Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

måndag 11 december 2017

Reklamposter för äggdonation

Gick runt på ett universitetscampus häromdagen, tog en liten genväg, och gick rakt på en reklamposter med texten ”Surrogates & egg donors needed! Help make someone’s dream of having a family come true”. Högst uppe fanns också orden ”receive compensation”. Jag stanna upp, drog efter andan, och var totalt tom på tankar ett tag. Sen flöda dom till desto mer. Det kändes på nåt sätt så ... tja ... inte kanske direkt fel, men... Hittar inte riktigt rätta ordet för det. Oetiskt? Skrämmande? Dubiöst? Åt det hållet, känns det som för min del... Känslan jag har inför postern, önskemålet, uppmaningen, är nog mest väldigt olustig.

Inte själva reklamen i sej, men för det första det att den är placerad på campus... De som passerar den är i princip runt 20... Är det rätta åldern att ställas inför en sådan uppmaning? Vet man vad man ställer upp på - vilka enorma uppoffringar och krångligheter äggdonation, för att inte tala om surrogatmödraskap, innebär? Och har man nå hum om vilka känslor ett beslut om nåndera kan väcka, under processen eller senare? Hur kan man greppa det, i den åldern? Kan man? Jag tror inte att man kan. Det är ju liksom rätt så enorma saker... Iochförsej är donatorer anonyma här, så ingen som tar kontakt sen, men ändå...

För det andra handlar min fundering om ”receive compensation”. För risken för att man ställer upp pga behov av pengar finns ju. Mer kanske för killarna som rätt så lättvindigt kan donera, och t.o.m. ha trevligt på kuppen. Men det finns väl nog en viss risk för att man som tjej också tänker att nå jag kan förtjäna lite på det, tror jag. Och då undrar man ju liksom om pengar ska få vara en orsak att ställa upp på nåt sånt. För min del gillar jag systemet med icke-ersatt donation bättre. Bara alla utgifter kompenserade. Ingen kommer på att ställa upp som donator av annat skäl än just för att hjälpa. Tror och tänker jag nu iallafall.

Sen finns det absolut nåt väldigt sympatiskt och heartwarming i ”Help make someone’s dream of having a family come true”. För det är ju verkligen så att donatorerna behövs och att de är guld värda...! Informationen om att möjligheten finns att hjälpa någon på detta sätt behöver ju absolut finnas, så att folk vet vilken enorm god gärning de sku kunna göra. Men inte ännu för så unga mänskor. Inte ännu i en ålder när man inte riktigt kan greppa vad det är man gör. Oberoende om man sen behöver kunna möta någon som kommit till med ens gener eller inte så känns det som att det ändå inte är en sak man kan göra och sen bara glömma bort helt...? Och om man inte helt vet vad det kan handla om - hur känner man liksom sen inför allting senare...? I en mera vuxen ålder... Med mer perspektiv.

Jag tänker t.ex. på mej själv. Jag hade gärna ställt upp som äggdonator, men inte förrän jag själv fått barn. Det kändes som att om jag inte får barn, men vet att det någonstans finns ett barn som bär mina gener, så skulle det ju kännas väldigt tungt... Att inte själv få rå om egna barn, men andra har barn med min genetik. Nu dög ju då inte mina ägg för donation förstås när dom inte gick för mej själv heller, men i princip... Om jag hade donerat ägg tidigare, och de hade resulterat i barn, och jag själv stått i denna situation senare - det hade känts riktigt, riktigt jobbigt. Så jag undrar - hur sku det vara ifall någon av studerandena som nappar på kampanjen sen själv inte kan få barn. Hur tar man det? Och jag tror nu inte att någon av dem kanske riktigt tänker så långt precis... Så är det rätt att be dem...? Knepigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar