fredag 29 december 2017

Ut med det gamla, in med nya

Årsskifte igen på tröskeln, och oundvikligen innebär det ju på nåt sätt en sorts mentalt bokslut. Så dethär inlägget innehåller nu lite reflektioner av året som varit... Eller nåt.

En sak som på nåt sätt känns bra att skriva är att detta (med största sannolikhet) var det allra sista året som innehöll fertilitetsvård... Om nuvarande känsla och tanke fortsätter var det liksom här nu, och det känns iaf hittills rätt och bra. Dethär året starta ändå ännu med ett sista försök att bli gravid, och vi vet ju hur det sluta. Det som framför allt känns bra just nu är att inte igen behöva inleda ett nytt år med frågan om huruvida det nu, i år, kanske är det året då det sku kunna tänkas lyckas...? Senaste fyra åren har inletts med förhoppning om att detta år få bli mamma, och avslutats med ett konstaterande att nej - inte nu heller. För all del ”inte nu heller” igen dethär året, men det är liksom sista gången jag behöver involvera den frågan i mitt bokslut nu. Och det känns (för stunden åtminstone) enbart jätteskönt, även om själva barnlösheten ju nog kan kännas ledsam mellan varven.

I övrigt har året inneburit en hel del funderingar kring liv och varande, ur många synvinklar. Testande av roller, lite... Ur jobbsynvinkel en delvis ny roll under våren, en annan delvis ny roll (med nytt ställe och flytt) under hösten, och återgång till gammalt ställe på senhösten, med igen en delvis ny roll i sikte från januari. Många förändringar, som också innefattar en fundering på var jag egentligen ska vara på längre sikt. En fundering som inte ännu är helt klar, men nog har klara aspekter. En aspekt kopplas till psykologistudierna, som verkligen har varit en aktiv del detta år, liksom lite innan och hoppeligen ett bra tag efter. Givande ur många synvinklar, men också rätt så krävande. Och så har ju hela barnlösheten fått en ny aspekt - den bestående - som jag har fått känna in under året... Vem är jag när svaret på frågan (mamma eller inte?) blev ett inte? Också där inte helt klar, förståeligt nog.

Utan att desto mer titta bakåt på bloggens inlägg eller dagboksanteckningar (jo, skriver sån också) tror jag ändå att det viktigaste jag känt och insett i år är det att mitt liv, och jag, duger trots att jag inte fick bli mamma. Berätta ju tidigare att jag kände att lyckas inte vården måst jag göra radikala förändringar för att kunna gå vidare men sedan landa i att det nog trots allt kan vara bra som det är. Tomrummet finns ändå, hur jag än gör, och jag är ren nånting, och har ren en hel del. Livet blev inte föräldraskap och barnfamiljeliv, utan barnlösheten kom för att stanna, men livet kan vara helt bra ändå. Och jag definieras inte av min oförmåga att få barn. Mitt värde eller min ”användbarhet” finns inte i det. Jag kan vara (och är) allt möjligt annat, och livet kan vara (och är) så mycket mer. Ok som det är, allt det andra, trots att barnet inte fick komma. Innerligt skön insikt. Att inte ”måsta” göra nåt radikalt.

Sen bjuder ju livet på förändringar ändå. En del som man jobbar mot rent medvetet, mer eller mindre glatt... Och en del som man bara ställs inför. Också där mer eller mindre glatt. Jämfört med frågan om vilken riktning mitt liv ska ta i barnfrågan känns det på nåt sätt ändå mer okej med andra möjliga svängar. Klart att alla sen inte är okej, livet bjuder ju också på ledsamheter förstås, men på nåt sätt ändå - jag kan mera tänka att det är vad det är och sen blir det vad det blir, när den stora och allt omslutande frågan, mamma eller inte, är besvarad. Där fanns en så stark längtan och agenda att det inte gick att bara luta sej tillbaka och tänka att det blir som det blir. (Blir det ju ändå, fast man är orolig, men...) Anyway, just nu iallafall är jag okej med att övrigt blir som det blir... Och liksom accepterande inför, och lugn i, att den roll jag fick i barnfrågan nu är denna.

Återstår att se vad nästa år för med sej. Alltid lite spännande ändå, liksom.

Och återstår att se hur dendär frågan kring vem jag är som bestående barnlös utvecklas. För sist och slutligen kan jag ju i nuläge inte veta annat är hur den rollen känns just nu. Är iallafall lugnare i utforskandet av den frågan - vem jag är som bestående barnlös, än jag de senaste åren varit i relation till frågan mamma eller inte... Den senare hade så stor inverkan på vilken riktning livet tar, och så enorm känsloladdning. Jag som bestående barnlös, det är ju nu i det stora hela jag bara. Vem jag är. Barnlöshet som en aspekt, som i vardagen mest konkret förstås innebär frånvaron av barnet jag hoppades på. I förlängningen har nog ändå barnlöshetsaspekten också inverkan på de val jag gör, och de innebär, så småningom, en påverkan på den jag är... I psykologistudierna finns dethär med, i val av umgänge i viss mån, i engagemang jag åtar mej, o.d. Nånstans för allt det. Intressant att se vart...

Men det är ju inte bara en fråga för 2018, utan med mycket längre sikt än så.

Gott slut på detta år, och ett gott nytt år 2018 allesammans!

lördag 23 december 2017

Aning släng av seasonal blues

Inför jul har jag ofta ett slags vemod hängande över mej. En sorgsenhet, saknad, melankoli. På tyska finns det två ord som, tror jag, rätt bra beskriver det jag tänker att det handlar om. Sehnsucht och Weltschmerz. Det senare har ingen bra översättning direkt. Världssmärta, men det har inte samma betydelse på andra språk. Vad jag vet. However, det är liksom i första hand det som förorsakar min nedstämdhet inför julen - bilden av allt det julen borde vara (vacker, ljus, varm och fylld av god mat, fina julklappar och samvaro med familj och nära) i kontrast till allt det fruktansvärda som finns i världen och alla som inte har någon möjlighet att uppnå eller delta i en sådan glansbildsjul. Förväntning kontra verklighet, för ack så många. Och så många som är ensamma, som saknar eller sörjer någon, och som under julen än mer känner av allt det som fattas. Så t.ex. för mej de senaste åren, under alla tunga processerna, speciellt då julen ju så kraftigt bär ett budskap om barnet. Nu är mitt vemod mer socialt - för andra. Jag har en vacker jul tillsammans med nära och kära, men såååå många andra får inte uppleva det. I år, kanske aldrig... Och det känns inte rätt. Det märks på nåt sätt ännu mer i kontrasten. Och det gör mej ganska olustig över alltihopa. Förväntningarna på hur ”jul” ska se ut är alldeles för snäva för den verklighet många finns i.

Nedanstående bön är skriven av Zacharias Topelius. Jag är ju nog inte direkt troende, men denhär bönen är ändå en som just nu ganska tydligt visar vad jag känner... Jag har fått såå mycket - och mycket av det är så synligt nu under julen, medan andra har det allt annat än bra. Så nu inför julen skickar jag iväg en ”bön” för och en tanke på alla dem som på olika sätt har det tungt just nu.

Du gav mig, Herre, ditt överflöd:
ett älskat hem och ett dagligt bröd,
frid, hälsa, glädje och helga orden.
Vi bedja nu för all sorg på jorden:
för de olyckliga utan tal,
för dem som kvida i hungerns kval,
för dem som frysa i vinternatten,
för dem som sjunka i havets vatten,
för dem som smäkta i ökensand,
för dem som flykta för eld och brand,
för dem som vandra vid tiggarstavar,
för dem som sörja vid kära gravar,
för alla sjuka i sömnlös kväll,
för alla fångar i järn och cell,
för de landsflyktiga, de fördrivna,
de faderlösa, de övergivna,
för de vansinnigas mörka natt,
för dem som mist sina ögons skatt,
för alla lytta, för dem en tunga,
du nekat, Gud, att ditt lov besjunga,
för dem som sörja sitt fosterland,
för slaven, bunden vid bödelns hand,
för de betryckta, de skuldlöst dömda,
för de förskjutna och de förglömda,
för dem som dig, Herre Jesus Krist,
ha aldrig känt eller tidigt mist,
för alla sorgsna, för alla arma,
Gud, över dem dig i nåd förbarma.

Till alla er som läser - jag önskar att er jul får vara avkopplande och lugn, 
och att ni får vara omgivna av människor som betyder mycket för er.
För alla som kämpar med längtan efter barnet - en stor kram!

fredag 22 december 2017

Kort om att möta oss barnlösa

Hitta en länk på Illusias blogg när jag var inne där häromdagen. (Måst väl erkänna att jag nu inte direkt följer andra bloggar aktivt, inte ens sådana med barnlöshetstema.) Anyway, denna länk går till en annan barnlöshetsblogg, Päivän paisteessa, och inlägget Viisitoista vinkkiä lapsettoman kohtaamiseen. Jag har länkat till, och kommenterat, inlägg med dylika tips tidigare, så det finns nog en viss risk att jag upprepar mej, men jag vill ändå ta fasta på några av dehär tipsen. För att just de är sådana som faller rätt hos mej. Som känns viktiga.

De som just nu främst gäller min relation till barnlösheten är punkterna 8 och 10, som nämner avslutad vård. När vården är avslutad utan resultat, säg inte att ”man kan aldrig veta”... (8) För att det inte är rätt att upprätthålla någons hopp då sådant inte finns, skriver bloggaren här, men också för att det i det läget helt enkelt inte är det som är grejen. Kopplat till detta också punkt 7 - säg inte att det säkert lyckas när man slutar försöka. Och om den barnlösa väljer att avsluta vården, acceptera det, och beskyll hen inte för att ha ”gett upp”. (10) Det måste rimligtvis få vara den personens sak om, och hur länge, hen finns inom fertilitetsvården, och ingen har rätt att insinuera att hen borde försöka mer, om mer fertilitetsvård inte är vad som är rätt för hen. Alla har vi vår väg att gå. Punkt.

Och sen detdär med adoption... Säg inte nonchalant att man ju alltid kan adoptera! (2) Adoption är verkligen ingen lätt process, och det är inte för alla. Adoption är en enda lång process av väntan, pappersarbete, byråkrati, och en massa pengar. Och inga garantier där heller. Att bli förälder via adoption är inte sådär bara. Så det är ju nog inte så att man ”alltid” eller ”bara” kan adoptera. Möjligheten kanske finns ja, men inte alltid, och inte bara sådär. Och det är inget som vemsomhelst har rätt att komma och påstå att nån annan ska eller borde göra. Eller ens kan. För alla kan inte. Möjligheter att få barn är inget sådär bara.

Säg aldrig att liv utan barn är utan mening, eller att man inte förstår nåt om livet (eller meningen med det) innan man har barn! (9) Det finns många andra liknande uttalanden kring vad man inte kan förstå, veta, ha en aning om, känna, uppleva osv osv om man inte har barn. Eller insinuationer kring hur man ju inte riktigt är lika mycket värd eller har ett lika viktigt liv. Kanske inte uttalat så ofta, men underförstått. Oftast inte uttalat med illvilja, men ack så dräpande ändå. Varför skulle jag inte duga, varför skulle mitt liv inte kunna vara alldeles gott och meningsfullt, även om jag inte fick barn!? Och vilken rätt har någon överhuvudtaget liksom att fälla omdömen om den jag är och det liv jag lever?

Några punkter handlar på olika sätt om dethär med kontakt, samtal... T.ex. punkt 3 om att vara närvarande och lyssna, visa omtanke och intresse för personens livssituation, särskilt om personen är närstående. Dock på hens villkor - enligt hens önskan om att tala eller inte tala... Och dethär med att inte byta samtalsämne, eller bli alldeles ställd och illa berörd om personen vill tala. (Punkt 4.) Här konstaterar bloggaren att man nu iofs inte kan så mycket åt det om man inte klarar av sånt, och tyvärr är det ju många som inte gör det. Åtminstone sådana som försöker febrilt fixa och göra rätt genom att komma med nån bra kommentar eller ett gott råd, vilket egentligen (oftast) bara gör det värre, när det bästa hade varit att bara lyssna och finnas där. Närvaro, omtanke, lyhördhet, värme, acceptans, stöd...

Och det som nu ren har kommit upp många gånger, men som får komma med här också för att det är så viktigt - punkt nummer 1 - fråga inte folk när de har tänkt skaffa barn eller varför de inte har gjort det! Den frågan (eller insinuationer om stor mage, frågor om varför man inte dricker, osv dylikt på graviditetstema) kan sända någon ner i djupa mörka hålor. Det kan kännas alldeles fruktansvärt då allt man önskar är att barnet sku få komma, och någon undrar när man tänkt... Konstaterar som många gånger tidigare: samhället borde lära sej att lämna bort den sortens frågor, kommentarer och insinuationer nu. Borde nu småningom inse att det kanske inte alltid är sådär bara att ”tänka” i barnfrågor.

Hm. ”Kort om...”, skrev jag i rubriken. Blev nu inte direkt alldeles kort nej.

torsdag 21 december 2017

Väestöliittos Familjebarometer

Orsaken till att det just nu skrivs om detdär med barnfamiljers klagan på hur jobbigt det är med barn är Väestöliittos Familjebarometer, som har kartlagt barnlösa unga vuxnas tankar och attityder kring familjeliv... Jag kika lite på två inlägg utgående från den kartläggningen, som båda ren i rubriken är fullt fokuserade på just dendär klagoaspekten, men som också tar upp en hel del till. Orsaker till barnlöshet, eller till att man skjuter på familjeliv, är många.

En sak som tydligen lite skrämmer unga från att ”skaffa” barn tidigt idag är den stereotypa bild vi fortfarande har av barnfamiljer och hur de lever. Villa, volvo & vovve, liksom. Förort, stressighet och inrutade rutiner... Tydligen upplever många att de inte ännu är färdiga - att binda sej, att ändra sej, att på nåt sätt byta former för sitt liv. Så tydligen är bilden av familj vi har i dagens samhälle alltför snäv. För det bör ju rimligtvis kunna vara så att familjer ser olika ut, och att ett familjeliv nu inte nödvändigtvis måst begränsa en eller förändra en så alldeles fruktansvärt som man kanske tror. (Fast, vad vet jag, kanske nån tycker här.)

Och sen detdär med att vara färdig. Inte bara den mentala biten i att tycka man kan sätta sej i den roll föräldraskapet innebär, utan också det att man idag anser att allt runtom ska vara packat och klart innan ett barn får komma. Studier undan, jobb säkrat och rätt inkört, ekonomin i skick, hem och hus klara osv... Och visst är trygga rutiner viktiga och nåtsånär stadig ekonomisk grund rätt bra, men det känns ju samtidigt knepigt att tvingas eller välja att skjuta på pga sådana saker. Ofta tyvärr ändå en realitet. Åtminstone tänker vi så idag. ”Ensisijaisen tärkeää on, että on tasapainoinen parisuhde ja vakaa elämäntilanne, jossa lapsen saaminen on kaikkien edun mukaista.”, säger en av dem som deltog i barometern.

En orsak till att folk inte känner sig färdiga för att få barn verkar vara önskan om att ”förverkliga sej själv” först. Hinna resa, hinna göra, hinna bli, hinna vara. Och tja, jag kan nog relatera till det, även om jag också gärna hade fått barn redan tidigare om situationen hade varit en annan. Visst är det aning enklare och mer öppet för olika möjligheter att göra saker utan barn än med. Och också nu, efter alla fertilitetsronder, kan jag ju tänka att det är skönt att ha rum för en hel del som hade begränsats av barn. Samtidigt synd att en form av förverkligande på nåt sätt förringas i denhär diskussionen. Barn, och livet med dem, är ju också att få förverkliga sej själv och sitt liv. Det tror jag vi inte direkt erkänner/inser idag.

Nånting jag inte alls visste är att det finns löneskillnader mellan barnlösa och arbetstagare med barn. I olika riktningar beroende på om man är man eller kvinna och i vilken ålder man har fått barn. T.ex. så att har man som kvinna fått barn tidigt har man lägre lön än andra i samma position, men får man barn efter 30 har man högre lön än barnlösa. Helknäppt! Orkar inte fundera på varför, men det är ju rätt ofattbart med sådana skillnader nog.

Mest skrämmande i allt detta, för den som vet vad ofrivillig barnlöshet är, är alla planer för familjebildning - när, hur, var, på vilket sätt. Ålder, hurdana barn, med hurdant mellanrum, vilka årstider (jo, sånt existerar) och vilka kön... Och det känns på nåt sätt så ledsamt när folk tror att dom har nån power över det. Nån ”say” i hur det kommer att bli. (Kan inte fatta att såntdär ibland faktiskt går enligt plan också...) Med en tanke om att sen när, senare, då allt är perfekt, säger Anna Rotkirch på Väestöliitto att många tyvärr ”are sleepwalking into infertility” - utan att alls förstå vad man gör befinner man sej till slut i svåra och tunga barnlöshetsprocesser, för att man väntat på rätt tid, rätt plats, rätt förutsättningar.

Samtidigt är det ju klart att man inte, om man inte ännu vill eller känner sej redo, ska ”skaffa” barn bara för att det kanske senare kan bli problem med det. Det viktiga sku vara att veta om, och vara lite ödmjuk för, att livet i dessa fall inte alltid går som man vill, och att barn inte är en självklarhet. Det är en ganska så stor chock för dem som alltid tänkt ha barn sen, när... om barnet sen inte alls kommer, och man inte haft någon som helst aning om att det kanske kan gå så. Jag visste (fast jag ju nog trodde att det sku gå), och ändå var det ofattbart tungt. Att tro att det är självklart, och sen hamna där... Hu. Skrämmande...

”Sellaista iloa en ole muualta saanut”, uttrycker en av de intervjuade om kontakten till sitt nyfödda barn. Och jag drar här en liten suck av irritation, men också av saknad. Kan ju inte undergräva eller förneka hennes individuella upplevelse där, men när det sägs mer som en allmän sanning om att inget går upp mot att få barn och att man aldrig kan känna sådan glädje eller kärlek i nåt annat sammanhang, då blir jag lätt förbannad.

Och som sista punkt en stilla tanke om att (även om denhär diskussionen ju nu kommer ur en oro för vår låga nativitet...) det viktiga sku vara att acceptera och respektera olika former av liv. Alla vill inte ha barn, alla kan inte få. Och de som får barn har också situationer som ser väldigt olika ut. Så vad en barometer än säger om attityder kring barn och familj i ung vuxenålder så kan allt se väldigt annorlunda ut i verkligheten, eller i tankarna sen senare. Ibland tyvärr genom långa och tunga processer, ibland utan. Men oberoende hur det sen sist och slutligen ser ut kan det vara ett bra liv ändå. Och bör kunna ses som fullvärdigt.

Inlägg om allt detta finns (bl.a, antar jag) på Helsingin Sanomat och Yle Uutiset.

onsdag 20 december 2017

Barnvardag - blessing or pain?

Lapsiperhevalitus saa lasten hankkimisen kuulostamaan kamalalta, skriver Helsingin Sanomat, och meddelar att man inte ska lyssna på föräldrar till småbarn... Skribenten funderar kring hur klagandet på hur tungt det är med småbarn får barnlösa att bli rädda, och är en orsak till att folk skjuter på barn”skaffandet”. Hon tycker i princip att ”lyssna inte på oss”, för man får nog också mycket glädje av att ha barn. Visst får man också berätta om det jobbiga, för att få stöd, skriver hon, men tycker att diskussionen just nu är rätt snedvriden. För mycket fokus på allt det tunga och jobbiga i dagens samhälle.

Jag kan inte direkt relatera till hur det kan tänkas påverka den frivilligt barnlösa, eller den som inte vet ännu, men som ofrivilligt barnlös reagerar jag på folks negativa kommentarer om barnvardag och barn. Det känns nog tungt att lyssna på hur andra klagar, när man själv innerligt gärna hade varit där... Visst, jag kan inte veta hur det kan vara, men jag utgår ifrån att det ju också är allt möjligt annat än tungt. Att det är tungt emellanåt är liksom självklart. Jag vet att folk älskar sina barn men ibland låter det faktiskt som allt annat än det. Och ja, man får sucka och stöna, men mängden och intensiteten i suckandet stör mej nog ofta. Dessutom kunde man välja vem man klagar åt... Den ofrivilligt barnlösa slipper gärna.

En ödeskamrat i barnlöshetscirklarna, som också bloggar på temat, under namn Illusia på http://toiveissa.blogspot.fi/, kommentera i diskussioner kring detta inlägg på Facebook att även om också ”hehkutukset” (typ beundrande e.d.) var jättejobbiga då krisen var som störst, så var alltid klagandet och varningarna tyngre. ”Det är på nåt sätt absurt att kämpa så mot något som i andras tal är en oundviklig livsdödare.”, kommenterar hon. (Min övers.) Visst får man klaga, tycker hon med, bara man inte gör enbart det, och bara man väljer sin åhörare så att man inte samtidigt träffar rakt i allra sårbaraste punkten i nån annans kris.

Illusia tar också upp dethär med att jämföra och sätta olika värde på lidande. Många med barn är duktiga på att kommentera hur mycket tyngre de har det, hur mycket tröttare de är, hur mycket svårare det är för dem, med allt barnvardagen för med sej... Vi barnlösa, vi ska njuta. För vi har ju inget att klaga på, vi har det lätt, vi är fria, lediga och bekymmersfria. Not a worry in the world, om man jämför med dem med barn. ”Aikamoinen oletus kyllä”, skriver Illusia. Vilket antagande. Tror de att utan barnen skulle alla problem och allt krångel vara borta? Och - skulle de på riktigt byta ut sina barn mot ett ”mera bekymmerslöst” liv?

Tror inte folk riktigt tänker på vad dom säger där. Vad det betyder. Att påstå åt nån att det nog är så tungt med barn, att man ska njuta av att vara utan - det känns inte som en riktigt smickrande utsaga om de egna barnen. (Dessutom sägs det ibland t.o.m. inför barnen. Not cool!!) Efter något som enligt föräldern kan vara en jobbig och stressig stund med (ett/flera) barn kan man t.o.m. få frågan om man nu fortfarande är säker på att man vill ha barn, med underliggande antagande att man på nå sätt sku ha ändra sej, eller kanske borde göra så. Eller så ska man ta över barnen ett tag, så vill man nog mukamas sen inte mer ha barn.

Jag är nog lite fundersam över om det stämmer att folk kan skrämma andra ur att få barn genom att klaga på sina egna. Samtidigt så förstår en del av mej det. Om man inte vet om man vill ha barn eller inte så kan säkert såndär fruktansvärt dålig reklam nog få en att välja bort... Eller skjuta på det tills man är äldre och på nåt sätt anser sej ha lättare att få in det i systemet. Har mer tid, mer ork, eller inte mera behöver hinna göra allt möjligt annat... Eller nåt. För annat liv är tydligen rätt omöjligt om man har barn, enligt historierna som går runt just nu. Liv med barn är snart en raritet, om folk lyssnar på och följer horrorstoryna.

När jag tänker efter så har t.o.m. folk som tyckte att jag kommer att bli en så bra mamma senare varnat mej, och tyckt att jag nog har det bättre utan. Lite skrämmande och ledsamt, faktiskt. Suck... Det är idag fullständigt okej att klaga på allt det jobbiga som livet med barn för med sej, eller snarare är. Vi uppför oss som om det jobbiga är det enda som finns. Att också det jobbiga är ok att ta upp, det är ju ett framsteg, för moderskap ska ju inte heller framställas som nåt upphöjt saligt tillstånd. Men come on - det betyder ju inte att man uteslutande kan klaga heller! Liv med barn innehåller nu rimligtvis allt möjligt.

Ofrivillig barnlöshet är i krisens tyngre och aktivare skeden ingen walk in the park. Det är fruktansvärt. Att då som förälder komma och påstå att man har det bättre, lättare än de, och att man ska njuta av sin ”frihet” - det känns som ett hån. Så här har vi nog igen en situation där man kunde tänka efter före, och fundera lite mera på hur ens ord tas emot. ”Frihet” är ingenting för den som innerligt hade önskat få uppleva den vardag med barn som någon annan klagar över. Så please - klaga nu helst inte åt mej, välj gärna nån annan. Det existerar säkert många som bättre kan relatera, som gärna lyssnar, som vill höra.

Iochförsej klarar jag ju av det bättre nu. Det är inte lika tungt. Jag blir inte lika upprörd och ledsen. Men det känns inte okej nu heller. Kommer kanske aldrig att göra det. Även om jag nu faktiskt t.o.m. kan ”njuta” av ”friheten” så vill jag inte höra andra kommentera det... Hade ju ännu också gärna haft barnet här istället. Detta även om jag inser att livet med barn inte alltid är en dans på rosor. Så nej, jag vill fortfarande inte lyssna på andras klagan om hur jättejobbigt det är att ha barn. Och för all del inte heller en massa ”hehkutuksia” om hur härligt det är. För det väcker liv i saknaden. Ibland är man lite ”knepig” och ”känslig”.

söndag 17 december 2017

Citat & betraktelse - Simpukka

Senaste Simpukka-tidning innehöll (igen) en del tankar och citat kring slutgiltig barnlöshet. Kring att avsluta vård och gå vidare utan. Vill plocka ut några fina och för min del träffande citat, och ge er lite betraktelser och funderingar kring dem...

”Periaatteessa surutyö asiaan liittyen on tehty. Tätä on mietitty ja pohdittu. Tietyllä tavalla hirveän surullista, mutta jollain tavalla helpotus.”

Ack ja. Tänkt och funderat. Iochförsej hade jag ett klart inre beslut, men visst har jag funderat ändå. Vänt och vridit, och undrat om jag gjort rätt... Vetat helt klart emellan, och sen funderat igen. Och via allt det har småningom sorgearbetet betats av. I princip gjort nu.

Tudelat detdär med både så evinnerligt sorgligt, och ändå en så stor lättnad. Att ge upp om det största, det viktigaste - det är så ofattbart sorgligt och skrämmande och stort. Och ändå en lättnad. Ändå rätt. Genom att stänga dörren ges möjlighet till annat. Sorgligt, men skönt.

”Suru seuraa arkielämässä koko ajan melko vahvasti mukana, vaikka lapsettomuuden käsittelyssä onkin päässyt eteenpäin.”

Bearbetat och gått vidare ja, men ändå är sorgen där nånstans. För min del inte hela tiden i vardagen, men med jämna mellanrum. Inte så ofta ”melko vahvasti”, rätt starkt, utan oftare som ett stilla stråk. Tyvärr ibland i större vågor. Men det hör ju nog till, helt enkelt.

”Hoidot ja niiden epäonnistuminen tuntuivat rankalta ja isolta taakalta, mutta päätöksen jälkeen olo on ollut kevyempi.”

Känner igen mej här med. Vården var tung, och tärde på mej mer och mer. Så känslan efter var verkligen lättare, trots sorgen. Det fanns så mycket som var så mycket enklare utan de tidtabeller, vänteperioder och oroskänslor som vården obevekligt förde med sej.

”Ennen ajattelin, että ei saa koskaan luovuttaa. Nyt olen ihan eri mieltä: joskus on vaan pakko luovuttaa, jotta pystyy jatkamaan elämää.”

Amen. Huruvida man sen kallar det ge upp eller inte... Men från att nånstans på vägen ha tänkt att jag åtminstone måst göra ”mitt allt”, med tanke att det betydde gå längs precis alla möjliga vårdvägar, så var tanken i nåt skede att nu räcker det - nu har jag redan gjort mitt allt, i betydelsen det jag förmår. Och då måste jag lämna det där, för att kunna gå vidare.

”Odottaen kuukausi toisensa jälkeen, pettymyksiä toisen perään. Josko nyt jo tärppäisi. 
Toivoa. Haaveita, unelmia. Sitten kun. Joskus. Vuoden päästä. Ei ikinä. 
Kysymyksiä, joihin ei vastauksia saa.”

lördag 16 december 2017

Citat & betraktelse - kille på tv

”No matter what you do, hard work always pays off in the long term.”

Ovanstående från ett program som inte hade något alls med barnlöshet att göra, men trots det kändes det citatet inte helt okej. Pga detdär ”no matter what”, liksom... För det stämmer ju inte, att vad man än gör så ger hårt arbete lön för mödan... Finns säkert andra situationer också där det inte är så, men åtminstone vad gäller barnlängtan och barnlöshet så finns det inga garantier om lön för möda, hur du än ”jobbar” häcken av dej och gör allt vad du bara kan. Så nej, hårt arbete ger verkligen inte alltid en säker payoff. Inga garantier alls där.

Och eftersom folk fortfarande tycks tro att det finns nån såndär att ”om du bara tror/gör tillräckligt så går det nog” så känns det lite farligt med sånadär påståenden om att alltid få resultat... Huruvida man sist och slutligen får barn eller inte, det kan man tyvärr - vad man än gör - i slutändan inte påverka så mycket... Man kanske kan underlätta, eller möjliggöra, men om det blir eller ej, det är i ”andra händer”. Hur mycket hårt arbete, möda, känsla osv man än sätter in i det. Om ”always pays off” stämde hade alla barnlängtande fått barn.

Men sen tror jag att om vi vidgar begreppet så kanske det kan stämma. Om vi tänker att det jobb man gör nog leder nånstans. Inte kanske dit man hade tänkt, men nånstans. Om man vågar tänka om, titta i lite bredare eller nyare riktningar. Så det ”jobb” jag satt in på önskan om att få barn - det kanske ger ett resultat på nåt helt annat plan. Om jag kan omvärdera, sikta på nåt annat, se vad det egentligen gav. Och acceptera att den saken kan vara min ”lön för mödan”. Fast det inte var den lön jag hade tänkt mej så kan det vara bra ändå.

Med de pusselbitar jag gavs kan jag bygga ett annat pussel. Ett nytt.

fredag 15 december 2017

Årsdagspåminnelse på fb idag

Facebook påminner mej om att för ett år sen hade min enda ”ordentliga” graviditet beräknat datum... (De andra två, ytterst svaga, plussen var antingen kemiska graviditeter eller väldigt tidiga missfall.) Needless to say kom ju graviditeten inte ända dit... En lovande början med så starkt plus man nu nästan bara kan få på test, mycket goda hormonnivåer på blodprov, och klara och tydliga symtom. Tidiga ultran ändra ju sen på det... Inga hjärtslag, och ett embryo som var en vecka efter i tidtabell. Avbrutet missfall i vecka 6. ”Inget här”, hann läkaren säga, innan hen sen nog hittade embryot, alldeles livlöst.

Och tårarna bara rann och rann. Där, direkt. Hela vägen hem. Länge efter.

Idag ser jag på allt det med distans. Med stort vemod, men faktiskt sgs helt utan regelrätt sorg. Tiden läker. Bearbetningen hjälper. Det är jättesorgligt att det gick så, att vården inte fick det resultat som jag hoppades på. Det är det ju verkligen. Men det är nåt jag måst leva med. Kan leva med. Och bra så. Livet är annat nu, och det är okej. Samtidigt känns det på nåt sätt bra att Facebook påminner om det som varit. Att det nånstans får finnas med. För det är det ju. Alltid nånstans. Alltid en del av mej, min historia och min verklighet.

Never in my arms, still in my heart
A part of me will always miss you 

onsdag 13 december 2017

Nedvärdering av barnlösheten

Yle plockar idag in temat ofrivillig barnlöshet hos unga, och skriver om hur känslan hos dem ofta nedvärderas med kommentarer om hur den barnlösa ju ännu har tid. Jag är ju själv inte så ung mer, men som nyss konstaterat så får jag också den formen av kommentarer... Och kan känna igen mej i textens citat om hur otrevligt det känns.

Simpukkas verksamhetsledare Johanna Repo påpekar att det är grymt att nedvärdera på bas av ålder, eftersom det ju trots allt handlar om samma sorg över att önskan om barn inte fått uppfyllas. Håller helt med där. Det handlar liksom inte alls om det att det möjligen ännu finns tid (vilket ju, som både jag och texten här påpekar, aldrig är en garanti), utan om det att barnlängtan ännu inte uppfyllts, och möjligen aldrig gör det - och det är alltid en sorg oberoende. Åldern påverkar nu egentligen inte så mycket alls där.

Texten tar också upp det tvetydiga i samhällets förhållningssätt till unga föräldrar idag. Delvis påpekas det ofta att ålder är den enskilt största faktorn i barnlöshet, att nativiteten sjunker och att vi behöver börja ”skaffa” barn tidigare. Men sen å andra sidan så ser vi på unga föräldrar som lite naiva och okunniga, och undrar om de ska kunna ta hand om sina barn ordentligt. Och nedvärderar sorgen och längtan hos ofrivilligt barnlösa om de är ”för unga”. Motstridigt. Man borde få barn tidigt, men inte för tidigt, och ska åtminstone inte klaga på barnlöshet om man är ung...? Hur vill vi ha det här?

Som sista medtagna citat i texten säger Johanna att ”Många upplever att det är en väldigt stor lättnad att gå in i klimakteriet, för sen behöver man inte ens tänka att något längre sku vara möjligt.” (min översättning). Det kan jag också relatera till. Ännu finns också hos mej dendär lilla känslan av att kanske ännu nån dag, utan att egentligen veta om och vad jag vill. Skulle betyda mer vård iaf. Och antagligen kommer kommentarerna om att jag ännu hinner att fortsätta ända tills jag är typ 45 about. Och åtminstone kommer det att kännas skönt när de tar slut. Så ja, konstigt nog blir det troligen en lättnad.

måndag 11 december 2017

Reklamposter för äggdonation

Gick runt på ett universitetscampus häromdagen, tog en liten genväg, och gick rakt på en reklamposter med texten ”Surrogates & egg donors needed! Help make someone’s dream of having a family come true”. Högst uppe fanns också orden ”receive compensation”. Jag stanna upp, drog efter andan, och var totalt tom på tankar ett tag. Sen flöda dom till desto mer. Det kändes på nåt sätt så ... tja ... inte kanske direkt fel, men... Hittar inte riktigt rätta ordet för det. Oetiskt? Skrämmande? Dubiöst? Åt det hållet, känns det som för min del... Känslan jag har inför postern, önskemålet, uppmaningen, är nog mest väldigt olustig.

Inte själva reklamen i sej, men för det första det att den är placerad på campus... De som passerar den är i princip runt 20... Är det rätta åldern att ställas inför en sådan uppmaning? Vet man vad man ställer upp på - vilka enorma uppoffringar och krångligheter äggdonation, för att inte tala om surrogatmödraskap, innebär? Och har man nå hum om vilka känslor ett beslut om nåndera kan väcka, under processen eller senare? Hur kan man greppa det, i den åldern? Kan man? Jag tror inte att man kan. Det är ju liksom rätt så enorma saker... Iochförsej är donatorer anonyma här, så ingen som tar kontakt sen, men ändå...

För det andra handlar min fundering om ”receive compensation”. För risken för att man ställer upp pga behov av pengar finns ju. Mer kanske för killarna som rätt så lättvindigt kan donera, och t.o.m. ha trevligt på kuppen. Men det finns väl nog en viss risk för att man som tjej också tänker att nå jag kan förtjäna lite på det, tror jag. Och då undrar man ju liksom om pengar ska få vara en orsak att ställa upp på nåt sånt. För min del gillar jag systemet med icke-ersatt donation bättre. Bara alla utgifter kompenserade. Ingen kommer på att ställa upp som donator av annat skäl än just för att hjälpa. Tror och tänker jag nu iallafall.

Sen finns det absolut nåt väldigt sympatiskt och heartwarming i ”Help make someone’s dream of having a family come true”. För det är ju verkligen så att donatorerna behövs och att de är guld värda...! Informationen om att möjligheten finns att hjälpa någon på detta sätt behöver ju absolut finnas, så att folk vet vilken enorm god gärning de sku kunna göra. Men inte ännu för så unga mänskor. Inte ännu i en ålder när man inte riktigt kan greppa vad det är man gör. Oberoende om man sen behöver kunna möta någon som kommit till med ens gener eller inte så känns det som att det ändå inte är en sak man kan göra och sen bara glömma bort helt...? Och om man inte helt vet vad det kan handla om - hur känner man liksom sen inför allting senare...? I en mera vuxen ålder... Med mer perspektiv.

Jag tänker t.ex. på mej själv. Jag hade gärna ställt upp som äggdonator, men inte förrän jag själv fått barn. Det kändes som att om jag inte får barn, men vet att det någonstans finns ett barn som bär mina gener, så skulle det ju kännas väldigt tungt... Att inte själv få rå om egna barn, men andra har barn med min genetik. Nu dög ju då inte mina ägg för donation förstås när dom inte gick för mej själv heller, men i princip... Om jag hade donerat ägg tidigare, och de hade resulterat i barn, och jag själv stått i denna situation senare - det hade känts riktigt, riktigt jobbigt. Så jag undrar - hur sku det vara ifall någon av studerandena som nappar på kampanjen sen själv inte kan få barn. Hur tar man det? Och jag tror nu inte att någon av dem kanske riktigt tänker så långt precis... Så är det rätt att be dem...? Knepigt.

fredag 8 december 2017

Du är ännu ung, du hinner nog

Fortsätter lite på senaste inläggs citat och tankar. För dethär med du är ännu ung, det är nåt jag ännu får höra med jämna mellanrum. Och nåt jag nog inte är alldeles tillfreds med att bli itutad. Ska försöka förklara lite varför den kommentaren irriterar och inte känns okej.

När jag får höra att jag ju är ung, ännu har tid, nog hinner, och annat på samma tema, så är det förstås yttrat i största välmening, och som ett sätt att trösta och inge hopp eller nåt sånt. Tyvärr har det inte den effekt folk tänker sej, och de kan få en lite irriterad uppsyn till svar.

Here’s (a few of the reasons) why;

1) Du vet egentligen inte tillräckligt för att ställa några ”diagnoser” om huruvida det finns hopp, tid och möjlighet. Och att vara ung är ingen garanti. Någonsin. Så att ta till ung ålder som ett gott tecken är i det stora hela statistisk sett ok, men inte i enskilda individuella fall.

2) Alla mirakelstoryn som finns i svang och eldar under uppfattningarna om att det kan gå lite i vilka situationer som helst, när man minst anar - de ger en falsk känsla av tilltro till att möjligheterna är sgs ändlösa. Men de historierna är statistiskt sett en liten minoritet. Sorry.

3) Jag har ren mentalt gått vidare från allt detdär, och att förklara att det ännu finns hopp känns som att underkänna min livssituation. Om jag förklarar att vården inte lyckades men livet kan vara bra ändå vill jag inte höra att ”men du hinner ännu”, för det är som att säga att min ”plan B” inte duger. Att det på något sätt inte är okej om livet fortsätter utan barn. Ibland har jag berättat om mitt nuläge och konstaterat att det är bra såhär trots allt, och ändå gång på gång fått ett ”jamen ge inte upp” eller ett ”det kan nog ännu” osv osv till svar... Not cool! Lyssna lite innan ni svarar, please! Livet kan vara helt bra också utan barn, så ids inte underkänna det genom att insistera på att jag ännu hinner eller det ännu kan gå osv.

Sen vet jag också själv att livet ibland kommer med överraskningar, att man kan ändra åsikt eller att nåt som inte funkkar mittiallt kan göra det sen ändå. Sånt händer nog ja. Men det är som sagt statistiskt sett en mindre sannolikhet, och sku ju också kräva antingen en partner eller ett nytt vårdbeslut (eller båda, rätt sannolikt, om den förstnämnda sku bli aktuellt, och om barn isf sku vara en fråga). Saker händer anyway, så visst, det kanske finns möjlighet, och rent åldersmässigt har jag lite tid kvar. Men i mitt nuläge är det på inget vis pointen, liksom. Pointen är att just nu är jag bestående barnlös, och lever med det, och det kan också vara bra. Please let it be. Om jag accepterat så kanske ni också sku kunna...?

lördag 2 december 2017

Böcker och barnlöshetstema...

I serien böcker där barnlöshetstemat dyker upp, liksom... Ofattbart... Igen helt annat tema och inget på bokens pärm eller baksida som säger nåt om saken. Men där var det. Igen en gång. I denhär boken togs saken upp med några väldigt bra poänger, som jag vill citera och kommentera här... För att de är rätt allmängiltiga tankar, situationer och känslor.

”The thing about being barren is that you’re not allowed to get away from it. Not when you’re in your thirties. My friends were having children, friends of friends were having children, pregnancy and birth and first birthday parties were everywhere.”

Ja verkligen. Det går inte att komma undan. Varken från babynyheter, gravidmagar, bebisar eller barn... De finns överallt. Naturligtvis, efter som de är en del av livet, av samhället. Och ska ju så få vara. Dock anser jag fortfarande att man som ofrivilligt barnlös barnlängtare bör ha rätt att lite skydda sej, och att omgivningen helst inte ska bli upprörd om man, i den mån man kan, trappar ner på mängden möten med allt det. Helt kommer vi aldrig undan det, allt detta finns oundvikligen runtom oss, men där det går att välja tycker jag man ska ha rätt att göra det... Inte för att vara elak mot den andra, men för att vara lite skonsam mot sej själv. Det är tungt och jobbigt att ständigt påminnas om det egna tomrummet. Det blir lättare, ja, men försvinner nog troligen aldrig helt. Och blir man under de tyngsta perioderna ständigt överöst med allt man inte själv får uppleva går man nog lätt under.

”I was asked about it, all the time. ... When was it going to be my turn?”

Dethär kan jag bara till viss del relatera till själv. Främsta tanke här är säkert detdär med ”nå - när ska ni ’skaffa’ barn?” och annat sånt. Och jag vet att de frågorna, kommentarerna, vinkarna fortfarande existerar i alltför stor grad, och många av mina vänner och bekanta har utsatts för dem i mängder - något som ofta orsakar stor sorg och smärta. Så varför, varför kan vi inte börja förstå att sluta kommentera!? Suck. Själv har jag inte egentligen fått just den frågan, men däremot mer som hjälpsam och medkännande filosofisk fråga - när ska det då lyckas för dej, när ska det bli din tur? Bra fråga. Visste jag det så... Suck... Förstår den innerliga önskan om att det sku lyckas för mej, men det är inte speciellt trevligt att nån spekulerar ”med mej”, ”för att hjälpa”. Leder ju ingen vart. Funkkar när det funkkar, om det funkkar. Gjorde ju inte det. Hjälper inte att fråga, fundera, spekulera.

”At some point our childlessness became an acceptable topic of Sunday-lunch conversations ... What we were trying, what we should be doing, do you really think you should be having a second glass of wine?”

Haha. Jaa. Öppenheten har som baksida att folk vill hjälpa till. Och det är inte alltid en bra sak nej. Jag är absolut öppenhets-anhängare, och för egen del fortfarande glad åt att jag kunnat berätta, för det har gett sååå mycket - både stöd och förståelse och andra djupa diskussioner... Men jag förstår också dem som skonar sej för alla välmenande råd och kommentarer. Har du prövat...? Visste du att...? Jag känner en som... Borde du kanske... Min homeopat sa... Osv osv osv. Jag har i perioder varit såå trött på allt sånt, även om jag vet att de sägs i all välmening. Det konstiga är att folk faktiskt tror sej hjälpa, även om de ju sällan vet hemskt mycket om bakgrund, orsak, medicinska faktorer osv. Hm. Acceptabelt att kommentera och ge råd, men ack så svårt att bara lyssna och finnas. Bakvänt.

”I was still young, there was still plenty of time, but failure cloaked me like a mantle, it overwhelmed me, dragged me under, and I gave up hope.”

Först vill jag nu (igen) påpeka att ”fortfarande ung” ju inte är någon garanti. Tid ja, kanske, men inte alltid möjlighet för det. Resten stämmer oberoende, på nåt sätt... Besvikelse efter besvikelse, misslyckande efter misslyckande - det tär fruktansvärt. (Som ni nog har sett här tidigare, om ni följt med ett tag.) Tydlig bild på det här i texten tycker jag. Svepte in mej som en mantel, överväldigade mej, drog mej under (ytan...?). Och hoppet, det tappar man orken att hålla. I det mörka, dystra under besvikelsens mantel finns det mycket lite rum för hoppet kvar. Och nej - det hjälper inte att säga ”nu ska du bara...” eller ”tänk nu på att...” e.d. Som tur är går hoppet att få tillbaka. Om inte om barnet så om något annat. Ibland krävs det lite jobb för att komma dit bara, och där kunde det ibland finnas mer stöd och hjälp, tänker jag själv efter mina vårdbergochdalbanor. Hjälp att se framåt. Se annat. Se hopp.