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra." Och jag hoppas verkligen att jag får hålla fast vid snart kommer vi att ses! Men om inte så kommer de sista meningarna att stämma iallafall. På samma sätt som också Kristian kunde säga om barnet i hans drömmar, jag kommer alltid att älska dej.

Här hittar du Kristians text;
http://ikroppenmin.blogspot.fi/2012/10/till-mitt-barn-i-drommarna.html

tisdag 5 maj 2015

Många babynyheter just nu

Ibland tycks dom hopa sej domdär babynyheterna. Många har timat ihop det väl med kungliga bebisen tydligen, så dyker upp massor med nyfödda på fb just nu. Nä, skämt åsido - men de nytillkomna i min facebook-krets (och utökade sådana) är många just nu. Folk har blivit föräldrar eller mor-/farföräldrar, och vill naturligtvis glädjas åt det tillsammans med sina vänner. Och det sympatiserar jag absolut med, och vill verkligen inte ta bort den glädjen. Inte heller vill jag ta bort någons lycka över att få uppleva det. Jag gläds till och med gärna med, och jag är innerligt glad över andras glädje. Men jag gör det, varje gång, också med en gnutta sorg. Ett litet styng av smärta. Det tar inte bort andras glädje, hoppas jag, och det är inte heller meningen. Men i mej finns saknaden och sorgen, väcks varje gång, smärtar en stund. Liksom den också annars gör, i lite alla möjliga situationer.

söndag 3 maj 2015

Kärleken finns där ren nu

Har varit så dystra inlägg de senaste dagarna, så vill nu fokusera på en positivare känsla.

Kärlek.

Från den stund då beslutet var taget och hade lagt sej inuti mej växte också kärleken till barnet fram. Jag har ibland hört kommentaren att man inte vet vad det är att älska ett barn förrän man har fått barn själv, och i viss mån kan jag väl konstatera att till fullo kan jag inte veta det nej förrän jag har barnet i mina armar, men visst kan man älska ett barn även om det inte finns till än. 

Hur stark den känslan kan vara tog mej ändå med storm och med förvåning. Att så älska någon som inte är mer än en dröm, en förhoppning, en längtan... Men likväl fanns den där, kärleken. Och antagligen sku jag aldrig ens ha funderat, tagit ett beslut och gett mej in på dethär 'projektet' om inte den kärleken hade funnits där nånstans redan innan jag själv var medveten om den och släppte fram den.

I dagboken skrev jag upprepade gånger under hösten 2013 om den enorma glädje och kärlek som fyllde mej när jag tänkte på de kommande försöken och möjligheten att barnet snart var påväg. Ren i augusti, innan beslutet alls var taget, skriver jag "kärleken - den finns där fast barnet inte ännu finns alls", och återkommer till den känslan gång på gång.

Fortfarande finns den förstås där, men mycket mer blandad med sorg och vemod då projektet inte gått som jag hade önskat. 

Jag har senare hört tesen (från en avhandling) att man bär barnet med sig från den stund man tänker sig att man ska bli mor, och det skriver jag fullständigt under! Också den tanken fanns tidigt med i mina anteckningar. Jag bar med mej tanken på barnet, längtan efter det, kärleken till det, och därmed på nåt sätt själva barnet också. Det finns med, fast det inte finns här. "Nånstans ser det på mej, vet att jag i varje cell, känsla och tanke längtar efter det, gläds åt det redan nu."

Ungefär samtidigt insåg jag också att jag redan tänkte på mej själv som mamma. Bara en mamma som ännu är utan barn. Som ännu inte har sitt barn. Jag kan aldrig gå tillbaka till att inte ha den rollen, oberoende hur projektet går. Blir jag inte mamma är jag då barnlös, men aldrig nånsin mer enbart singel. Mamma är jag ren, skriver jag. Inuti.

Och kärleken till barnet finns med, alltid.

lördag 2 maj 2015

Det finns ett skrik inom mej

En mås skriade här utanför nyss, och då dök denhär dikten upp;

Det finns ett skrik inom mej, som vill komma ut.
Ett skrik som säger att jag saknar dej, vill ha dej här.
Ett skrik som är fullt av sorg över tomheten i mitt inre.
Det finns ett skrik, som jag inte vågar ge ton åt.
För jag vet hur mycket den sorgen river.

Det finns ett skrik inom mej, som rör på sej ibland.
Ett skrik som förblindar mej med sin enorma känsla.
Ett skrik som fyller mej med ilska, vrede och ångest.
Det finns ett skrik, som göms nånstans därinne.
För ingen som hör det kan förstå dess djup.

Det finns ett skrik inom mej, som vill komma ut.
Ett skrik över alla våndor och mödor under vägen till dej.
Ett skrik över orättvisan i att jag bara måst vänta, längta.
Det finns ett skrik, som hoppar upp och förblindar.
För hur jag än vänder mej är saknaden där.

De barnlösas dag

Om en vecka, lördag 9.5, firas de barnlösas dag (lapsettomien lauantai) här i Finland. Förresten, här är nog kanske ordvalet fira fel... Uppmärksammas, kanske är bättre. Så, om en vecka uppmärksammas de barnlösa med en egen dag. Tanken med det är att lyfta fram att föräldraskap inte är en självklarhet, alla kvinnor är inte mammor, alla män är inte pappor.

För ett år sen var jag inte medveten om att den dagen fanns, även om jag också då kunde ha uppmärksammat den. Fast å andra sidan var jag då inte ännu beredd att ge mej den titeln, eftersom behandlingarna var så i början. Det är först nu, för någon månad sen, som jag helt har anammat titeln ofrivilligt barnlös om mej själv. Så i år har jag faktiskt tänkt uppmärksamma den dagen. Hur? Ja, det vet jag inte än... Kanske återkommer till det.

Såhär inför dagen vill jag ändå komma med några tankar kring barnlöshet... Oberoende om den är frivillig eller ofrivillig så är barnlöshet sällan alldeles problemfri. Som singel ser jag mindre av det, eftersom ingen förväntar sej att jag ska 'skaffa' barn. Men för dem som i ett parförhållande kämpar med att få barn eller väljer att inte skaffa barn kan omgivningens oeftertänksamma kommentarer vara väldigt jobbiga. Jag har pratat med bägge kategorier (frivilligt och ofrivilligt barnlösa) och kan sätta mej in i och sympatisera med bägges känslor.

Ingen borde ha rätt att pressa nån annan till ett val eller en känsla som inte är deras. Att frivilligt välja att inte skaffa barn ska inte vara något som ifrågasätts, tycker jag. Och alla vi som är i djungeln av känslor hos den ofrivilligt barnlösa vet hur illa de tar, de kommentarer som alldeles välmenande anser att det inte ännu var meningen, att dagen nog kommer, att mellantiden innan nästa försök kan vara en skön vilopaus, att det var bäst som skedde (för den ena eller den andra orsaken), att det går som det ska gå osv. Och jo, jag vet att mycket av det faktiskt är sant, och att de som frågar och kommenterar menar väl, men när man är i det är det ändå väldigt tungt och jobbigt att få råd och tankar - hur goda och välmenande de än är. Känslomässigt är man där man är, och tar varje steg vidare när man är klar att göra det, inte förr. Jo, jag kan säkert kallas både otacksam och oförstående och en hel del, men jag kommer inte ifrån att jag just nu bara inte klarar av mycket annat än medkänsla och medmänsklig närvaro. Och detdär med att fråga någon när de tänkt börja skaffa barn. Det tycker jag vi som samhälle borde ha lärt oss att sluta med. Det är inte en problemfri fråga.

Under nästa vecka ordnar de ofrivilligt barnlösas förening Simpukka program för att stöda dem som befinner sej i den situationen, och för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet. Veckan kulminerar i lapsettomien lauantai, de barnlösas lördag. Jag har inte tänkt delta i nåt program (iallafall känns det så just nu), för känslomässigt är jag kanske inte riktigt där än, men kommer på nåt sätt att ge nästa lördag extra tyngd och fokus. Återstår att se hur.

Och jag hoppas innerligt att jag nästa år är påväg mot att få fira morsdag istället...


Inuti är jag tom,
urgröpt av ouppfylld längtan.
Ihåligt ekande tomrum.
Och likväl är du där.