Årsdagspåminnelse på fb idag

Facebook påminner mej om att för ett år sen hade min enda ”ordentliga” graviditet beräknat datum... (De andra två, ytterst svaga, plussen var antingen kemiska graviditeter eller väldigt tidiga missfall.) Needless to say kom ju graviditeten inte ända dit... En lovande början med så starkt plus man nu nästan bara kan få på test, mycket goda hormonnivåer på blodprov, och klara och tydliga symtom. Tidiga ultran ändra ju sen på det... Inga hjärtslag, och ett embryo som var en vecka efter i tidtabell. Avbrutet missfall i vecka 6. ”Inget här”, hann läkaren säga, innan hen sen nog hittade embryot, alldeles livlöst.

Och tårarna bara rann och rann. Där, direkt. Hela vägen hem. Länge efter.

Idag ser jag på allt det med distans. Med stort vemod, men faktiskt sgs helt utan regelrätt sorg. Tiden läker. Bearbetningen hjälper. Det är jättesorgligt att det gick så, att vården inte fick det resultat som jag hoppades på. Det är det ju verkligen. Men det är nåt jag måst leva med. Kan leva med. Och bra så. Livet är annat nu, och det är okej. Samtidigt känns det på nåt sätt bra att Facebook påminner om det som varit. Att det nånstans får finnas med. För det är det ju. Alltid nånstans. Alltid en del av mej, min historia och min verklighet.

Never in my arms, still in my heart

A part of me will always miss you