söndag 25 september 2016

Text på tema synvinklar

Skrivargruppens nästa inlämningsuppgift har tema synvinklar. Tanken var att se på samma sak ur flera perspektiv. Min första tanke var att fundera ur egen och andras. Typ mammas. Eller donatorns. Eller nån väns. Eller nåt sånt. Barnets kanske. Men sedan ändra jag mej. Texten blev ur enbart min egen synvinkel, men i flera tidsperspektiv. Som funderare, efter beslut, i försökarskedet osv. Här den;

Synvinkel 1 - funderare

Nånstans inuti bubblar funderingarna... I början långt inne och halvt omedvetet, men småningom mer och mer tydligt, mer och mer pockande. Skriker nästan till slut - du måste ta oss på allvar! Och då gör jag det. Lyssnar och funderar, på riktigt. Kan jag?? Vågar jag? Är det okej? Men vad månne alla tänker sen? Vad säger dom? Kan jag? Och är det rätt för barnet? Etiskt och praktiskt? Att lämna det utan en pappa… Har jag nu rätt att göra så mot hen? Är det inte väldigt själviskt att…? Bara för att jag vill… Tankarna snurrar och gör mej än mer förvirrad. Känslorna säger vad som är rätt - vågar jag lyssna? Vågar jag ta in det som hjärtat säger, och hoppa ut i det?

Synvinkel 2 - beslutet

Fullt av glädje är hjärtat när beslutet är taget. Hela jag är glad. Och lugn. Stormen i tankarna har lagt sej. Jag vet vad jag vill, det känner hela jag. Och jag vet att jag är fullt berättigad till att följa det som hjärtat säger är rätt. Jag får, och jag behöver. Jag ska. Kan. Jo... Men får ta det en dag i taget... Jag klarar nog av att vara singelmamma, även om det säkert blir tuffare än jag förstår. Just nu behöver jag inte ta in annat än glädjen över att få ta det beslut som hjärtat säger mej att jag ska ta.

Synvinkel 3 - blivande singelmamma

Från den stunden beslutet togs är hela jag ren mamma. Jag kan se dej för mitt inre öga. Jag kan höra de ljud du kunde tänkas ha. Jag kan känna din tyngd i min famn, din lena hud mot mina händer. Och jag gläds över att du en dag får komma. Snart?

Synvinkel 4 - försökare

Första besök och många undersökningar. Steg efter steg mot att få komma igång på riktigt. Osäkerhet och ett lite otrevlig bemötande. Tvivel igen, pga omgivningens krav... Läkarens burdusa och lite tvivlande frågor. Är dethär rätt?? Får jag? Ändå vet jag ren. Glädjen finns kvar. Ivern. Snart, snart! Möjligheten finns där, och jag hoppas, hoppas! Och blir besviken. Hoppas igen, men samma sak. Pånytt och pånytt. Förtvivlad, mer och mer orolig. Vad händer min vän? Varför får du inte bli till? Nästa gång kanske?

Synvinkel 5 - ofrivilligt barnlös

När allt fler försök runnit iväg utan att du får komma byts titeln blivande mamma ut mot ofrivilligt barnlös. Jag kan inte längre se dej i mitt inre. Jag blir förtvivlad, rädd. Tänk om du aldrig får komma!! Hur ska jag överleva då!? Försöken rinner förbi, ett efter ett, men alla möjligheter blir till besvikelser. Allt mitt hopp rinner gång på gång ut i sanden. Du får inte komma, inte nu heller. Och jag faller ihop, gång på gång. Ledsen och besviken, sorgsen och arg. Desperat nästan, när alla drömmar går i kras. Klarar inte av att se nåt annat än sorgen och saknaden... För jag vill ju att du ska få finnas!! Jag vill att du ska få komma till mej! Hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det?

Synvinkel 6 - överlevare

Småningom där någonstans byts känslan ut. Hoppet finns ännu kvar, litelite. Men är någonstans inte mera lika fast i det. Har inte längre all kraft och all framtid fäst i det enda. Jag känner och inser att jag kan gå vidare oberoende. Att mitt liv kan vara nåt annat också. Hur mycket jag än velat och vill att barnet får komma så är inget ändå sen beroende av det. Livet tar en helt annan vändning jo. En jag inte hade velat behöva uppleva. Men en jag kan klara av att acceptera. En jag kan leva med. Barnet finns där nog i tankarna, nånstans inuti i förhoppningarna ännu kvar. Men det finns också annat. Andra vägar. Nya pusselbitar som bildar nya mönster. Och jag ser den bilden lika tydligt nu. Eller snarare tydligare. De bitarna kan jag rå på. Dem kan jag själv göra mej en bild av. Jag kan bygga med dem. Och jag kan se att också det pusslet har vackra färger. Att bilden det kan bli är en som jag kan ta in. Kan förstå. Kan leva i. Har ännu båda stigarna med mej. Livet med barnet och livet utan. Ännu finns det hopp kvar om att den barnlösa får bli med barn. Men jag överlever också utan. Och kan glädjas åt den känslan, fast saknaden ibland påminner om sin existens.

Synvinkel 7.1 - barnlöshetsterapeut

I framtiden ser jag detta. Det lättare att se. De erfarenheter jag har från min egen väg genom fertilitetsvården och barnlöshetsträsket förde in mej på banan till terapeut. Ett nyväckt intresse för psykologin och mänskans förmåga att bearbeta sina erfarenheter och sorger. En vilja och önskan att kunna hjälpa till. Att via min egen kunskap få ge åt dem som går igenom samma helvete... Fick jag inte bli mamma kunde min väg ändå bli till nån nytta. Jag kunde bygga nåt gott av det som blev mitt nederlag. Besvikelse och sorg gav rum åt glädjen i att hjälpa andra. Att få bygga nytt och göra nytta. Min sorg finns visserligen kvar i allt det, men kan ge mej redskap att hjälpa andra.

Synvinkel 7.2 - mamma

För möjligheten finns ju än. Hur svårt jag än har att se det. Om vården till slut och äntligen ger dej rätten att komma får jag bli det som ju var orsaken till att jag ens satt igång denhär processen. Mamma. En stor och tung roll, men ack så efterlängtad… Har svårt att sätta ord på den framtidsvisionen. Även om jag nog hoppas att den finns. Hurdan månne jag är som mamma? Hurdan månne du sku vara mitt barn? Svårt efter allt detta att kunna föreställa sej det. Hur starka bilderna än var då i början… Innan allting... Kärleken kan jag ana. Och den får mej att nånstans hoppas ändå. Vardagen med barn känns så avlägsen, och ändå är den fortfarande möjlig. Jag vågar inte framkalla den, för jag räknar för mycket med att den inte går komma. Rollen finns nånstans inuti ändå, som en blomknopp som väntar och avvaktar - blomma ut eller tvingas dö bort...? Ser på den med en stilla sorg i hjärtat - den synvinkel som i begynnelsen var allt, men nu är den enda jag inte kan se tydligt framför mej… Trots att möjligheten finns kvar är det inget jag klarar av att se.

Synvinkel 7.2 - mamma - försök 2

Om du får komma så är jag din mamma, och det är den viktigaste rollen jag någonsin kan få äran att ta på mej. Som alla andra mammor är jag allt annat än perfekt, och får ständigt kämpa med både oro och otillräcklighet. Men jag älskar dej - och det bär långt och brett. Inget kunde förbereda mej för den enorma kärleken, och hur mycket du kan betyda för mej. Hädanefter är du på ett plan allt som finns. Allt som är viktigt. Trots att vardagen ibland kan vara allt annat än härlig är du, och den roll jag fick genom att du kom, så härlig att allt annat överskuggas. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dej!

lördag 24 september 2016

Ifall jag inte mera finns?

Fick en lite fånig men samtidigt rätt talande insikt igår. Deltog idag i Peli poikki-demonstrationen i Helsingfors (mer om det nedan), och var lite fundersam igår över säkerhet och sånt. Lite orolig. Och så slog det mej; om något sku hända mej, av någon orsak, så är embryot som finns kvar i frysen det som känns svårast att lämna... I samma ögonblick som tanken att jag inte finns kvar dök upp i huvudet så gick också ett litet förlåt iväg till det barn som isåfall åtminstone inte kan komma. Om jag inte är - så är inte barnet heller. Troligen inte oberoende, men slutar jag existera så är det "mitt fel" att barnet inte kan komma... Om hen inte kommer trots alla mina försök att ge hen möjligheten så kan jag leva med det, men det kändes skrämmande och ledsamt att tänka mej att embryot sku lämnas kvar och jag inte längre sku finnas. Trots att det bara är ett embryo. Jag kan och vill inte tänka mej att lämna det. Och i mitt lilla förlåt läste jag igen in all den saknad och förhoppning som nog ännu finns där.

Men sen kort om själva demonstrationen. Det var en vacker, berörande, upplyftande och fin tillställning!! Vi lär ha varit över 15000 personer på plats, enligt polisens beräkningar. Många var vi... Och i gemenskapen finns styrka!! För ett öppet samhälle där alla har plats att vara. Ren folkmängden var berörande, och med de fina talen och musikuppträdandena på det så var det mäktigt. Avslutningen  - Sibelius Finlandia med en 60-manna symfoniorkester - gav mej, och flera andra, tårar i ögona. Jag är glad att jag var med. För jag vill att vi alla ska få uppleva att Finland är ett tryggt land att vistas och bo i... Vi är många och vi är olika, men inget kan ta bort det faktum att vi alla har samma värde!!! Ifall jag får förmånen att ha barn så vill jag att hen får växa upp i ett tolerant och öppet land, med vänliga bemötanden och förståelse för olikheter. Det känns skrämmande att det finns mycket just nu som går åt helt andra håll, men jag vill tro att vi genom att bryta tystnaden kan svänga den trenden. Peli poikki! Nu säger vi till - nu räcker det!

söndag 18 september 2016

Lite av gårdagens skörd

En lång och tung dag igår, men också väldigt givande. Det som för mej främst känns fint är att jag igår igen lyckades få tag i barnlängtan lite mer. Vet ju att den finns där, men har haft svårt att se den... Barnlösheten i sej är mer ett faktum på nåt sätt, barnlängtan har trängts undan. Under dagen igår var också barnlängtan framme. En liten bit av det draperi som täcker över den känslan drogs åt sidan. Just nu finns de parallellt ännu - möjligheten till barnet och risken för att livet fortsätter utan... Så det var fint att se att också barnlängtan nog ändå finns där nånstans inuti. Men skönt också att kunna ta in den utan att tappa lugnet över alternativet.

Här ett par av gårdagens texter;

Älskade unge! Fast jag nu har i mångt och mycket börjat gå på nya vägar så vill jag att du vet att jag älskar dej ändå. Innerst inne hoppas jag att du ännu får komma hit till mej. Den största och viktigaste roll jag kan se är fortfarande att få vara din mamma, trots att jag nu också ser andra möjliga roller. På nåt plan kommer du alltid att finnas för mej, hur vården än slutar. Finns du inte här med mej så ser jag dej i fåglarna och fjärilarna som flyger förbi, hör ditt skratt i vindens lek i träden och förnimmer ditt väsen i mina drömmar. Nånstans kommer jag alltid att vara din mamma, men jag hoppas att jag också får vara det här.

---

Jag står på randen av nåt nytt, ändå med ena benet kvar i det gamla. Framtiden ser ljus ut, hur det än går. Men i mina drömmar finns du, nånstans långt inne. Så länge hoppet finns att du ska få komma så kommer de att hänga kvar. Tänk så olika de två vägarna ser ut!! Tänk så vitt skilda ingredienser mitt liv kan få! Och det som får bestämma vilka de blir är du. Mitt barn. Du var den glädje som fick mej att gå denhär vägen. I nån mån kommer du alltid att vara det. Hur min väg ser ut är oberoende fast i hur din väg ser ut. Men jag är inte längre beroende av att du får komma. Jag kan gå vidare och må bra oberoende av på vilket plan du får finnas. För i mej finns du.

lördag 17 september 2016

Kreativt skrivande igång

Idag är det dags för den tredje träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Fundera ju länge om jag sku delta eller inte... Behovet av att bearbeta barnlösheten känns inte mera lika stort. Eller, rätt nonexisterande mestadels faktiskt. Men bestämde mej nu för att fara. Av två orsaker. För att jag inte vill överge gruppen. Den som sig i leken ger, osv... Och det är ju trevligare för övriga om folk inte sen bara droppar ur. En del har för all del gjort det, men det ser jag som desto mer orsak att hållas kvar. Men framför allt för att dagens program kan ge mej nåt också ur den synvinkeln att jag ju själv funderar på terapeutrollen. Vi har nämligen idag en fackmänska med. En kirjallisuusterapeutti. Vad det nu sen sku heta på svenska? Litteraturterapeut? Vet inte faktiskt. Anyway - tänker att det greppet kan ge tankar inför eventuella kommande uppgifter...? Så tanken är att dagen kan ge mej mycket både ur personlig barnlöshetsvinkel och med tanke på psykologistudier och eventuell senare barnlöshetsterapi-roll.

Barnlöshetsterapeuten körde en tvåtimmars-session under vår träff idag. Inledde gjorde vi själva och avrunda gjorde vi också själva. På detta blev det ännu en mer inofficiell träff med hela gänget. För vi kom sen överens om att dela gruppen i två... Ha de icke-gravida och de gravida skilt. För att det ändå för så många är så pass jobbigt att ställas inför det som man själv inte ännu har fått uppnå. Eftersom det just är det som är orsaken till att nåt behöver bearbetas... Gravida gruppen fick del av terapeut-delen via Skype. Men sen bearbeta vi uppgifterna på var sitt håll, för att det inte sku bli för känsligt för oss som fortsättningsvis finns i den icke-gravida gruppen... För, som konstaterat - det är verkligt tunga känslor ren utan att de ska behöva lyftas upp inför personer som ren lyckats bli gravida, hur mycket vi än unnar våra ödeskamrater den lyckan. Knepigt och känsligt och rätt sorgligt delvis, men jag tror att vi bara måst acceptera att det är så den barnlösa hjärnan och hjärtat fungerar. Iaf i det skedet av bearbetningen.

Anyway - dagen i sej var riktigt bra! De uppgifter dagens ledare kom med var breda men gav en god ledning in i tankar, känslor och texter. Var och en kunde koppla till just det som för just hen var viktigt för stunden, men samtidigt gav allt det som sen delades i gruppen en känsla av samförstånd och likadana upplevelser. De olika synvinklarna och utgångslägena till trots. De stora temana var berättelser och kvinnlighet, men inom de orden rymdes nog barnlösheten in, i många olika former. Därmed blev vars och ens arbete just det som just hen behövde just då. Vi fundera på vilken bild som passa ihop med ens egen uppfattning av kvinnlighet just nu... Vi berätta om oss själva utgående från bilder från olika skeden av vårt liv. Och vi skrev vår egen berättelse ur olika utgångspunkter. Sånt jag inte gillar i den berättelse jag berättar om mej själv - vad jag vill låta fara. Och sånt jag gillar, och vill förstärka. Och bra att avsluta den delen där. Med det som just nu är bra i den egna berättelsen om en själv.

Vi fortsatt sen för egen kraft, med ett par kortare övningar som vi gruppmedlemmar själv hämtat med oss. Den första med meningsstart "vad jag vill säga åt...", och sen tre valfria fortsättningar. För mej en text åt "alla er som kommenterar", en åt "er som oroat sig för mej" och sista åt "dej, mitt barn"... Visa sej vara en bra och behövlig övning. Många saker som redan varit på tapeten, men som ändå är bra att ta upp igen. Om också bara för sej själv. Som konklusion av dagens arbete kan konstateras att för mej är processen med att stå på två olika stigar just nu det aktuella. Att acceptera ett nuläge som ännu är oklart, men att se att vilkendera stig jag än får/tvingas gå på så kommer jag att klara den. Med de redskap jag sen för just den stigen behöver kan jag hitta och bygga en ny vardag. Med barn, eller som fortsatt barnlös. Men trots att acceptansen finns där så existerar ännu hoppet om barnet kvar inuti. Jag kunde idag igen se att min mamma-roll finns där nånstans, helt oberoende, och att barnet kommer att existera på nåt plan alltid, även om hen inte får komma hit till den fysiska världen.

Du och jag
Alltid ändå
Någonstans tillsammans
I drömmarna och rymderna
I livet utanför och bortom
I gemensam glädje och kärlek

söndag 11 september 2016

Inte mycket att säga här

Vet inte ens var jag ska börja detta inlägg. Skriver bara för att konstatera att jag egentligen inte har så mycket att säga just nu. Inget direkt på gång varken vad gäller barnlöshet eller fertilitetsvård. Istället är jag tillbaka i det mitt liv var mest innan. Jobb. Och studierna till då. Massa jobb just nu. Och sku hellre satsa mer på psykologin. En del av mej önskar att jag hade gjort domhär kurserna ren, så jag ren sku ha kunnat hoppa över till det spåret. Men ett tag till stannar jag där jag är. Mår mestadels helt bra med nuläget, men kanske främst för att det har en riktning framåt mot nåt annat. Idag har jag dock lite av en misströstardag. En 'sku inte riktigt vilja'-dag. Blir ju bra ändå. Och just nu är jag där jag är just nu, även om det inte riktigt är nåt jag är helt du med. Borde vara van vid att hamna i situationer som är nåt annat än vad jag hade hoppats. Och ur det kan man sen bygga upp något nytt... Mitt nuläge är starkt en känsla av att det är dags att gå vidare nu. Att göra något annat. Därav psykologin. Får se vart det leder. Titta t.o.m på en hyreslägenhet på annan ort, iofs bara för att den dök upp på fb, men för första gång sen jag flytta in där jag nu bor så fundera jag på att bo nån annanstans, utan att det involvera behovet av mer utrymme. Inget barn här som behöver ett eget rum småningom. Att flytta fast det fortsättningsvis bara är jag har inte varit på tapeten tidigare. Men nu fanns frågan där. Så får sen se vart vindarna blåser... Innerligt önskar jag just nu att jag sku kunna kasta loss ren nu, faktiskt. Så pass innerligt att jag nog emellanåt vrider och vänder på det hela för att hitta en möjlighet. Ser ingen utan att krångla till det mer än jag vill (för andra)... Så försöker acceptera att det är här jag ska vara just nu. Det är lite svårt ibland... Jag är numera inte direkt duktig på att göra saker jag inte tror på och trivs med. Och jag tycker inte om att gå med på det!! Ändå förstår jag att man ibland måst. Och kanske man kan lära sej nåt på kuppen? Hm? Och HBL skriver om abort, och jag valde att inte läsa. Men hann tänka att livet är bra orättvist. Och mensen är på gång, vilket kanske drar ner humöret lite... Fick mej också att räkna på hur många ronder jag kanske sku ännu lämna emellan och när det kan tänkas betyda att jag kör sista embryot. Fastän jag inte sen är säker på att jag vågar. Vad jag vill. Känns svårt att igen byta spår omifallatt det sku ta sej. Jag har mentalt ren kämpat mej fram till dethär spåret, och även om jag vet att har jag lyckan att bli gravid så kämpar jag mej antagligen utan större möda tillbaka (förutom kanske rädslan för nytt missfall) så känns det just nu rätt svårt... Men det är ju isåfall ett "du inte bara stör - du rubbar hela min existens - välkommen!" (Eeva Kilpi). Och så lite behövs det för att väcka längtan igen, märker jag. De några raderna. Gråtmild idag... Och kaninen jag för snart tre år sen köpte åt en liten som jag hoppades sku komma sitter fortfarande på sin pall mittemot mig och väntar. Om det sen får vara min eller blir nån annans liten som den får till ägare återstår ännu att se. Just nu i stunden är min agenda att få igång mej för dagen, gå ut i solskenet och sen läsa vidare i min psykologibok. Har dock inte den minsta lust just nu... Så... för någon som inte har mycket att säga blev det ett rätt långt inlägg iallafall. Trots att inte så mycket är på gång gällande barnlösheten. För ändå är ju allt i mitt liv just det. Ett liv utan barn. Fast det numer inte längre dominerar tankarna och känslorna så är det i praktiken ändå just det. Barnlöst. De val jag gör just nu bottnar i att det var vad min fertilitetsprocess ledde till. Vet att jag kanske inte borde ha så starkt identifierat mej i det ren nu, för finns ju den sista lilla kvar ännu (och den eventuella möjligheten till en "färsk" donator ännu efter det, om läkaren anser att det finns orsak till det och om jag orkar och vill). Men jag tror att det är bra att ha en plan B att falla tillbaka på. Svårigheten just nu mentalt är kanske att plan B tagit upp så stor plats och fört mej så starkt in på nytt spår. Men hittar nog säkert tillbaka sen, ifall jag får. Tills dess kör jag på dethär spåret.

torsdag 1 september 2016

Ibland hugger det till lite

Jag är förvånansvärt nöjd i min nuvarande riktning. Detdär med psykologi känns så väldigt motiverande, engagerande och intressant! Och det tar över en stor del av mina tankar just nu. Slukar mej nästan i stunder. Så jag kan ibland tänka att det kanske är riktigt bra såhär. Att ett liv utan barn är helt okej. Oftare så tänker jag inte så mycket på hela barngrejen just nu faktiskt. Barnlösheten är mer en faktor som forslat in mej på inriktningen psykologi. Inget som definierar mej. Och rörelsen är inte mer sen när... Det finns ingen febril längtan mera. Jag vet inte ens vad jag ska kalla det. Jag vet inte ens alltid riktigt vad jag vill. För det är egentligen riktigt bra just nu. Adaptering...

Men sen ibland hugger det till. Längtan och saknaden. Häromdagen satt en liten typ på gräsmattan utanför huset där jag bor, iklädd halare med huvan uppdragen, stödd mot sin mammas (?) ben. Glatt plirande mot mej med runda kinder och stora ögon. Och jag glittra glatt tillbaka, tills jag gått förbi och tårarna steg upp. Tittade över axeln när jag gick vidare, på de glada, tultande försöken till steg de tränade på, med sorgen sakta slingrande i hjärtat. Tog ett djupt andetag och tog tag i arbetsdagen. Med saknaden kvar inuti ett bra tag ännu. Försökte säga nåt om den lilla episoden åt en kollega, men lyckades inget vidare med att sätta ord på känslan. Kanske hon ändå förstod.

Så den finns nog där, längtan. Övertäckt av realiteter och rationalitet. Dyker upp ibland. Och kommer väl säkert att fortsätta göra det. Komma och skölja över emellanåt, i olika situationer. Ändå, på det stora hela, så mår jag bra just nu. Jag står förankrad i en riktning framåt som känns bra. Så vad som än händer på barnfronten så kommer den linjen säkert i större eller mindre mån att få följa med. Psykologin.