Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 29 december 2017

Ut med det gamla, in med nya

Årsskifte igen på tröskeln, och oundvikligen innebär det ju på nåt sätt en sorts mentalt bokslut. Så dethär inlägget innehåller nu lite reflektioner av året som varit... Eller nåt.

En sak som på nåt sätt känns bra att skriva är att detta (med största sannolikhet) var det allra sista året som innehöll fertilitetsvård... Om nuvarande känsla och tanke fortsätter var det liksom här nu, och det känns iaf hittills rätt och bra. Dethär året starta ändå ännu med ett sista försök att bli gravid, och vi vet ju hur det sluta. Det som framför allt känns bra just nu är att inte igen behöva inleda ett nytt år med frågan om huruvida det nu, i år, kanske är det året då det sku kunna tänkas lyckas...? Senaste fyra åren har inletts med förhoppning om att detta år få bli mamma, och avslutats med ett konstaterande att nej - inte nu heller. För all del ”inte nu heller” igen dethär året, men det är liksom sista gången jag behöver involvera den frågan i mitt bokslut nu. Och det känns (för stunden åtminstone) enbart jätteskönt, även om själva barnlösheten ju nog kan kännas ledsam mellan varven.

I övrigt har året inneburit en hel del funderingar kring liv och varande, ur många synvinklar. Testande av roller, lite... Ur jobbsynvinkel en delvis ny roll under våren, en annan delvis ny roll (med nytt ställe och flytt) under hösten, och återgång till gammalt ställe på senhösten, med igen en delvis ny roll i sikte från januari. Många förändringar, som också innefattar en fundering på var jag egentligen ska vara på längre sikt. En fundering som inte ännu är helt klar, men nog har klara aspekter. En aspekt kopplas till psykologistudierna, som verkligen har varit en aktiv del detta år, liksom lite innan och hoppeligen ett bra tag efter. Givande ur många synvinklar, men också rätt så krävande. Och så har ju hela barnlösheten fått en ny aspekt - den bestående - som jag har fått känna in under året... Vem är jag när svaret på frågan (mamma eller inte?) blev ett inte? Också där inte helt klar, förståeligt nog.

Utan att desto mer titta bakåt på bloggens inlägg eller dagboksanteckningar (jo, skriver sån också) tror jag ändå att det viktigaste jag känt och insett i år är det att mitt liv, och jag, duger trots att jag inte fick bli mamma. Berätta ju tidigare att jag kände att lyckas inte vården måst jag göra radikala förändringar för att kunna gå vidare men sedan landa i att det nog trots allt kan vara bra som det är. Tomrummet finns ändå, hur jag än gör, och jag är ren nånting, och har ren en hel del. Livet blev inte föräldraskap och barnfamiljeliv, utan barnlösheten kom för att stanna, men livet kan vara helt bra ändå. Och jag definieras inte av min oförmåga att få barn. Mitt värde eller min ”användbarhet” finns inte i det. Jag kan vara (och är) allt möjligt annat, och livet kan vara (och är) så mycket mer. Ok som det är, allt det andra, trots att barnet inte fick komma. Innerligt skön insikt. Att inte ”måsta” göra nåt radikalt.

Sen bjuder ju livet på förändringar ändå. En del som man jobbar mot rent medvetet, mer eller mindre glatt... Och en del som man bara ställs inför. Också där mer eller mindre glatt. Jämfört med frågan om vilken riktning mitt liv ska ta i barnfrågan känns det på nåt sätt ändå mer okej med andra möjliga svängar. Klart att alla sen inte är okej, livet bjuder ju också på ledsamheter förstås, men på nåt sätt ändå - jag kan mera tänka att det är vad det är och sen blir det vad det blir, när den stora och allt omslutande frågan, mamma eller inte, är besvarad. Där fanns en så stark längtan och agenda att det inte gick att bara luta sej tillbaka och tänka att det blir som det blir. (Blir det ju ändå, fast man är orolig, men...) Anyway, just nu iallafall är jag okej med att övrigt blir som det blir... Och liksom accepterande inför, och lugn i, att den roll jag fick i barnfrågan nu är denna.

Återstår att se vad nästa år för med sej. Alltid lite spännande ändå, liksom.

Och återstår att se hur dendär frågan kring vem jag är som bestående barnlös utvecklas. För sist och slutligen kan jag ju i nuläge inte veta annat är hur den rollen känns just nu. Är iallafall lugnare i utforskandet av den frågan - vem jag är som bestående barnlös, än jag de senaste åren varit i relation till frågan mamma eller inte... Den senare hade så stor inverkan på vilken riktning livet tar, och så enorm känsloladdning. Jag som bestående barnlös, det är ju nu i det stora hela jag bara. Vem jag är. Barnlöshet som en aspekt, som i vardagen mest konkret förstås innebär frånvaron av barnet jag hoppades på. I förlängningen har nog ändå barnlöshetsaspekten också inverkan på de val jag gör, och de innebär, så småningom, en påverkan på den jag är... I psykologistudierna finns dethär med, i val av umgänge i viss mån, i engagemang jag åtar mej, o.d. Nånstans för allt det. Intressant att se vart...

Men det är ju inte bara en fråga för 2018, utan med mycket längre sikt än så.

Gott slut på detta år, och ett gott nytt år 2018 allesammans!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar