Inte alltid så rättvist

Såg filmen Juno på tv ikväll. Inte så smart kanske, major meltdown ett tag. Söt film, och bra på många sätt, men temat i sej var ju rätt känsligt just nu. Har sett den tidigare, så visste ju nog, men... Gick ju inte utan tårar, needless to say. Och får en nog att fundera över detdär med mening och rättvisa. Den som sååå önskar och vill men inte får, och den som inte ens tänkt men finner sej där. Varför!? Kosmisk humor? Dåligt sätt att skämta isåfall, tycker jag.

Får många gånger kommentaren att det ju finns nån mening med att det går såhär. Ibland kan jag hålla med, inse att jag ju inte har koll på "the bigger picture", och konstatera att det förhoppningsvis i slutändan blir nåt gott av alltihop. På sätt eller annat. Ibland sku jag hellre smälla den som kommentera på käften. Men det gör jag ju förstås inte... Hoppas jag inte heller har svarat nåt riktigt oartigt, men det är nog möjligt att det hänt... Inte så lätt alltid.

Det som gör Juno så sympatisk, filmen så vacker, är hennes sätt att måna om barnet även om hon inte kan ta hand om det själv. Viljan att ge det liv, och en familj som kan älska och ta hand om det. Känner igen mej i många av de känslor som adoptivmamman har också. Längtan, oron, tvekan, hoppet, sorgen... Ett enda sammelsurium. Och detdär med att inte riktigt våga tro att det faktiskt... För hur kan man det, efter alla motgångar, besvikelser och sorger? Och ändå måst man... För utan tro och hopp orkar man inte.

Att själv en dag få sitta där med mitt barn i mina armar... Den känslan kan jag bara ana.