Jag vet att jag skrivit om det här också tidigare, men behöver reflektera, så gör nu det på nytt ändå... Reminiscense... Att gå igenom och påminnas om sin historia. Barnlöshet, igen en gång. Och igen ett projekt jag har lovat vara med i. Och det är jätte givande, men också tungt. Första reaktionen när jag titta på de teman vi sku fundera på var hur superbra de var. Men sen satt jag undan dem - för just då var känslan kring barnlösheten jättetung, sorg och tomhet helt på ytan. Där i samband med att påminnelsen om känslan innan jag starta hela vårdrumban dök upp på fb... Ingen ork för mer fundering just då precis.
Nu satt jag mej ner med bestämda temana igen, och lät tankar och ord flöda. Det är intressant hur lätt det går att sätta ord på det hela, trots att situationer och känslor som beskrivs är delvis galet tunga. Lätt att skriva, men tungt att minnas. Tungt att se på allt det man hoppades på, allt man gick igenom, och hur det sen blev. Men samtidigt också nyttigt. Framför allt de teman som går in på livet ”i övrigt”. För det är en av de frågor som ibland är svåra att se - att livet innehåller en massa gott också som det är - även om jag intellektuellt nog vet det. Så just de temana blir bra att fundera igenom och sätta fokus på.
Det är ibland så knepigt det här med fundera kontra låta vara. Jag har många gånger lite svårt att låta känslan ”bara” finnas, se var den kommer ifrån, och sen släppa den. Och lätt blir det antingen ”bara” vardag eller massa tankar. Och sen tappar jag bort mej i dem. Eller vad man nu ska säga. Blir lätt den känslan, den aspekten, som blir det största, eller allt som just då finns. Även om livet förstås också är mycket annat. Oftast kan jag se det men ibland fungerar det inte. Ibland är barnlösheten och tomheten det som fyller känsla och tankar mest, tyvärr. Och däremellan är de bara en liten del vid sidan av allt annat.
Ibland önskar jag nog att jag kunde bara rycka på axlarna åt saker, låta känslan finnas men inte påverka, och bara vara okej med det som är. Men, barnlöshet är inget man rycker på axlarna åt. Och barnlöshet innehåller en massa känslor, som man inte kommer ifrån. En massa situationer där den egna tomheten blir så alldeles otroligt tydlig. Så här pendlar jag fortfarande, mellan att vara helt (eller nåja, rätt) okej med att livet blev som det blev och att vara fruktansvärt sorgsen över tomrummet. Och allt däremellan.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Visar inlägg med etikett överlevnad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett överlevnad. Visa alla inlägg
söndag 17 november 2019
söndag 15 september 2019
Bestående barnlösa
Simpukka ordna träff för SYKE-gruppen (de bestående barnlösa) igår. Med psykologinlägg kring resiliens och anpassning till liv som går vidare utan barn, gemensam lunch och sedan kamratstödssamtal med skumppa. Jag var med och drog den senare delen. Det var en jätte lyckad dag med både allvar och skratt, och lite tårar. Stödet av andra i samma sits är viktigt!
Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...
Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!
Vi tala sen mer om anpassning och vad man kan göra för att komma vidare. Om att hitta balans i att ta emot och bearbeta känslor men också ge rum för annat. Om att fundera på vilken beredskap man har att ta emot känslor för stunden, på en skala mellan 0 och 10 typ (kanske rätt bra redskap ibland). Om att fundera på vilka redskap man har för sorgearbetet - annat än gråta. Vad finns det mer? Vad sku kunna hjälpa? Kan jag utöka min ”repertoar”?
Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!
Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.
Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.
Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...
Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!
Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!
Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.
Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.
söndag 11 februari 2018
Ett fullvärdigt liv också utan barn
Beställde för närmare ett år sen en bok kring att lära sig leva med bestående barnlöshet, med titeln Living the life unexpected - A meaningful and fulfilling future without children. Boken var inte så aktuell för mej i det skedet mera, jag borde snarare ha läst den tidigare, så har läst slut den först nu. Mycket kan kanske vara till hjälp för andra fast jag inte kände att det behövdes eller kändes rätt för mej, så vill inte säga att boken inte är värd att läsa - men jag har redan insett att ett liv utan barn är alldeles bra det också, och att mitt värde absolut inte är lägre fast jag inte fick barn, så det mesta var rätt så självklart, kände jag mest. En del citat vill jag ändå ta upp, för visst fanns där saker jag också kan relatera till.
”Behind every woman without children is a story, often many stories woven together into a complex pattern of pain and disappointment.” Vill nu här göra en ändring och ta bort every. Den frivilligt barnlösa känner knappast smärta och besvikelse över frånvaron av barn. Men för oss ofrivilligt barnlösa, vilka storyn som än finns bakom, så är nog sorgen, smärtan och besvikelserna ett gemensamt tema. Och en av orsakerna till att dethär påpekas i boken är att vi borde öka förståelsen för att dethär med barn inte är ’sådär bara’, och att de tunga saker folk bär på borde visas mer respekt.
”Amongst the wreckage of my life I saw the beginnings of a new kind of hope.” Det var en orsak till att jag stängde dörren om ”barnprojektet”. Hela saken börja vara så fruktansvärt tung, och nånstans växte nåt annat starkare. Möjligheten till ett bra liv utan barn. Annat hopp, annat liv. Inte vad jag hade hoppats - men bra ändå. Och det kändes, och känns, nästan som en lättnad, efter allt det tunga som hade dragit ner mej, mer och mer, under åren i fertilitetsvården. Mitt hopp för den, för barnet, var slut, men annat hopp börja växa starkare och ta över. Hopp om ett liv där jag får må bra.
”You never ’get over’ childlessness, but it is possible to heal around it. ... It’s a part of me now, thought it will always be a tender spot.” Och dethär kan vi tror jag inte påpeka nog. Att barnlöshet ju alltid kommer att finnas där. Vi kommer inte ifrån att jag inte har barn. Och det är ledsamt emellan. Men jag kan leva med det. Helas runt det, och verka ur det. Ibland utan nåt problem, ibland med ett stråk av saknad och vemod, ibland med styng av regelrätt sorg. Inte över det, men okej med det. Elämä on... Fast det är ledsamt ibland. ”Grief is not about getting over a loss, but about healing around it until that loss is integrated into our new identity.”
”There are moments when something touches the scar on my heart, and it can feel like all the air in my chest is suddenly gone. However, having done my grief work, such moments still hurt but, at a deeper level, I understand that I’m ok and that I can handle it.” Ja, dethär rör sej nu om samma saker som föregående punkt. Även om jag är okej så finns stunderna när något väcker sorgen, och jag är där i alltihop igen. Oftast en kort stund numera, men det kan vara ack så starkt iallafall. Och lämnar nog ofta ett vemod efter sej ett tag.
”Acceptance is about coming to terms with our destiny and making peace with it. It doesn’t mean we like it, or that we think it’s fair. It just is what it is.” Sant, hur vi än kanske vill annat. Det är bara vad det är. Fast jag inte gillar det, fast det inte är ’rättvist’, och fast jag hade önskat mej nåt helt annat, så är det ju vad det är. Och jag är tacksam över att jag kan acceptera att det är så, och faktiskt kan ta det med ro. Mitt liv fick dehär pusselbitarna istället för dem jag hoppats på, och då måst jag bygga nåt annat. Det är bara så det är. Ibland ledsamt, och det får det ju vara, men jag kan acceptera att det är så.
”Sometimes I feel like a fish out of water. I am neither clearly straightforwardly childfree or clearly straightforwardly childless, but I do suspect this is not uncommon. At this point whatever I was or am is not so important anymore because I am happy to be where I am and it doesn’t really matter whether it’s ’less’ or ’free’.” Och intressant nog så kan jag helt relatera till detdär också, fast min bakgrund ju är flera år av fertilitetsvård och verkligen en stark önskan att få barn - och därmed helt klart barnlöshet mer än barnfrihet. Och ändå kan frihetsaspekten också finnas där i känslan. Och framför allt så spelar det egentligen inte så stor roll numera. Jag definieras inte av frånvaron av barn. Visst påverkar barnlösheten mej, på flera sätt, men inte enbart negativt. Så det är liksom ibland en icke-fråga, ibland en barnlöshet och ibland barnfrihet.
”When we are ready, we can create our life around something that makes us feel alive in the way we were convinced only having a child could.” Nå nu tror jag att jag aldrig har tänkt att bara ett barn kan ge mej känslan av att vara levande iochförsej, men visst har det krävt en hel del att komma från bilden av moderskapet och barnet till en bild av ett gott liv utan barn. Det tog sin tid, och sitt jobb. Det är inget man kommer till sådär bara. Och framför allt - när vi är redo. Jag tror inte att vi kan kräva den insikten eller inställningen av någon innan hen är färdig för den. Det betyder inte att vi måst släppa sorgen - den finns säkert alltid där - men trots den kan livet utan barn få ett gott innehåll.
”Childlessness is not the end of our story. It’s the start of a new way of life - the life unexpected. There’s no reason why our new lives can’t be meaningful and fulfilling - and whatever that is will be unique to each of us.”
Mer om boken och annat kring bestående barnlöshet på gateway-women.com.
En annan webbsida med likande teman och stödfunktioner är thedovecote.org.
”Behind every woman without children is a story, often many stories woven together into a complex pattern of pain and disappointment.” Vill nu här göra en ändring och ta bort every. Den frivilligt barnlösa känner knappast smärta och besvikelse över frånvaron av barn. Men för oss ofrivilligt barnlösa, vilka storyn som än finns bakom, så är nog sorgen, smärtan och besvikelserna ett gemensamt tema. Och en av orsakerna till att dethär påpekas i boken är att vi borde öka förståelsen för att dethär med barn inte är ’sådär bara’, och att de tunga saker folk bär på borde visas mer respekt.
”Amongst the wreckage of my life I saw the beginnings of a new kind of hope.” Det var en orsak till att jag stängde dörren om ”barnprojektet”. Hela saken börja vara så fruktansvärt tung, och nånstans växte nåt annat starkare. Möjligheten till ett bra liv utan barn. Annat hopp, annat liv. Inte vad jag hade hoppats - men bra ändå. Och det kändes, och känns, nästan som en lättnad, efter allt det tunga som hade dragit ner mej, mer och mer, under åren i fertilitetsvården. Mitt hopp för den, för barnet, var slut, men annat hopp börja växa starkare och ta över. Hopp om ett liv där jag får må bra.
”You never ’get over’ childlessness, but it is possible to heal around it. ... It’s a part of me now, thought it will always be a tender spot.” Och dethär kan vi tror jag inte påpeka nog. Att barnlöshet ju alltid kommer att finnas där. Vi kommer inte ifrån att jag inte har barn. Och det är ledsamt emellan. Men jag kan leva med det. Helas runt det, och verka ur det. Ibland utan nåt problem, ibland med ett stråk av saknad och vemod, ibland med styng av regelrätt sorg. Inte över det, men okej med det. Elämä on... Fast det är ledsamt ibland. ”Grief is not about getting over a loss, but about healing around it until that loss is integrated into our new identity.”
”There are moments when something touches the scar on my heart, and it can feel like all the air in my chest is suddenly gone. However, having done my grief work, such moments still hurt but, at a deeper level, I understand that I’m ok and that I can handle it.” Ja, dethär rör sej nu om samma saker som föregående punkt. Även om jag är okej så finns stunderna när något väcker sorgen, och jag är där i alltihop igen. Oftast en kort stund numera, men det kan vara ack så starkt iallafall. Och lämnar nog ofta ett vemod efter sej ett tag.
”Acceptance is about coming to terms with our destiny and making peace with it. It doesn’t mean we like it, or that we think it’s fair. It just is what it is.” Sant, hur vi än kanske vill annat. Det är bara vad det är. Fast jag inte gillar det, fast det inte är ’rättvist’, och fast jag hade önskat mej nåt helt annat, så är det ju vad det är. Och jag är tacksam över att jag kan acceptera att det är så, och faktiskt kan ta det med ro. Mitt liv fick dehär pusselbitarna istället för dem jag hoppats på, och då måst jag bygga nåt annat. Det är bara så det är. Ibland ledsamt, och det får det ju vara, men jag kan acceptera att det är så.
”Sometimes I feel like a fish out of water. I am neither clearly straightforwardly childfree or clearly straightforwardly childless, but I do suspect this is not uncommon. At this point whatever I was or am is not so important anymore because I am happy to be where I am and it doesn’t really matter whether it’s ’less’ or ’free’.” Och intressant nog så kan jag helt relatera till detdär också, fast min bakgrund ju är flera år av fertilitetsvård och verkligen en stark önskan att få barn - och därmed helt klart barnlöshet mer än barnfrihet. Och ändå kan frihetsaspekten också finnas där i känslan. Och framför allt så spelar det egentligen inte så stor roll numera. Jag definieras inte av frånvaron av barn. Visst påverkar barnlösheten mej, på flera sätt, men inte enbart negativt. Så det är liksom ibland en icke-fråga, ibland en barnlöshet och ibland barnfrihet.
”When we are ready, we can create our life around something that makes us feel alive in the way we were convinced only having a child could.” Nå nu tror jag att jag aldrig har tänkt att bara ett barn kan ge mej känslan av att vara levande iochförsej, men visst har det krävt en hel del att komma från bilden av moderskapet och barnet till en bild av ett gott liv utan barn. Det tog sin tid, och sitt jobb. Det är inget man kommer till sådär bara. Och framför allt - när vi är redo. Jag tror inte att vi kan kräva den insikten eller inställningen av någon innan hen är färdig för den. Det betyder inte att vi måst släppa sorgen - den finns säkert alltid där - men trots den kan livet utan barn få ett gott innehåll.
”Childlessness is not the end of our story. It’s the start of a new way of life - the life unexpected. There’s no reason why our new lives can’t be meaningful and fulfilling - and whatever that is will be unique to each of us.”
Mer om boken och annat kring bestående barnlöshet på gateway-women.com.
En annan webbsida med likande teman och stödfunktioner är thedovecote.org.
söndag 3 september 2017
Om att ge upp och gå vidare
Dök för ett tag sen upp en artikel i mitt fb-flöde som på många punkter stämmer överens med mitt eget nuläge och mina egna känslor. Ett som handla om barnlöshet, men mer ur synvinkeln "ge upp" och gå vidare med annat - alltså just där jag är nu. Och som oftast så kändes det så skönt att se nån annan ge ord på det man själv känner, tänker och upplever. En bekräftelse på att det man är med om är "rätt" och rättfärdigat, på nåt sätt. (Fånigt ju... Egentligen ska man ju inte behöva bekräftelse på att man är/känner rätt, men...)
Suren sitä, etten saa kiirehtiä töistä vanhempainiltaan är rubriken, och ändå handlar sedan inlägget mindre om sorgen och mer om livet efter, känner åtminstone jag. Visst finns sorgen med, ges erkänsla, för så stora saker som det handlar om så är det ju rätt självklart att den inte kommer att försvinna helt, och inte kan sopas under mattan - men det fina med denna text är att den ger rum också för det andra livet som finns, trots att barnlösheten består.
Texten är en berättelse om Maria, om hennes stora längtan efter barn, hennes år inom fertilitetsvården, och om beslutet att släppa det och fylla livet med annat. I tio år hann hon längta efter barnet, mer än nåt annat, innan hon valde att släppa den drömmen - "jotta ei enää toivoisi ja pettyisi vaan tekisi elämästä hyvän näin"... Så att hon inte längre skulle hoppas och bli besviken, utan göra livet bra såhär. Känner såå väl igen den känslan!!
"En halunnut enää roikkua välitilassa. Halusin mennä elämässä eteenpäin.", förklarar hon. Och jag instämmer. Därav inga fler vårdomgångar, och ingen lång adoptionsprocess. Det räcker nu, säger hela jag. Inga fler om, kanske, eventuellt, möjligen, beroende på... Inget mer väntande och hängande. (I denhär frågan alltså, för finns ju annat sånt i livet förstås...) I nåt skede säger det stopp med sånt. Iaf gjorde det så för mej. Räcker nu, måst gå vidare.
Det betyder inte att det alltid är lätt. Ibland ifrågasätter jag den känslan, det beslutet, och tycker det är totalt fruktansvärt och ofattbart. Som jag ren hunnit konstatera några gånger här också. Ändå är det så bara. Sorgen finns kvar, och ibland vill jag ännu bara bestämma annorlunda, men samtidigt är beslutet en lättnad. Räcker nu, måst gå vidare. Är det sen att ge upp? Beror på hur man ser det. Jag känner själv snarare att jag släpper, och ger rum.
"On opittava näkemään, mitä kaikkea hyvää elämässä on." Även om livet inte fick det innehåll jag, liksom Maria, hoppades på, så behöver jag kunna se allt det goda mitt liv har ändå. Sorgen finns kvar och sticker upp mellan varven. Livet ut antagligen. Ändå väljer jag att släppa, ge upp, låta drömmen om barnet förbli en dröm. För att kunna leva också. Och se att det finns annat, som också är gott. För att göra livet bra, så som det är. Fylla det, istället för att vänta. För att det är det jag måst göra, "helt enkelt". Tid att gå vidare.
Suren sitä, etten saa kiirehtiä töistä vanhempainiltaan är rubriken, och ändå handlar sedan inlägget mindre om sorgen och mer om livet efter, känner åtminstone jag. Visst finns sorgen med, ges erkänsla, för så stora saker som det handlar om så är det ju rätt självklart att den inte kommer att försvinna helt, och inte kan sopas under mattan - men det fina med denna text är att den ger rum också för det andra livet som finns, trots att barnlösheten består.
Texten är en berättelse om Maria, om hennes stora längtan efter barn, hennes år inom fertilitetsvården, och om beslutet att släppa det och fylla livet med annat. I tio år hann hon längta efter barnet, mer än nåt annat, innan hon valde att släppa den drömmen - "jotta ei enää toivoisi ja pettyisi vaan tekisi elämästä hyvän näin"... Så att hon inte längre skulle hoppas och bli besviken, utan göra livet bra såhär. Känner såå väl igen den känslan!!
"En halunnut enää roikkua välitilassa. Halusin mennä elämässä eteenpäin.", förklarar hon. Och jag instämmer. Därav inga fler vårdomgångar, och ingen lång adoptionsprocess. Det räcker nu, säger hela jag. Inga fler om, kanske, eventuellt, möjligen, beroende på... Inget mer väntande och hängande. (I denhär frågan alltså, för finns ju annat sånt i livet förstås...) I nåt skede säger det stopp med sånt. Iaf gjorde det så för mej. Räcker nu, måst gå vidare.
Det betyder inte att det alltid är lätt. Ibland ifrågasätter jag den känslan, det beslutet, och tycker det är totalt fruktansvärt och ofattbart. Som jag ren hunnit konstatera några gånger här också. Ändå är det så bara. Sorgen finns kvar, och ibland vill jag ännu bara bestämma annorlunda, men samtidigt är beslutet en lättnad. Räcker nu, måst gå vidare. Är det sen att ge upp? Beror på hur man ser det. Jag känner själv snarare att jag släpper, och ger rum.
"On opittava näkemään, mitä kaikkea hyvää elämässä on." Även om livet inte fick det innehåll jag, liksom Maria, hoppades på, så behöver jag kunna se allt det goda mitt liv har ändå. Sorgen finns kvar och sticker upp mellan varven. Livet ut antagligen. Ändå väljer jag att släppa, ge upp, låta drömmen om barnet förbli en dröm. För att kunna leva också. Och se att det finns annat, som också är gott. För att göra livet bra, så som det är. Fylla det, istället för att vänta. För att det är det jag måst göra, "helt enkelt". Tid att gå vidare.
måndag 20 februari 2017
Små glädjeämnen, del 1...
Har konstaterat att det finns en del fåniga småsaker som är lite smått oförskämt trevliga i allt dethär nu. Så börjar en liten serie kring små glädjeämnen. Kommer nu åtminstone ett inlägg in den serien... Finns fler tankar, men får se om de sen hamnar här.
En sak som ofattbart nog nu känns förvånansvärt skönt i dethär läget är att kunna shoppa kläder utan att fundera på om... De senaste fyra åren typ har jag sett på alla potentiella nya klädesplagg med ögonen "går dethär att använda också om jag blir gravid?". Och byxor har jag nu typ undvikit att köpa nästan helt. Så att kunna titta på precis allt, utan någon ifall-att-gallring - det kändes rätt härligt! Inte för att jag köpte massor, dom jeans jag sku ha och en tröja jag nu inte egentligen sku ha, men för att det på nåt sätt bara fanns mera möjligheter utan domdär "om". Inga funderingar på vad som kanske eller kanske inte går senare. Det gick liksom att köpa bara. Eller, hur mycket som helst kan man ju inte köpa liksom (tyvärr, hehe), men jag sku sådär potentiellt kunna. På ett annat sätt än på ett bra tag. Förvånad över att en så liten sak kan kännas bra. Kompenserar ju på inget vis, men är inte heller alldeles insignifikant. Och små glädjeämnen räknas ju nog också.
Hade för övrigt också annars en alldeles härlig dag idag. Ska nog komma till mitt mående överlag lite här nån dag, för er som ev funderar... Gällande just idag vill jag bara konstatera det - det var en riktigt härlig dag idag! Lugn, mysig, med fina samtal!
En sak som ofattbart nog nu känns förvånansvärt skönt i dethär läget är att kunna shoppa kläder utan att fundera på om... De senaste fyra åren typ har jag sett på alla potentiella nya klädesplagg med ögonen "går dethär att använda också om jag blir gravid?". Och byxor har jag nu typ undvikit att köpa nästan helt. Så att kunna titta på precis allt, utan någon ifall-att-gallring - det kändes rätt härligt! Inte för att jag köpte massor, dom jeans jag sku ha och en tröja jag nu inte egentligen sku ha, men för att det på nåt sätt bara fanns mera möjligheter utan domdär "om". Inga funderingar på vad som kanske eller kanske inte går senare. Det gick liksom att köpa bara. Eller, hur mycket som helst kan man ju inte köpa liksom (tyvärr, hehe), men jag sku sådär potentiellt kunna. På ett annat sätt än på ett bra tag. Förvånad över att en så liten sak kan kännas bra. Kompenserar ju på inget vis, men är inte heller alldeles insignifikant. Och små glädjeämnen räknas ju nog också.
Hade för övrigt också annars en alldeles härlig dag idag. Ska nog komma till mitt mående överlag lite här nån dag, för er som ev funderar... Gällande just idag vill jag bara konstatera det - det var en riktigt härlig dag idag! Lugn, mysig, med fina samtal!
torsdag 16 februari 2017
Det har bara gått en vecka
Öppna kalendern, och blicken föll på minuset jag hade skrivit in för en vecka sen. Stirra på det en stund, tydligt precis ovanför den röda pricken för dagens datum, och undra förvånat för mej själv hur det kan vara bara en vecka sen!? Har det bara gått en vecka?? Jo, det har bara gått en vecka. Faktiskt. En vecka sen ett minustest som jag ju nog ana efter det alltför svaga plusset. En vecka, lite about, sen ett tidig missfall... Och det känns som om det var väldigt länge sen. Tankarna är på så mycket annat. Faktiskt bra så. Tänker jag på det så finns ju nog vemodet där, men ofattbart mycket går vardagen bara vidare. Saker att fixa, annat att tänka på, och väldigt lite fokus är kvar på den avslutade vården nu... Inte heller barnlösheten får speciellt mycket tankekraft. Medveten om att det kommer att pendla nog. Men just idag slog det mej hur konstigt det är, efter bara en vecka, att allt liksom bara går på, och inget känns speciellt ledsamt eller så. Konstigt, men sant. Ofattbart, men skönt.
fredag 10 februari 2017
Dags att gå på annan stig
Ganska självklart finns just nu ett beslut om att tack och hej. Nu är det dags att gå vidare på en annan stig. Nu är det dags att avsluta fertilitetsvården. Verkligen inte utan sorg men med acceptans. Och t.o.m med en viss lättnad i att stänga den dörren. Vad som händer nu är lite hakusessa, speciellt som många andra bollar också är i luften liksom... Men åtminstone får jag arkivera en boll. Ett kapitel är avslutat och ett vägskäl med väldigt stora återverkningar lämnat bakom. Mamma eller inte fick svaret inte, åtminstone vad gäller singelföräldraskap via fertilitetsvård, och åtminstone just nu. Jag utesluter inte helt att det kan komma att tas till ny bearbetning senare, men jag måst nu för tillfället ge annat rum. Ge mej själv mera svängrum, sluta hänga och vänta, i hopp om att ännu kanske...? Det är rätt utmattande, måst jag säga. Att svaret på bloggens rubrik är inte, det är väldigt, väldigt ledsamt. Det är allt annat än vad jag hade hoppats. Allt annat än den enorma dröm jag hade när jag börja denhär resan. Verkligen. Ändå är det vad det är, och jag vet att det måst få vara så då. Så, nu blir denhär bloggen mer en resa i att acceptera en fortgående barnlöshet och leva vidare med den som en del av livet. För skriva, det fortsätter jag med. Tack till er alla som stött mej under vägen - fortsätt gärna med det!! För stödbehovet försvinner ju förstås ingenstans...
torsdag 5 januari 2017
They go through you...
Såg filmen Collateral beauty nyss. Med tårarna trillande stora delar av den. Att förlora ett barn är mer fruktansvärt än man kan eller vill föreställa sej. Ändå är det en vacker film. Och mycket tankeväckande... Jag fnissa till lite för mej själv när en av huvudpersonerna fundera på singelföräldraskap via donator. Vi finns ju nog lite överallt. Hon konstaterar sen att tiden tagit slut för henne, och "Tiden" svarar att "Children don't come from you, they go through you." Tyckte om den meningen. Kan innefatta såå mycket, och det är väl just det vi borde lära oss - att barn kan komma till oss på så många olika sätt, att vi kan få en föräldraroll på olika sätt, och att familjer kan vara väldigt olika, och samtidigt betyda lika mycket. Återstår att se om och hur... Och - remember to see the collateral beauty. (Och då menar jag inte filmen, även om jag nog kan rekommendera den med. Var dock isf förberedd på tårar.)
söndag 25 september 2016
Text på tema synvinklar
Skrivargruppens nästa inlämningsuppgift har tema synvinklar. Tanken var att se på samma sak ur flera perspektiv. Min första tanke var att fundera ur egen och andras. Typ mammas. Eller donatorns. Eller nån väns. Eller nåt sånt. Barnets kanske. Men sedan ändra jag mej. Texten blev ur enbart min egen synvinkel, men i flera tidsperspektiv. Som funderare, efter beslut, i försökarskedet osv. Här den;
Synvinkel 1 - funderare
Nånstans inuti bubblar funderingarna... I början långt inne och halvt omedvetet, men småningom mer och mer tydligt, mer och mer pockande. Skriker nästan till slut - du måste ta oss på allvar! Och då gör jag det. Lyssnar och funderar, på riktigt. Kan jag?? Vågar jag? Är det okej? Men vad månne alla tänker sen? Vad säger dom? Kan jag? Och är det rätt för barnet? Etiskt och praktiskt? Att lämna det utan en pappa… Har jag nu rätt att göra så mot hen? Är det inte väldigt själviskt att…? Bara för att jag vill… Tankarna snurrar och gör mej än mer förvirrad. Känslorna säger vad som är rätt - vågar jag lyssna? Vågar jag ta in det som hjärtat säger, och hoppa ut i det?
Synvinkel 2 - beslutet
Fullt av glädje är hjärtat när beslutet är taget. Hela jag är glad. Och lugn. Stormen i tankarna har lagt sej. Jag vet vad jag vill, det känner hela jag. Och jag vet att jag är fullt berättigad till att följa det som hjärtat säger är rätt. Jag får, och jag behöver. Jag ska. Kan. Jo... Men får ta det en dag i taget... Jag klarar nog av att vara singelmamma, även om det säkert blir tuffare än jag förstår. Just nu behöver jag inte ta in annat än glädjen över att få ta det beslut som hjärtat säger mej att jag ska ta.
Synvinkel 3 - blivande singelmamma
Från den stunden beslutet togs är hela jag ren mamma. Jag kan se dej för mitt inre öga. Jag kan höra de ljud du kunde tänkas ha. Jag kan känna din tyngd i min famn, din lena hud mot mina händer. Och jag gläds över att du en dag får komma. Snart?
Synvinkel 4 - försökare
Första besök och många undersökningar. Steg efter steg mot att få komma igång på riktigt. Osäkerhet och ett lite otrevlig bemötande. Tvivel igen, pga omgivningens krav... Läkarens burdusa och lite tvivlande frågor. Är dethär rätt?? Får jag? Ändå vet jag ren. Glädjen finns kvar. Ivern. Snart, snart! Möjligheten finns där, och jag hoppas, hoppas! Och blir besviken. Hoppas igen, men samma sak. Pånytt och pånytt. Förtvivlad, mer och mer orolig. Vad händer min vän? Varför får du inte bli till? Nästa gång kanske?
Synvinkel 5 - ofrivilligt barnlös
När allt fler försök runnit iväg utan att du får komma byts titeln blivande mamma ut mot ofrivilligt barnlös. Jag kan inte längre se dej i mitt inre. Jag blir förtvivlad, rädd. Tänk om du aldrig får komma!! Hur ska jag överleva då!? Försöken rinner förbi, ett efter ett, men alla möjligheter blir till besvikelser. Allt mitt hopp rinner gång på gång ut i sanden. Du får inte komma, inte nu heller. Och jag faller ihop, gång på gång. Ledsen och besviken, sorgsen och arg. Desperat nästan, när alla drömmar går i kras. Klarar inte av att se nåt annat än sorgen och saknaden... För jag vill ju att du ska få finnas!! Jag vill att du ska få komma till mej! Hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det?
Synvinkel 6 - överlevare
Småningom där någonstans byts känslan ut. Hoppet finns ännu kvar, litelite. Men är någonstans inte mera lika fast i det. Har inte längre all kraft och all framtid fäst i det enda. Jag känner och inser att jag kan gå vidare oberoende. Att mitt liv kan vara nåt annat också. Hur mycket jag än velat och vill att barnet får komma så är inget ändå sen beroende av det. Livet tar en helt annan vändning jo. En jag inte hade velat behöva uppleva. Men en jag kan klara av att acceptera. En jag kan leva med. Barnet finns där nog i tankarna, nånstans inuti i förhoppningarna ännu kvar. Men det finns också annat. Andra vägar. Nya pusselbitar som bildar nya mönster. Och jag ser den bilden lika tydligt nu. Eller snarare tydligare. De bitarna kan jag rå på. Dem kan jag själv göra mej en bild av. Jag kan bygga med dem. Och jag kan se att också det pusslet har vackra färger. Att bilden det kan bli är en som jag kan ta in. Kan förstå. Kan leva i. Har ännu båda stigarna med mej. Livet med barnet och livet utan. Ännu finns det hopp kvar om att den barnlösa får bli med barn. Men jag överlever också utan. Och kan glädjas åt den känslan, fast saknaden ibland påminner om sin existens.
Synvinkel 7.1 - barnlöshetsterapeut
I framtiden ser jag detta. Det lättare att se. De erfarenheter jag har från min egen väg genom fertilitetsvården och barnlöshetsträsket förde in mej på banan till terapeut. Ett nyväckt intresse för psykologin och mänskans förmåga att bearbeta sina erfarenheter och sorger. En vilja och önskan att kunna hjälpa till. Att via min egen kunskap få ge åt dem som går igenom samma helvete... Fick jag inte bli mamma kunde min väg ändå bli till nån nytta. Jag kunde bygga nåt gott av det som blev mitt nederlag. Besvikelse och sorg gav rum åt glädjen i att hjälpa andra. Att få bygga nytt och göra nytta. Min sorg finns visserligen kvar i allt det, men kan ge mej redskap att hjälpa andra.
Synvinkel 7.2 - mamma
För möjligheten finns ju än. Hur svårt jag än har att se det. Om vården till slut och äntligen ger dej rätten att komma får jag bli det som ju var orsaken till att jag ens satt igång denhär processen. Mamma. En stor och tung roll, men ack så efterlängtad… Har svårt att sätta ord på den framtidsvisionen. Även om jag nog hoppas att den finns. Hurdan månne jag är som mamma? Hurdan månne du sku vara mitt barn? Svårt efter allt detta att kunna föreställa sej det. Hur starka bilderna än var då i början… Innan allting... Kärleken kan jag ana. Och den får mej att nånstans hoppas ändå. Vardagen med barn känns så avlägsen, och ändå är den fortfarande möjlig. Jag vågar inte framkalla den, för jag räknar för mycket med att den inte går komma. Rollen finns nånstans inuti ändå, som en blomknopp som väntar och avvaktar - blomma ut eller tvingas dö bort...? Ser på den med en stilla sorg i hjärtat - den synvinkel som i begynnelsen var allt, men nu är den enda jag inte kan se tydligt framför mej… Trots att möjligheten finns kvar är det inget jag klarar av att se.
Synvinkel 7.2 - mamma - försök 2
Om du får komma så är jag din mamma, och det är den viktigaste rollen jag någonsin kan få äran att ta på mej. Som alla andra mammor är jag allt annat än perfekt, och får ständigt kämpa med både oro och otillräcklighet. Men jag älskar dej - och det bär långt och brett. Inget kunde förbereda mej för den enorma kärleken, och hur mycket du kan betyda för mej. Hädanefter är du på ett plan allt som finns. Allt som är viktigt. Trots att vardagen ibland kan vara allt annat än härlig är du, och den roll jag fick genom att du kom, så härlig att allt annat överskuggas. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dej!
Synvinkel 1 - funderare
Nånstans inuti bubblar funderingarna... I början långt inne och halvt omedvetet, men småningom mer och mer tydligt, mer och mer pockande. Skriker nästan till slut - du måste ta oss på allvar! Och då gör jag det. Lyssnar och funderar, på riktigt. Kan jag?? Vågar jag? Är det okej? Men vad månne alla tänker sen? Vad säger dom? Kan jag? Och är det rätt för barnet? Etiskt och praktiskt? Att lämna det utan en pappa… Har jag nu rätt att göra så mot hen? Är det inte väldigt själviskt att…? Bara för att jag vill… Tankarna snurrar och gör mej än mer förvirrad. Känslorna säger vad som är rätt - vågar jag lyssna? Vågar jag ta in det som hjärtat säger, och hoppa ut i det?
Synvinkel 2 - beslutet
Fullt av glädje är hjärtat när beslutet är taget. Hela jag är glad. Och lugn. Stormen i tankarna har lagt sej. Jag vet vad jag vill, det känner hela jag. Och jag vet att jag är fullt berättigad till att följa det som hjärtat säger är rätt. Jag får, och jag behöver. Jag ska. Kan. Jo... Men får ta det en dag i taget... Jag klarar nog av att vara singelmamma, även om det säkert blir tuffare än jag förstår. Just nu behöver jag inte ta in annat än glädjen över att få ta det beslut som hjärtat säger mej att jag ska ta.
Synvinkel 3 - blivande singelmamma
Från den stunden beslutet togs är hela jag ren mamma. Jag kan se dej för mitt inre öga. Jag kan höra de ljud du kunde tänkas ha. Jag kan känna din tyngd i min famn, din lena hud mot mina händer. Och jag gläds över att du en dag får komma. Snart?
Synvinkel 4 - försökare
Första besök och många undersökningar. Steg efter steg mot att få komma igång på riktigt. Osäkerhet och ett lite otrevlig bemötande. Tvivel igen, pga omgivningens krav... Läkarens burdusa och lite tvivlande frågor. Är dethär rätt?? Får jag? Ändå vet jag ren. Glädjen finns kvar. Ivern. Snart, snart! Möjligheten finns där, och jag hoppas, hoppas! Och blir besviken. Hoppas igen, men samma sak. Pånytt och pånytt. Förtvivlad, mer och mer orolig. Vad händer min vän? Varför får du inte bli till? Nästa gång kanske?
Synvinkel 5 - ofrivilligt barnlös
När allt fler försök runnit iväg utan att du får komma byts titeln blivande mamma ut mot ofrivilligt barnlös. Jag kan inte längre se dej i mitt inre. Jag blir förtvivlad, rädd. Tänk om du aldrig får komma!! Hur ska jag överleva då!? Försöken rinner förbi, ett efter ett, men alla möjligheter blir till besvikelser. Allt mitt hopp rinner gång på gång ut i sanden. Du får inte komma, inte nu heller. Och jag faller ihop, gång på gång. Ledsen och besviken, sorgsen och arg. Desperat nästan, när alla drömmar går i kras. Klarar inte av att se nåt annat än sorgen och saknaden... För jag vill ju att du ska få finnas!! Jag vill att du ska få komma till mej! Hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det?
Synvinkel 6 - överlevare
Småningom där någonstans byts känslan ut. Hoppet finns ännu kvar, litelite. Men är någonstans inte mera lika fast i det. Har inte längre all kraft och all framtid fäst i det enda. Jag känner och inser att jag kan gå vidare oberoende. Att mitt liv kan vara nåt annat också. Hur mycket jag än velat och vill att barnet får komma så är inget ändå sen beroende av det. Livet tar en helt annan vändning jo. En jag inte hade velat behöva uppleva. Men en jag kan klara av att acceptera. En jag kan leva med. Barnet finns där nog i tankarna, nånstans inuti i förhoppningarna ännu kvar. Men det finns också annat. Andra vägar. Nya pusselbitar som bildar nya mönster. Och jag ser den bilden lika tydligt nu. Eller snarare tydligare. De bitarna kan jag rå på. Dem kan jag själv göra mej en bild av. Jag kan bygga med dem. Och jag kan se att också det pusslet har vackra färger. Att bilden det kan bli är en som jag kan ta in. Kan förstå. Kan leva i. Har ännu båda stigarna med mej. Livet med barnet och livet utan. Ännu finns det hopp kvar om att den barnlösa får bli med barn. Men jag överlever också utan. Och kan glädjas åt den känslan, fast saknaden ibland påminner om sin existens.
Synvinkel 7.1 - barnlöshetsterapeut
I framtiden ser jag detta. Det lättare att se. De erfarenheter jag har från min egen väg genom fertilitetsvården och barnlöshetsträsket förde in mej på banan till terapeut. Ett nyväckt intresse för psykologin och mänskans förmåga att bearbeta sina erfarenheter och sorger. En vilja och önskan att kunna hjälpa till. Att via min egen kunskap få ge åt dem som går igenom samma helvete... Fick jag inte bli mamma kunde min väg ändå bli till nån nytta. Jag kunde bygga nåt gott av det som blev mitt nederlag. Besvikelse och sorg gav rum åt glädjen i att hjälpa andra. Att få bygga nytt och göra nytta. Min sorg finns visserligen kvar i allt det, men kan ge mej redskap att hjälpa andra.
Synvinkel 7.2 - mamma
För möjligheten finns ju än. Hur svårt jag än har att se det. Om vården till slut och äntligen ger dej rätten att komma får jag bli det som ju var orsaken till att jag ens satt igång denhär processen. Mamma. En stor och tung roll, men ack så efterlängtad… Har svårt att sätta ord på den framtidsvisionen. Även om jag nog hoppas att den finns. Hurdan månne jag är som mamma? Hurdan månne du sku vara mitt barn? Svårt efter allt detta att kunna föreställa sej det. Hur starka bilderna än var då i början… Innan allting... Kärleken kan jag ana. Och den får mej att nånstans hoppas ändå. Vardagen med barn känns så avlägsen, och ändå är den fortfarande möjlig. Jag vågar inte framkalla den, för jag räknar för mycket med att den inte går komma. Rollen finns nånstans inuti ändå, som en blomknopp som väntar och avvaktar - blomma ut eller tvingas dö bort...? Ser på den med en stilla sorg i hjärtat - den synvinkel som i begynnelsen var allt, men nu är den enda jag inte kan se tydligt framför mej… Trots att möjligheten finns kvar är det inget jag klarar av att se.
Synvinkel 7.2 - mamma - försök 2
Om du får komma så är jag din mamma, och det är den viktigaste rollen jag någonsin kan få äran att ta på mej. Som alla andra mammor är jag allt annat än perfekt, och får ständigt kämpa med både oro och otillräcklighet. Men jag älskar dej - och det bär långt och brett. Inget kunde förbereda mej för den enorma kärleken, och hur mycket du kan betyda för mej. Hädanefter är du på ett plan allt som finns. Allt som är viktigt. Trots att vardagen ibland kan vara allt annat än härlig är du, och den roll jag fick genom att du kom, så härlig att allt annat överskuggas. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dej!
söndag 11 september 2016
Inte mycket att säga här
Vet inte ens var jag ska börja detta inlägg. Skriver bara för att konstatera att jag egentligen inte har så mycket att säga just nu. Inget direkt på gång varken vad gäller barnlöshet eller fertilitetsvård. Istället är jag tillbaka i det mitt liv var mest innan. Jobb. Och studierna till då. Massa jobb just nu. Och sku hellre satsa mer på psykologin. En del av mej önskar att jag hade gjort domhär kurserna ren, så jag ren sku ha kunnat hoppa över till det spåret. Men ett tag till stannar jag där jag är. Mår mestadels helt bra med nuläget, men kanske främst för att det har en riktning framåt mot nåt annat. Idag har jag dock lite av en misströstardag. En 'sku inte riktigt vilja'-dag. Blir ju bra ändå. Och just nu är jag där jag är just nu, även om det inte riktigt är nåt jag är helt du med. Borde vara van vid att hamna i situationer som är nåt annat än vad jag hade hoppats. Och ur det kan man sen bygga upp något nytt... Mitt nuläge är starkt en känsla av att det är dags att gå vidare nu. Att göra något annat. Därav psykologin. Får se vart det leder. Titta t.o.m på en hyreslägenhet på annan ort, iofs bara för att den dök upp på fb, men för första gång sen jag flytta in där jag nu bor så fundera jag på att bo nån annanstans, utan att det involvera behovet av mer utrymme. Inget barn här som behöver ett eget rum småningom. Att flytta fast det fortsättningsvis bara är jag har inte varit på tapeten tidigare. Men nu fanns frågan där. Så får sen se vart vindarna blåser... Innerligt önskar jag just nu att jag sku kunna kasta loss ren nu, faktiskt. Så pass innerligt att jag nog emellanåt vrider och vänder på det hela för att hitta en möjlighet. Ser ingen utan att krångla till det mer än jag vill (för andra)... Så försöker acceptera att det är här jag ska vara just nu. Det är lite svårt ibland... Jag är numera inte direkt duktig på att göra saker jag inte tror på och trivs med. Och jag tycker inte om att gå med på det!! Ändå förstår jag att man ibland måst. Och kanske man kan lära sej nåt på kuppen? Hm? Och HBL skriver om abort, och jag valde att inte läsa. Men hann tänka att livet är bra orättvist. Och mensen är på gång, vilket kanske drar ner humöret lite... Fick mej också att räkna på hur många ronder jag kanske sku ännu lämna emellan och när det kan tänkas betyda att jag kör sista embryot. Fastän jag inte sen är säker på att jag vågar. Vad jag vill. Känns svårt att igen byta spår omifallatt det sku ta sej. Jag har mentalt ren kämpat mej fram till dethär spåret, och även om jag vet att har jag lyckan att bli gravid så kämpar jag mej antagligen utan större möda tillbaka (förutom kanske rädslan för nytt missfall) så känns det just nu rätt svårt... Men det är ju isåfall ett "du inte bara stör - du rubbar hela min existens - välkommen!" (Eeva Kilpi). Och så lite behövs det för att väcka längtan igen, märker jag. De några raderna. Gråtmild idag... Och kaninen jag för snart tre år sen köpte åt en liten som jag hoppades sku komma sitter fortfarande på sin pall mittemot mig och väntar. Om det sen får vara min eller blir nån annans liten som den får till ägare återstår ännu att se. Just nu i stunden är min agenda att få igång mej för dagen, gå ut i solskenet och sen läsa vidare i min psykologibok. Har dock inte den minsta lust just nu... Så... för någon som inte har mycket att säga blev det ett rätt långt inlägg iallafall. Trots att inte så mycket är på gång gällande barnlösheten. För ändå är ju allt i mitt liv just det. Ett liv utan barn. Fast det numer inte längre dominerar tankarna och känslorna så är det i praktiken ändå just det. Barnlöst. De val jag gör just nu bottnar i att det var vad min fertilitetsprocess ledde till. Vet att jag kanske inte borde ha så starkt identifierat mej i det ren nu, för finns ju den sista lilla kvar ännu (och den eventuella möjligheten till en "färsk" donator ännu efter det, om läkaren anser att det finns orsak till det och om jag orkar och vill). Men jag tror att det är bra att ha en plan B att falla tillbaka på. Svårigheten just nu mentalt är kanske att plan B tagit upp så stor plats och fört mej så starkt in på nytt spår. Men hittar nog säkert tillbaka sen, ifall jag får. Tills dess kör jag på dethär spåret.
torsdag 1 september 2016
Ibland hugger det till lite
Jag är förvånansvärt nöjd i min nuvarande riktning. Detdär med psykologi känns så väldigt motiverande, engagerande och intressant! Och det tar över en stor del av mina tankar just nu. Slukar mej nästan i stunder. Så jag kan ibland tänka att det kanske är riktigt bra såhär. Att ett liv utan barn är helt okej. Oftare så tänker jag inte så mycket på hela barngrejen just nu faktiskt. Barnlösheten är mer en faktor som forslat in mej på inriktningen psykologi. Inget som definierar mej. Och rörelsen är inte mer sen när... Det finns ingen febril längtan mera. Jag vet inte ens vad jag ska kalla det. Jag vet inte ens alltid riktigt vad jag vill. För det är egentligen riktigt bra just nu. Adaptering...
Men sen ibland hugger det till. Längtan och saknaden. Häromdagen satt en liten typ på gräsmattan utanför huset där jag bor, iklädd halare med huvan uppdragen, stödd mot sin mammas (?) ben. Glatt plirande mot mej med runda kinder och stora ögon. Och jag glittra glatt tillbaka, tills jag gått förbi och tårarna steg upp. Tittade över axeln när jag gick vidare, på de glada, tultande försöken till steg de tränade på, med sorgen sakta slingrande i hjärtat. Tog ett djupt andetag och tog tag i arbetsdagen. Med saknaden kvar inuti ett bra tag ännu. Försökte säga nåt om den lilla episoden åt en kollega, men lyckades inget vidare med att sätta ord på känslan. Kanske hon ändå förstod.
Så den finns nog där, längtan. Övertäckt av realiteter och rationalitet. Dyker upp ibland. Och kommer väl säkert att fortsätta göra det. Komma och skölja över emellanåt, i olika situationer. Ändå, på det stora hela, så mår jag bra just nu. Jag står förankrad i en riktning framåt som känns bra. Så vad som än händer på barnfronten så kommer den linjen säkert i större eller mindre mån att få följa med. Psykologin.
Men sen ibland hugger det till. Längtan och saknaden. Häromdagen satt en liten typ på gräsmattan utanför huset där jag bor, iklädd halare med huvan uppdragen, stödd mot sin mammas (?) ben. Glatt plirande mot mej med runda kinder och stora ögon. Och jag glittra glatt tillbaka, tills jag gått förbi och tårarna steg upp. Tittade över axeln när jag gick vidare, på de glada, tultande försöken till steg de tränade på, med sorgen sakta slingrande i hjärtat. Tog ett djupt andetag och tog tag i arbetsdagen. Med saknaden kvar inuti ett bra tag ännu. Försökte säga nåt om den lilla episoden åt en kollega, men lyckades inget vidare med att sätta ord på känslan. Kanske hon ändå förstod.
Så den finns nog där, längtan. Övertäckt av realiteter och rationalitet. Dyker upp ibland. Och kommer väl säkert att fortsätta göra det. Komma och skölja över emellanåt, i olika situationer. Ändå, på det stora hela, så mår jag bra just nu. Jag står förankrad i en riktning framåt som känns bra. Så vad som än händer på barnfronten så kommer den linjen säkert i större eller mindre mån att få följa med. Psykologin.
söndag 21 augusti 2016
Tänk så känslan ändras
Läste en medbloggares inlägg idag, och fastnade för hennes slutkläm. Hon är ofrivilligt barnlös som jag, och har gått igenom en lång vårdprocess, men har sen blivit tvungen att lämna den och gå vidare utan barn. Numera handlar bloggen således mer om annat än om barnlöshet. Men idag kom också det temat in kort på slutet, i denna formulering; "Elämä lapsettomuuden kanssa on erilaista näin hoitojen jälkeen kuin hoitojen aikana, jos vaan silloin olisin tietänyt että elämä voi olla palkitsevaa ja rikasta ilman lastakin, olisi ollut helpompaa...en tiedä olisinko mitään tehnyt toisin, mutta ainakaan en olisi niin peläten ja itkien elänyt elämääni." Ungefär: Livet med barnlösheten är annorlunda såhär efter vården än under den, om jag bara då hade vetat att livet kan vara såhär belönande och rikt också utan barn så skulle det ha varit enklare...jag vet inte om jag hade gjort nåt på annat sätt, men jag hade åtminstone inte levt mitt liv rädd och gråtande. (Min översättning.)
Och det är så sant! Livet med barnlösheten är annorlunda nu. Iochförsej har jag ju ännu vården pågående, men jag kan ren se livet efter vården som ett enklare barnlöst liv (om det fortsätter som barnlöst). Visst kommer ju sorgen att finnas kvar i nån mån, och dyka upp nu och då, men jag kan se att det finns mycket fint ändå. Trots avsaknaden av barn. Så länge vården är igång är det lätt att hamna i desperationen och den enorma oron, saknaden och sorgen. Den behöver absolut ha sin tid den med. Men ju mer man hunnit bearbeta, desto mer är den i bakgrunden, för att småningom klinga av till bara stilla saknad och vemod. Så jag håller med om att det nu i slutskedet av vården och säkert likaså sedan efter den är och kommer att vara lättare att leva med barnlösheten. Man påminns då inte på samma sätt om den hela tiden. Den är, och kommer alltid att vara, men det är inte en direkt aktiv del av ens liv. Den blir mer i periferin. Barnlösheten fortsätter ju, men annat tar mer plats i tankarna.
Jag sku inte heller ha gjort nåt annorlunda - dethär var den väg jag måste gå, jag ångrar inte att jag gick den. Den kan få ett annat slut än jag hoppades, men jag hade inte kunnat låta bli att gå den. Om jag bara hade vetat då, skriver skribenten... Men jag tror att det inte är så det funkkar. Då, i allt det, var man inte färdig för att veta. Då fanns inte den förmågan än. Kanske fanns vetskapen innerst inne - för visst vet man rent intellektuellt att man kan leva ett gott liv utan barn - men man hade inte tillgång till den, och man ville inte se. För då fanns bara det - att få bli mamma och att få bära liv. Sen först efteråt, när den processen är genomkörd och sorgen bearbetad - sen kan man se att allt det andra finns, och kan bli helt bra det med, även om det ju förstås varken väger upp till eller kompenserar för ett barn. Barnlös är man fortfarande, men den rollen är inte längre lika svår och tung att bära.
Här hittar du nämnda blogg; eilapsiatehdniitsaadaan.blogspot.fi.
Och det är så sant! Livet med barnlösheten är annorlunda nu. Iochförsej har jag ju ännu vården pågående, men jag kan ren se livet efter vården som ett enklare barnlöst liv (om det fortsätter som barnlöst). Visst kommer ju sorgen att finnas kvar i nån mån, och dyka upp nu och då, men jag kan se att det finns mycket fint ändå. Trots avsaknaden av barn. Så länge vården är igång är det lätt att hamna i desperationen och den enorma oron, saknaden och sorgen. Den behöver absolut ha sin tid den med. Men ju mer man hunnit bearbeta, desto mer är den i bakgrunden, för att småningom klinga av till bara stilla saknad och vemod. Så jag håller med om att det nu i slutskedet av vården och säkert likaså sedan efter den är och kommer att vara lättare att leva med barnlösheten. Man påminns då inte på samma sätt om den hela tiden. Den är, och kommer alltid att vara, men det är inte en direkt aktiv del av ens liv. Den blir mer i periferin. Barnlösheten fortsätter ju, men annat tar mer plats i tankarna.
Jag sku inte heller ha gjort nåt annorlunda - dethär var den väg jag måste gå, jag ångrar inte att jag gick den. Den kan få ett annat slut än jag hoppades, men jag hade inte kunnat låta bli att gå den. Om jag bara hade vetat då, skriver skribenten... Men jag tror att det inte är så det funkkar. Då, i allt det, var man inte färdig för att veta. Då fanns inte den förmågan än. Kanske fanns vetskapen innerst inne - för visst vet man rent intellektuellt att man kan leva ett gott liv utan barn - men man hade inte tillgång till den, och man ville inte se. För då fanns bara det - att få bli mamma och att få bära liv. Sen först efteråt, när den processen är genomkörd och sorgen bearbetad - sen kan man se att allt det andra finns, och kan bli helt bra det med, även om det ju förstås varken väger upp till eller kompenserar för ett barn. Barnlös är man fortfarande, men den rollen är inte längre lika svår och tung att bära.
Här hittar du nämnda blogg; eilapsiatehdniitsaadaan.blogspot.fi.
onsdag 17 augusti 2016
Några tankar om plan B
Vet inte hur mycket jag ska våga säga om mina tankar och funderingar just nu, för de känns ännu lite osäkra, och inte heller hundra procent "rumsrena", eller vad jag nu ska säga. Men i mitt inre snurrar nu en plan B. En "om inte barnet får komma"-plan. Inuti är jag i mångt och mycket inställd på ett slut på vården som kan innebära ett liv utan barn. Och jag har en klar tanke om vad det sku kunna innehålla. Innebära. Jag kommer också redan nu aktivt att ta steg mot den planen. Mentalt och rent praktiskt. Så det har varit, är och kommer att vara mycket på gång detta läsår - både på det inre bearbetningsplanet och det yttre framtidsplaneringsplanet.
Bearbetningsplanet är långt påväg ren. Inte slutgiltigt formulerat och fixat, men med flera steg tagna. Inom mej finns insikten om att jag behöver ett skede när jag ger upp. Jag kan känna att det nog är nu snart faktiskt - bara det sista embryot är checkat. Huruvida jag alls behöver fundera på ett slut, eller om jag får en lyckligare avslutning på vården, det vet jag ju inte... Så kan hända jag inte behöver fundera ens. Men jag känner ett behov av att veta var jag står. Just nu är känslan att ett kvar och sen slutar jag. Är dock medveten om att den känslan kan ändra, så slår inte fast nåt, utan säger till mej själv att jag ser sen vad känslan är när den ronden klarnar. Om svaret är negativt och känslan är en annan än nu så är en fortsättning med "färsk" donator absolut en möjlighet. En tankepaus är också en möjlighet. Men - att min vårdväg är slut där är faktiskt också fullt möjligt. Det är inte en tanke som alla har lätt att ta. Det finns dom som ren svarat mej med oförstående höjning på ögonbrynen eller ett "du kan nog ångra dej sen senare". Men jag kan inget annat än gå med den inre känslan och vad den säger mej sen. Håller den i bakhuvet än så länge, men jag vet vad den just nu insinuerar.
Framtidsplaneringsplanet är också en god bit påväg, i planeringen. Jag vet vad jag sku vilja att sker. Ifall att inte plan A går i uppfyllelse alltså. Och delvis oberoende. I min framtid finns studier. Ämne psykologi. Med hopp om att kanske nångång kunna jobba som terapeut med specialisering barnlöshet... Eller ifall barnet får komma kanske åtminstone komma så långt som till behörighet för psykologiläraryrke. Till det behövs 60 sp. Inte så mycket, och går att göra via Öppna universitetet. Tar steg också på den vägen under detta läsår. Har tänkt (lite optimistiskt eventuellt) tentera 4 kurser och gå en nätkurs, dvs sammanlagt 25 sp, dvs hela grundstudierna. Detta vid Helsingfors universitets öppna uni. Samtidigt har jag också liksom planerat in tre kurser i krispsykologi vid Åbo akademis öppna uni. Så som sagt, rätt mycket och kanske lite väl ambitiöst. Men det känns viktigt och det känns motiverande och jag vill!! Har lite snöat in mej på det hela faktiskt... Men detta är nåt som just nu engagerar mej, och nåt jag kan göra nåt åt. Jag kan jobba på det, jag kan påverka. Det går inte alls på samma sätt i barnlöshetsfrågan. Jag gör vad jag kan - sen kan jag inget mer... Och för all del finns det en risk att jag inte kommer hela vägen i detta heller, men jag tror nog att jag sku kunna klara det. Och jag tror jag sku tycka om det.
Så - mycket på gång - både mentalt och "på riktigt". Ett brytningskede både inom mej och utanför. Saker skakas om lite inuti för att hitta nya platser. Växlar läggs i andra lägen för att kunna köra in på nya spår. Eftersom projekt A inte ännu är slutfört kan ju projekt B inte helt klargöras, tills vidare. Men det är i startgroparna, och har för stunden tagit en större del av fokuset. Jag omvärderar och jag ser på mitt kommande varande ur andra vinklar. Försöker hålla alla möjligheter kvar i tankarna, men har så mycket lättare att se B än A. Alla tidigare motgångar gör väl det. Och det att jag i projekt A inget kan göra... Sist och slutligen är det inget i det som finns i mina händer. När embryot är insatt är livet utom min kontroll. Lättare att se då hur jag kan göra nåt för projekt B. Betyder inte att inte A fortfarande är just A. First choice och det allra högst önskade. Men jag kan se mej leva riktigt gott också enligt plan B. Den gör mej faktiskt också ivrig och engagerad. Inte lika himmelskt glädjerusig som plan A gjorde för tre år sen när ett beslut togs och den vägen startades. Inte på långa vägar. Men jag kan känna en tillfredsställelse också med den vägen... Jag kan se att också den kan vara bra. Med försiktigt trevande steg går jag just nu parallellt på de två stigarna, tills jag antingen får lov att gå rätt så totalt helhjärtat på den ena stigen eller blir tvungen att ta ett kliv åt andra hållet och lämna den gamla stigen bakom mej.
Bearbetningsplanet är långt påväg ren. Inte slutgiltigt formulerat och fixat, men med flera steg tagna. Inom mej finns insikten om att jag behöver ett skede när jag ger upp. Jag kan känna att det nog är nu snart faktiskt - bara det sista embryot är checkat. Huruvida jag alls behöver fundera på ett slut, eller om jag får en lyckligare avslutning på vården, det vet jag ju inte... Så kan hända jag inte behöver fundera ens. Men jag känner ett behov av att veta var jag står. Just nu är känslan att ett kvar och sen slutar jag. Är dock medveten om att den känslan kan ändra, så slår inte fast nåt, utan säger till mej själv att jag ser sen vad känslan är när den ronden klarnar. Om svaret är negativt och känslan är en annan än nu så är en fortsättning med "färsk" donator absolut en möjlighet. En tankepaus är också en möjlighet. Men - att min vårdväg är slut där är faktiskt också fullt möjligt. Det är inte en tanke som alla har lätt att ta. Det finns dom som ren svarat mej med oförstående höjning på ögonbrynen eller ett "du kan nog ångra dej sen senare". Men jag kan inget annat än gå med den inre känslan och vad den säger mej sen. Håller den i bakhuvet än så länge, men jag vet vad den just nu insinuerar.
Framtidsplaneringsplanet är också en god bit påväg, i planeringen. Jag vet vad jag sku vilja att sker. Ifall att inte plan A går i uppfyllelse alltså. Och delvis oberoende. I min framtid finns studier. Ämne psykologi. Med hopp om att kanske nångång kunna jobba som terapeut med specialisering barnlöshet... Eller ifall barnet får komma kanske åtminstone komma så långt som till behörighet för psykologiläraryrke. Till det behövs 60 sp. Inte så mycket, och går att göra via Öppna universitetet. Tar steg också på den vägen under detta läsår. Har tänkt (lite optimistiskt eventuellt) tentera 4 kurser och gå en nätkurs, dvs sammanlagt 25 sp, dvs hela grundstudierna. Detta vid Helsingfors universitets öppna uni. Samtidigt har jag också liksom planerat in tre kurser i krispsykologi vid Åbo akademis öppna uni. Så som sagt, rätt mycket och kanske lite väl ambitiöst. Men det känns viktigt och det känns motiverande och jag vill!! Har lite snöat in mej på det hela faktiskt... Men detta är nåt som just nu engagerar mej, och nåt jag kan göra nåt åt. Jag kan jobba på det, jag kan påverka. Det går inte alls på samma sätt i barnlöshetsfrågan. Jag gör vad jag kan - sen kan jag inget mer... Och för all del finns det en risk att jag inte kommer hela vägen i detta heller, men jag tror nog att jag sku kunna klara det. Och jag tror jag sku tycka om det.
Så - mycket på gång - både mentalt och "på riktigt". Ett brytningskede både inom mej och utanför. Saker skakas om lite inuti för att hitta nya platser. Växlar läggs i andra lägen för att kunna köra in på nya spår. Eftersom projekt A inte ännu är slutfört kan ju projekt B inte helt klargöras, tills vidare. Men det är i startgroparna, och har för stunden tagit en större del av fokuset. Jag omvärderar och jag ser på mitt kommande varande ur andra vinklar. Försöker hålla alla möjligheter kvar i tankarna, men har så mycket lättare att se B än A. Alla tidigare motgångar gör väl det. Och det att jag i projekt A inget kan göra... Sist och slutligen är det inget i det som finns i mina händer. När embryot är insatt är livet utom min kontroll. Lättare att se då hur jag kan göra nåt för projekt B. Betyder inte att inte A fortfarande är just A. First choice och det allra högst önskade. Men jag kan se mej leva riktigt gott också enligt plan B. Den gör mej faktiskt också ivrig och engagerad. Inte lika himmelskt glädjerusig som plan A gjorde för tre år sen när ett beslut togs och den vägen startades. Inte på långa vägar. Men jag kan känna en tillfredsställelse också med den vägen... Jag kan se att också den kan vara bra. Med försiktigt trevande steg går jag just nu parallellt på de två stigarna, tills jag antingen får lov att gå rätt så totalt helhjärtat på den ena stigen eller blir tvungen att ta ett kliv åt andra hållet och lämna den gamla stigen bakom mej.
lördag 23 juli 2016
Nå jag överlever sa hon
Det tredje temat i Simpukkas skrivargrupp är överlevnad, selviytyminen. Alla har haft lite sommar och så, så ingen har varit speciellt allert med att få den skriven enligt deadline. Men kom nu att tänka på den, faktiskt med några dagar kvar till ursprungliga tidtabellen, och jag funkkar nu så att när jag en gång börjar fundera så blir texter till... Här är den;
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. För att underlätta för den andra. För att den som frågat inte sku behöva ta itu med alla de tunga känslor hon bar på, egentligen. Och för att skona sej själv lite. Ibland är det vad man behöver göra. Ta udden av allt det tunga och sorgliga, genom att avfärda det lite. “Jag överlever.”
Samtidigt är det ju självklart att hon gör det. Kändes kanske inte så i början, men så småningom. Allt eftersom. Sen när det inte kändes så ofattbart mera. När sorgen så smått klingat av. Det går att gå vidare, i sorgen och med sorgen. Sen småningom blir det väl utan sorgen. Kanske bara med litet vemod där i bakgrunden nånstans. Stilla.
Men överlever - hur gör man det…? Vad gör man? “Jag överlever”, sa hon, fast det i den stunden kanske inte ens kändes så. Just då, i början, är det säkert nog att andas bara. Att fortsätta finnas. Kanske som en ihopkrupen fläck i soffhörnet i stunder. Men ändå - att fortsätta finnas och andas - en stund i taget. Överleva. Från stund till stund.
Kanske fokuserar hon på andningen, på att vara i nuet och ta in sina känslor. Det är tungt, men det gör dem lite mindre bara av att kunna se dem, tillåta dem. Kanske ser hon sig omkring i naturen där hon går, och låter fågelsång och trädens sus skölja in och läka. Kanske pratar hon med vännerna, igen och igen, om det som är tungt.
Allt eftersom blir det lättare. Stunderna blir timmar. Blir dagar. Andningen löper lättare och lättare. Överlever blir lever. Pendlar lite, visst… Ibland igen i soffhörnet. Men det finns fler lättare stunder. Livet runtom finns mer igen. Solen skiner och värmer, och ger liv. Överlever blir lever. Och hon ser att allt goda finns kvar där också, trots allt.
Trots barnlösheten går hon vidare. Än så länge i bergochdalbanan av hopp och sorg. Möjlighet och besvikelser. Hon överlever varje sväng och varje skede. Misströstar, är nere i dalarna, men tar sig upp igen med nytt hopp i en ny omgång. Överlever. Får en ny chans, och nytt hopp. Och tar sig lite vidare igen på det. Om och om igen. Ännu.
Och fast barnlösheten sku bli bestående vet hon att hon överlever. Om än också det sista försöket sku sluta i ett negativt besked, eller avbrytas i förtid, så vet hon att det går att gå vidare. Hon kan överleva. Hitta nytt innehåll i livet och gå vidare på något annat spår. Konstruera ny mening med de pusselbitar som då finns. Och överleva.
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. Lite blasé, sådär. Samtidigt så visste hon ren då att det är så. Trots sorgen som rev inuti. Hon överlever, även om det gör ont. Nånstans inuti visste hon att styrkan trots allt finns. Styrkan att orka ta alla de tunga känslorna. Styrkan att finnas i allt det. Tillåta, gå igenom, gå vidare.
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. För att underlätta för den andra. För att den som frågat inte sku behöva ta itu med alla de tunga känslor hon bar på, egentligen. Och för att skona sej själv lite. Ibland är det vad man behöver göra. Ta udden av allt det tunga och sorgliga, genom att avfärda det lite. “Jag överlever.”
Samtidigt är det ju självklart att hon gör det. Kändes kanske inte så i början, men så småningom. Allt eftersom. Sen när det inte kändes så ofattbart mera. När sorgen så smått klingat av. Det går att gå vidare, i sorgen och med sorgen. Sen småningom blir det väl utan sorgen. Kanske bara med litet vemod där i bakgrunden nånstans. Stilla.
Men överlever - hur gör man det…? Vad gör man? “Jag överlever”, sa hon, fast det i den stunden kanske inte ens kändes så. Just då, i början, är det säkert nog att andas bara. Att fortsätta finnas. Kanske som en ihopkrupen fläck i soffhörnet i stunder. Men ändå - att fortsätta finnas och andas - en stund i taget. Överleva. Från stund till stund.
Kanske fokuserar hon på andningen, på att vara i nuet och ta in sina känslor. Det är tungt, men det gör dem lite mindre bara av att kunna se dem, tillåta dem. Kanske ser hon sig omkring i naturen där hon går, och låter fågelsång och trädens sus skölja in och läka. Kanske pratar hon med vännerna, igen och igen, om det som är tungt.
Allt eftersom blir det lättare. Stunderna blir timmar. Blir dagar. Andningen löper lättare och lättare. Överlever blir lever. Pendlar lite, visst… Ibland igen i soffhörnet. Men det finns fler lättare stunder. Livet runtom finns mer igen. Solen skiner och värmer, och ger liv. Överlever blir lever. Och hon ser att allt goda finns kvar där också, trots allt.
Trots barnlösheten går hon vidare. Än så länge i bergochdalbanan av hopp och sorg. Möjlighet och besvikelser. Hon överlever varje sväng och varje skede. Misströstar, är nere i dalarna, men tar sig upp igen med nytt hopp i en ny omgång. Överlever. Får en ny chans, och nytt hopp. Och tar sig lite vidare igen på det. Om och om igen. Ännu.
Och fast barnlösheten sku bli bestående vet hon att hon överlever. Om än också det sista försöket sku sluta i ett negativt besked, eller avbrytas i förtid, så vet hon att det går att gå vidare. Hon kan överleva. Hitta nytt innehåll i livet och gå vidare på något annat spår. Konstruera ny mening med de pusselbitar som då finns. Och överleva.
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. Lite blasé, sådär. Samtidigt så visste hon ren då att det är så. Trots sorgen som rev inuti. Hon överlever, även om det gör ont. Nånstans inuti visste hon att styrkan trots allt finns. Styrkan att orka ta alla de tunga känslorna. Styrkan att finnas i allt det. Tillåta, gå igenom, gå vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)