Väestöliittos Familjebarometer

Orsaken till att det just nu skrivs om detdär med barnfamiljers klagan på hur jobbigt det är med barn är Väestöliittos Familjebarometer, som har kartlagt barnlösa unga vuxnas tankar och attityder kring familjeliv... Jag kika lite på två inlägg utgående från den kartläggningen, som båda ren i rubriken är fullt fokuserade på just dendär klagoaspekten, men som också tar upp en hel del till. Orsaker till barnlöshet, eller till att man skjuter på familjeliv, är många.

En sak som tydligen lite skrämmer unga från att ”skaffa” barn tidigt idag är den stereotypa bild vi fortfarande har av barnfamiljer och hur de lever. Villa, volvo & vovve, liksom. Förort, stressighet och inrutade rutiner... Tydligen upplever många att de inte ännu är färdiga - att binda sej, att ändra sej, att på nåt sätt byta former för sitt liv. Så tydligen är bilden av familj vi har i dagens samhälle alltför snäv. För det bör ju rimligtvis kunna vara så att familjer ser olika ut, och att ett familjeliv nu inte nödvändigtvis måst begränsa en eller förändra en så alldeles fruktansvärt som man kanske tror. (Fast, vad vet jag, kanske nån tycker här.)

Och sen detdär med att vara färdig. Inte bara den mentala biten i att tycka man kan sätta sej i den roll föräldraskapet innebär, utan också det att man idag anser att allt runtom ska vara packat och klart innan ett barn får komma. Studier undan, jobb säkrat och rätt inkört, ekonomin i skick, hem och hus klara osv... Och visst är trygga rutiner viktiga och nåtsånär stadig ekonomisk grund rätt bra, men det känns ju samtidigt knepigt att tvingas eller välja att skjuta på pga sådana saker. Ofta tyvärr ändå en realitet. Åtminstone tänker vi så idag. ”Ensisijaisen tärkeää on, että on tasapainoinen parisuhde ja vakaa elämäntilanne, jossa lapsen saaminen on kaikkien edun mukaista.”, säger en av dem som deltog i barometern.

En orsak till att folk inte känner sig färdiga för att få barn verkar vara önskan om att ”förverkliga sej själv” först. Hinna resa, hinna göra, hinna bli, hinna vara. Och tja, jag kan nog relatera till det, även om jag också gärna hade fått barn redan tidigare om situationen hade varit en annan. Visst är det aning enklare och mer öppet för olika möjligheter att göra saker utan barn än med. Och också nu, efter alla fertilitetsronder, kan jag ju tänka att det är skönt att ha rum för en hel del som hade begränsats av barn. Samtidigt synd att en form av förverkligande på nåt sätt förringas i denhär diskussionen. Barn, och livet med dem, är ju också att få förverkliga sej själv och sitt liv. Det tror jag vi inte direkt erkänner/inser idag.

Nånting jag inte alls visste är att det finns löneskillnader mellan barnlösa och arbetstagare med barn. I olika riktningar beroende på om man är man eller kvinna och i vilken ålder man har fått barn. T.ex. så att har man som kvinna fått barn tidigt har man lägre lön än andra i samma position, men får man barn efter 30 har man högre lön än barnlösa. Helknäppt! Orkar inte fundera på varför, men det är ju rätt ofattbart med sådana skillnader nog.

Mest skrämmande i allt detta, för den som vet vad ofrivillig barnlöshet är, är alla planer för familjebildning - när, hur, var, på vilket sätt. Ålder, hurdana barn, med hurdant mellanrum, vilka årstider (jo, sånt existerar) och vilka kön... Och det känns på nåt sätt så ledsamt när folk tror att dom har nån power över det. Nån ”say” i hur det kommer att bli. (Kan inte fatta att såntdär ibland faktiskt går enligt plan också...) Med en tanke om att sen när, senare, då allt är perfekt, säger Anna Rotkirch på Väestöliitto att många tyvärr ”are sleepwalking into infertility” - utan att alls förstå vad man gör befinner man sej till slut i svåra och tunga barnlöshetsprocesser, för att man väntat på rätt tid, rätt plats, rätt förutsättningar.

Samtidigt är det ju klart att man inte, om man inte ännu vill eller känner sej redo, ska ”skaffa” barn bara för att det kanske senare kan bli problem med det. Det viktiga sku vara att veta om, och vara lite ödmjuk för, att livet i dessa fall inte alltid går som man vill, och att barn inte är en självklarhet. Det är en ganska så stor chock för dem som alltid tänkt ha barn sen, när... om barnet sen inte alls kommer, och man inte haft någon som helst aning om att det kanske kan gå så. Jag visste (fast jag ju nog trodde att det sku gå), och ändå var det ofattbart tungt. Att tro att det är självklart, och sen hamna där... Hu. Skrämmande...

”Sellaista iloa en ole muualta saanut”, uttrycker en av de intervjuade om kontakten till sitt nyfödda barn. Och jag drar här en liten suck av irritation, men också av saknad. Kan ju inte undergräva eller förneka hennes individuella upplevelse där, men när det sägs mer som en allmän sanning om att inget går upp mot att få barn och att man aldrig kan känna sådan glädje eller kärlek i nåt annat sammanhang, då blir jag lätt förbannad.

Och som sista punkt en stilla tanke om att (även om denhär diskussionen ju nu kommer ur en oro för vår låga nativitet...) det viktiga sku vara att acceptera och respektera olika former av liv. Alla vill inte ha barn, alla kan inte få. Och de som får barn har också situationer som ser väldigt olika ut. Så vad en barometer än säger om attityder kring barn och familj i ung vuxenålder så kan allt se väldigt annorlunda ut i verkligheten, eller i tankarna sen senare. Ibland tyvärr genom långa och tunga processer, ibland utan. Men oberoende hur det sen sist och slutligen ser ut kan det vara ett bra liv ändå. Och bör kunna ses som fullvärdigt.

Inlägg om allt detta finns (bl.a, antar jag) på Helsingin Sanomat och Yle Uutiset.