För ett år sen var jag inte medveten om att den dagen fanns, även om jag också då kunde ha uppmärksammat den. Fast å andra sidan var jag då inte ännu beredd att ge mej den titeln, eftersom behandlingarna var så i början. Det är först nu, för någon månad sen, som jag helt har anammat titeln ofrivilligt barnlös om mej själv. Så i år har jag faktiskt tänkt uppmärksamma den dagen. Hur? Ja, det vet jag inte än... Kanske återkommer till det.
Såhär inför dagen vill jag ändå komma med några tankar kring barnlöshet... Oberoende om den är frivillig eller ofrivillig så är barnlöshet sällan alldeles problemfri. Som singel ser jag mindre av det, eftersom ingen förväntar sej att jag ska 'skaffa' barn. Men för dem som i ett parförhållande kämpar med att få barn eller väljer att inte skaffa barn kan omgivningens oeftertänksamma kommentarer vara väldigt jobbiga. Jag har pratat med bägge kategorier (frivilligt och ofrivilligt barnlösa) och kan sätta mej in i och sympatisera med bägges känslor.
Ingen borde ha rätt att pressa nån annan till ett val eller en känsla som inte är deras. Att frivilligt välja att inte skaffa barn ska inte vara något som ifrågasätts, tycker jag. Och alla vi som är i djungeln av känslor hos den ofrivilligt barnlösa vet hur illa de tar, de kommentarer som alldeles välmenande anser att det inte ännu var meningen, att dagen nog kommer, att mellantiden innan nästa försök kan vara en skön vilopaus, att det var bäst som skedde (för den ena eller den andra orsaken), att det går som det ska gå osv. Och jo, jag vet att mycket av det faktiskt är sant, och att de som frågar och kommenterar menar väl, men när man är i det är det ändå väldigt tungt och jobbigt att få råd och tankar - hur goda och välmenande de än är. Känslomässigt är man där man är, och tar varje steg vidare när man är klar att göra det, inte förr. Jo, jag kan säkert kallas både otacksam och oförstående och en hel del, men jag kommer inte ifrån att jag just nu bara inte klarar av mycket annat än medkänsla och medmänsklig närvaro. Och detdär med att fråga någon när de tänkt börja skaffa barn. Det tycker jag vi som samhälle borde ha lärt oss att sluta med. Det är inte en problemfri fråga.
Under nästa vecka ordnar de ofrivilligt barnlösas förening Simpukka program för att stöda dem som befinner sej i den situationen, och för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet. Veckan kulminerar i lapsettomien lauantai, de barnlösas lördag. Jag har inte tänkt delta i nåt program (iallafall känns det så just nu), för känslomässigt är jag kanske inte riktigt där än, men kommer på nåt sätt att ge nästa lördag extra tyngd och fokus. Återstår att se hur.
Och jag hoppas innerligt att jag nästa år är påväg mot att få fira morsdag istället...
Inuti är jag tom,
urgröpt av ouppfylld längtan.
Ihåligt ekande tomrum.
Och likväl är du där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar