Böcker och barnlöshetstema...

I serien böcker där barnlöshetstemat dyker upp, liksom... Ofattbart... Igen helt annat tema och inget på bokens pärm eller baksida som säger nåt om saken. Men där var det. Igen en gång. I denhär boken togs saken upp med några väldigt bra poänger, som jag vill citera och kommentera här... För att de är rätt allmängiltiga tankar, situationer och känslor.

”The thing about being barren is that you’re not allowed to get away from it. Not when you’re in your thirties. My friends were having children, friends of friends were having children, pregnancy and birth and first birthday parties were everywhere.”

Ja verkligen. Det går inte att komma undan. Varken från babynyheter, gravidmagar, bebisar eller barn... De finns överallt. Naturligtvis, efter som de är en del av livet, av samhället. Och ska ju så få vara. Dock anser jag fortfarande att man som ofrivilligt barnlös barnlängtare bör ha rätt att lite skydda sej, och att omgivningen helst inte ska bli upprörd om man, i den mån man kan, trappar ner på mängden möten med allt det. Helt kommer vi aldrig undan det, allt detta finns oundvikligen runtom oss, men där det går att välja tycker jag man ska ha rätt att göra det... Inte för att vara elak mot den andra, men för att vara lite skonsam mot sej själv. Det är tungt och jobbigt att ständigt påminnas om det egna tomrummet. Det blir lättare, ja, men försvinner nog troligen aldrig helt. Och blir man under de tyngsta perioderna ständigt överöst med allt man inte själv får uppleva går man nog lätt under.

”I was asked about it, all the time. ... When was it going to be my turn?”

Dethär kan jag bara till viss del relatera till själv. Främsta tanke här är säkert detdär med ”nå - när ska ni ’skaffa’ barn?” och annat sånt. Och jag vet att de frågorna, kommentarerna, vinkarna fortfarande existerar i alltför stor grad, och många av mina vänner och bekanta har utsatts för dem i mängder - något som ofta orsakar stor sorg och smärta. Så varför, varför kan vi inte börja förstå att sluta kommentera!? Suck. Själv har jag inte egentligen fått just den frågan, men däremot mer som hjälpsam och medkännande filosofisk fråga - när ska det då lyckas för dej, när ska det bli din tur? Bra fråga. Visste jag det så... Suck... Förstår den innerliga önskan om att det sku lyckas för mej, men det är inte speciellt trevligt att nån spekulerar ”med mej”, ”för att hjälpa”. Leder ju ingen vart. Funkkar när det funkkar, om det funkkar. Gjorde ju inte det. Hjälper inte att fråga, fundera, spekulera.

”At some point our childlessness became an acceptable topic of Sunday-lunch conversations ... What we were trying, what we should be doing, do you really think you should be having a second glass of wine?”

Haha. Jaa. Öppenheten har som baksida att folk vill hjälpa till. Och det är inte alltid en bra sak nej. Jag är absolut öppenhets-anhängare, och för egen del fortfarande glad åt att jag kunnat berätta, för det har gett sååå mycket - både stöd och förståelse och andra djupa diskussioner... Men jag förstår också dem som skonar sej för alla välmenande råd och kommentarer. Har du prövat...? Visste du att...? Jag känner en som... Borde du kanske... Min homeopat sa... Osv osv osv. Jag har i perioder varit såå trött på allt sånt, även om jag vet att de sägs i all välmening. Det konstiga är att folk faktiskt tror sej hjälpa, även om de ju sällan vet hemskt mycket om bakgrund, orsak, medicinska faktorer osv. Hm. Acceptabelt att kommentera och ge råd, men ack så svårt att bara lyssna och finnas. Bakvänt.

”I was still young, there was still plenty of time, but failure cloaked me like a mantle, it overwhelmed me, dragged me under, and I gave up hope.”

Först vill jag nu (igen) påpeka att ”fortfarande ung” ju inte är någon garanti. Tid ja, kanske, men inte alltid möjlighet för det. Resten stämmer oberoende, på nåt sätt... Besvikelse efter besvikelse, misslyckande efter misslyckande - det tär fruktansvärt. (Som ni nog har sett här tidigare, om ni följt med ett tag.) Tydlig bild på det här i texten tycker jag. Svepte in mej som en mantel, överväldigade mej, drog mej under (ytan...?). Och hoppet, det tappar man orken att hålla. I det mörka, dystra under besvikelsens mantel finns det mycket lite rum för hoppet kvar. Och nej - det hjälper inte att säga ”nu ska du bara...” eller ”tänk nu på att...” e.d. Som tur är går hoppet att få tillbaka. Om inte om barnet så om något annat. Ibland krävs det lite jobb för att komma dit bara, och där kunde det ibland finnas mer stöd och hjälp, tänker jag själv efter mina vårdbergochdalbanor. Hjälp att se framåt. Se annat. Se hopp.