Läste bidrag i finlandssvenska haiku-mästerskapet.
Haja till och stanna upp vid den här haikudikten;
ett streck på stickan
skriker år av tro, kärlek -
snön dalar ner stum
Kan ju inte veta att temat är barnlöshet, men tolka det så.
Ett streck - inte två. Vilket betyder inte gravid på testspråk.
Skriket, om och om, inombords. Besvikelsen och sorgen...
Och den stumma snön som forsätter falla. Iskall och tyst.
Haikun gav åtminstone mej rysningar. En känsla av stumhet, tomhet och sorg. Och av den inre ångesten, längtan, misstron, besvikelsen... Den rev nog i en varje gång, rejält, då det fortfarande bara var ett enda streck på stickan... Inte gravid, nu heller, trots år av tro och kärlek. Sen småningom försvann de. Tron och kärleken. Gömda under den stumma snön.
Tänk att tre korta rader kan förmedla så mycket.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Visar inlägg med etikett kreativt skrivande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kreativt skrivande. Visa alla inlägg
söndag 27 oktober 2019
lördag 15 december 2018
Innehållsöversikt & liten historik
Imorgon postas ett gästinlägg av mej på Simpukkas blogg Helmiä (pärlor). Skrivet på svenska. Länkar till det sen när det dykt upp där. Detta inlägg är skrivet med tanke på sådana läsare som ev. hittar denna blogg via det gästspelet, men kan förstås också vara intressant för andra som läst bara kortare tider, eller för vem som helst. Och framför allt för mej. Här kommer alltså en liten översikt över vad denna blogg innehåller, både i text och i lista på några inlägg enligt teman, och samtidigt en liten historik över min resa från funderare till försökare till bestående barnlös. I korthet, förstås.
Mitt namn är Katja, jag är 36 år gammal och ofrivilligt barnlös singel. Jag starta denhär bloggen i mars 2015 när jag avslutat vården med egna celler och stod i kö för donerade, som ett led i bearbetningen. Bloggen består av berättelser kring min egen process, tankar kring barnlöshet, kommentarer och funderingar kring böcker, artiklar, andras inlägg o.d. Och en maassa känslor. Det är verkligen ingen enkel process, det hela.
Min barnlöshetsberättelse börjar egentligen för ca 15 år sen, när jag kommentera åt en vän att ”har jag inte familj när jag fyllt 30 anlitar jag en spermabank”. Ett skämt som var mer på allvar än vad jag förstod själv ens. När tanken dök upp på nytt före 30-års-dagen tog det sen 1,5 år av funderingar innan jag var där... Alldeles lätt är det inte att ge sej den rätten. Men härligt och rätt när jag gjorde det. Tills processen satt igång och det inte var härligt mera. En evinnerlig tur att man inte vet vad saker leder till, ibland.
Under mina 3,5 år i fertilitetsvården blev 14 möjligheter till 10 negativa graviditetstest, 3 ytterst svaga plus (antingen väldigt tidiga missfall eller sk. kemiska graviditeter) och 1 så starkt plus som bara vara kan. Varje negativt svar och försvinnande svagt plus en oerhörd besvikelse med ett starkt fall neråt i känslobergochdalbanan, som sedan på nåt sätt måst fås att svänga uppåt igen för att nytt hopp och ny styrka ska finnas för nästa försök. Det starka plus som börja så bra, det sluta i tidigt ultra utan några hjärtslag. Och det var en ordentligt kraftig sorg. Något hann börja, och försvann igen.
Någonstans växte med tiden en inre insikt om och känsla av att nu måst det räcka - nu orkar jag inte mer. Och med ett sista negativt graviditetstest avsluta jag vården i februari 2017. Inte ens två år sen, och ändå på nåt sätt långt borta. Det var ett beslut som nu bara fanns inuti, men som ändå förstås inte var lätt. Önskar allt som oftast att jag kunnat besluta annorlunda, men samma beslut finns ännu. Känner ibland att jag borde besluta annorlunda, och sörjer att jag inte kan. Inte orkar. Men gör mitt bästa att respektera mej själv och det jag känner jag klarar. För mycket mer än så kan jag inte.
Idag lever jag som bestående barnlös, med en ny sorts känslobergochdalbana. Ofta är livet allt möjligt annat - som delvis möjliggörs av barnlösheten - och det kan kännas som en stor frihet. Dessutom är det verkligen så att livet innehåller mycket annat är barn som är oerhört tillfredsställande och gott - så ett liv som barnlös är trots saknaden och ofrivilligheten ändå ett alldeles bra liv. Och samtidigt så innehåller det ju också tomrum, saknad och sorg. Mer eller mindre, beroende på stund, dag och annat. Ibland känns saker tyngre, i detta liksom gällande mycket annat. Tyngre aspekter hör till livet.
Orsaken till att jag skriver, att jag delar inlägg om barnlöshet, att jag pratar öppet om det, att jag är aktiv som frivillig inom Simpukka - det är för att 1) jag behöver göra det - det ger mej stöd, krafter, förståelse för mej själv och mina känslor och tankar, 2) om möjligt signalera åt andra i liknande sits att de inte är ensamma, att andra går igenom samma sak och känner liknande känslor och 3) ge folk som inte berörts av barnlöshetsproblematiken en liten inblick i och förståelse för vad det kan handla om. Jag har fått kommentarer om att sistnämnda två lyckats, vet att första gjort det - och är innerligt glad över det!
Vad livet blir här framöver, det vet jag inte. Ingen av oss vet, för all del. Med nuvarande facit och känsla tror jag inte det blir nån fortsättning på barnförsöken - i någon form alls. Ändrar känslan tar jag det till ny bearbetning sen. Just nu lever jag med att livet fortsätter på egen hand, och klarar det mer eller mindre bra. Känslobergochdalbanan kvarstår... Och sorgen, saknaden och vemodet - de går antagligen aldrig helt ur. Och det är nu väl inte meningen heller - sorger fungerar inte så. Gör mitt bästa att orka ge dem plats.
Och däremellan försöker jag i tankarna sätta former på det nya livspussel som jag måst bygga när barnet inte fick komma... Den bild jag såg framför mej har jag inte bitar till, och nu vänder jag på de jag har och ser vilka nya jag kan hitta, för att småningom ha ett annat sorts pussel under arbete. Det jobbet är nog påbörjat ren. Och det är ungefär där jag är nu.
Blogga, det fortsätter jag med, mest för att det ger mej själv så mycket. Framför allt om egna tankar och känslor kring barnlösheten i egna vardagen, stunder när nånting påminner eller saker jag reagerar på. Vilket nog lätt blir sorgebetonat. Men också glädjen och friheten försöker jag få med. Annat som ännu dyker upp här är förstås länkar till barnlöshets-inlägg annanstans, och kommentarer på det om jag orkar. Som del i egen bearbetning det med.
Så om du är intresserad och orkar läsa - välkommen med på resan!
Och sen ett litet inläggs-urval då...
Funderingar & beslut...
Kan jag? Får jag? Vill jag?
Funderingarna blir beslut
Skrämmande stora känslor
Fertilitetsvårdsförsök
Om ägglossningstest
Insemination, äntligen
Hormonsprutor och tabletter
Om att vänta genom odlingen
Läkarbesöket avklarat
Gravid / inte gravid?
Ofattbart - men sant!
Tidiga ultran var idag
Dags att gå på annan stig
Känslomässigheter
Väntetid på väntetid
Känslobergochdalbana
Ta ett steg i taget bara
Skrivargruppen tema 1
När sorgen inte kan synas
Nå, jag överlever, sa hon
Om att göra nåt jäättestort
Stunder av känslosvängar
Djupdyk igår, uppe igen idag
Kommer alltid att vara utan
Bergochdalbanans toppar
Och ett med lite allting;
Text på tema synvinklar
Dethär var nu förstås bara ett ytterst litet urval ur 4 års bloggande (detta är inlägg nr 410), efter en rätt snabb genomgång... Och jaa - får väl konstatera att helt lätt var nog inte den genomgången, emotionellt. Men samtidigt på nåt sätt också rätt bra att göra.
Mitt namn är Katja, jag är 36 år gammal och ofrivilligt barnlös singel. Jag starta denhär bloggen i mars 2015 när jag avslutat vården med egna celler och stod i kö för donerade, som ett led i bearbetningen. Bloggen består av berättelser kring min egen process, tankar kring barnlöshet, kommentarer och funderingar kring böcker, artiklar, andras inlägg o.d. Och en maassa känslor. Det är verkligen ingen enkel process, det hela.
Min barnlöshetsberättelse börjar egentligen för ca 15 år sen, när jag kommentera åt en vän att ”har jag inte familj när jag fyllt 30 anlitar jag en spermabank”. Ett skämt som var mer på allvar än vad jag förstod själv ens. När tanken dök upp på nytt före 30-års-dagen tog det sen 1,5 år av funderingar innan jag var där... Alldeles lätt är det inte att ge sej den rätten. Men härligt och rätt när jag gjorde det. Tills processen satt igång och det inte var härligt mera. En evinnerlig tur att man inte vet vad saker leder till, ibland.
Under mina 3,5 år i fertilitetsvården blev 14 möjligheter till 10 negativa graviditetstest, 3 ytterst svaga plus (antingen väldigt tidiga missfall eller sk. kemiska graviditeter) och 1 så starkt plus som bara vara kan. Varje negativt svar och försvinnande svagt plus en oerhörd besvikelse med ett starkt fall neråt i känslobergochdalbanan, som sedan på nåt sätt måst fås att svänga uppåt igen för att nytt hopp och ny styrka ska finnas för nästa försök. Det starka plus som börja så bra, det sluta i tidigt ultra utan några hjärtslag. Och det var en ordentligt kraftig sorg. Något hann börja, och försvann igen.
Någonstans växte med tiden en inre insikt om och känsla av att nu måst det räcka - nu orkar jag inte mer. Och med ett sista negativt graviditetstest avsluta jag vården i februari 2017. Inte ens två år sen, och ändå på nåt sätt långt borta. Det var ett beslut som nu bara fanns inuti, men som ändå förstås inte var lätt. Önskar allt som oftast att jag kunnat besluta annorlunda, men samma beslut finns ännu. Känner ibland att jag borde besluta annorlunda, och sörjer att jag inte kan. Inte orkar. Men gör mitt bästa att respektera mej själv och det jag känner jag klarar. För mycket mer än så kan jag inte.
Idag lever jag som bestående barnlös, med en ny sorts känslobergochdalbana. Ofta är livet allt möjligt annat - som delvis möjliggörs av barnlösheten - och det kan kännas som en stor frihet. Dessutom är det verkligen så att livet innehåller mycket annat är barn som är oerhört tillfredsställande och gott - så ett liv som barnlös är trots saknaden och ofrivilligheten ändå ett alldeles bra liv. Och samtidigt så innehåller det ju också tomrum, saknad och sorg. Mer eller mindre, beroende på stund, dag och annat. Ibland känns saker tyngre, i detta liksom gällande mycket annat. Tyngre aspekter hör till livet.
Orsaken till att jag skriver, att jag delar inlägg om barnlöshet, att jag pratar öppet om det, att jag är aktiv som frivillig inom Simpukka - det är för att 1) jag behöver göra det - det ger mej stöd, krafter, förståelse för mej själv och mina känslor och tankar, 2) om möjligt signalera åt andra i liknande sits att de inte är ensamma, att andra går igenom samma sak och känner liknande känslor och 3) ge folk som inte berörts av barnlöshetsproblematiken en liten inblick i och förståelse för vad det kan handla om. Jag har fått kommentarer om att sistnämnda två lyckats, vet att första gjort det - och är innerligt glad över det!
Vad livet blir här framöver, det vet jag inte. Ingen av oss vet, för all del. Med nuvarande facit och känsla tror jag inte det blir nån fortsättning på barnförsöken - i någon form alls. Ändrar känslan tar jag det till ny bearbetning sen. Just nu lever jag med att livet fortsätter på egen hand, och klarar det mer eller mindre bra. Känslobergochdalbanan kvarstår... Och sorgen, saknaden och vemodet - de går antagligen aldrig helt ur. Och det är nu väl inte meningen heller - sorger fungerar inte så. Gör mitt bästa att orka ge dem plats.
Och däremellan försöker jag i tankarna sätta former på det nya livspussel som jag måst bygga när barnet inte fick komma... Den bild jag såg framför mej har jag inte bitar till, och nu vänder jag på de jag har och ser vilka nya jag kan hitta, för att småningom ha ett annat sorts pussel under arbete. Det jobbet är nog påbörjat ren. Och det är ungefär där jag är nu.
Blogga, det fortsätter jag med, mest för att det ger mej själv så mycket. Framför allt om egna tankar och känslor kring barnlösheten i egna vardagen, stunder när nånting påminner eller saker jag reagerar på. Vilket nog lätt blir sorgebetonat. Men också glädjen och friheten försöker jag få med. Annat som ännu dyker upp här är förstås länkar till barnlöshets-inlägg annanstans, och kommentarer på det om jag orkar. Som del i egen bearbetning det med.
Så om du är intresserad och orkar läsa - välkommen med på resan!
Och sen ett litet inläggs-urval då...
Funderingar & beslut...
Kan jag? Får jag? Vill jag?
Funderingarna blir beslut
Skrämmande stora känslor
Fertilitetsvårdsförsök
Om ägglossningstest
Insemination, äntligen
Hormonsprutor och tabletter
Om att vänta genom odlingen
Läkarbesöket avklarat
Gravid / inte gravid?
Ofattbart - men sant!
Tidiga ultran var idag
Dags att gå på annan stig
Känslomässigheter
Väntetid på väntetid
Känslobergochdalbana
Ta ett steg i taget bara
Skrivargruppen tema 1
När sorgen inte kan synas
Nå, jag överlever, sa hon
Om att göra nåt jäättestort
Stunder av känslosvängar
Djupdyk igår, uppe igen idag
Kommer alltid att vara utan
Bergochdalbanans toppar
Och ett med lite allting;
Text på tema synvinklar
Dethär var nu förstås bara ett ytterst litet urval ur 4 års bloggande (detta är inlägg nr 410), efter en rätt snabb genomgång... Och jaa - får väl konstatera att helt lätt var nog inte den genomgången, emotionellt. Men samtidigt på nåt sätt också rätt bra att göra.
söndag 19 februari 2017
Sista gången skrivargrupp
Och mera Simpukka-program idag. Sista gången träff med gruppen för kreativt skrivande. Bara två på plats denna gång. Mycket hinner hända under ett år, folk droppar av på vägen, och ett par var sjuka. Men ändå en träff med bra diskussioner. Trots lite olika vinkel på barnlösheten. Är ändå så mycket i varandras resor som vi kan relatera till.
För mej har året varit en resa från misströstande sista vårdskede till en tillitsfull framtidstro med andra vyer än fertilitetsvård och barn. Från orkeslöshet och alltför lite hopp, och ett lite cyniskt tänkande att jag nu bara måst vända på dendär stenen ännu så kan man liksom gå vidare sen, till att idag känna och tänka att livet bär iallafall, trots att inte barnet kom.
Diskussionerna har rätt självklart just innehållit den formen av funderingar - var var vi då, var är vi nu, och vad har den här gemensamma resan gett...? Jag tror vi är väldigt överens om att vi, trots de olika synvinklar vi har, kunnat ge varandra en hel del. När man möts kring delad barnlöshet är samtalen djupa, och i texterna får vi se glimtar av varandras inre.
Så fastän största delen av gruppen saknades, många synvinklar inte längre var med, och vi bägge gärna också sku ha hört hur resten har det, så var det ändå en givande skrivarstund tillsammans. Med en hel del ömhet och erkänsla för allt det fina vi fått dela under året, och med glädje i att se den andra på ett ställe som är ljusare än i början av processen.
En hel del erfarenheter rikare upplever jag nog att jag blivit under året som gått, också tack vare allt bearbetande och delande i gruppen. Så fast jag i nåt skede tänkte att det kanske kom onödigt sent så kan jag ändå konstatera att det gjorde gott iallafall. Och man kan ju säkert inte bearbeta barnlösheten för mycket, så länge konstruktiviteten finns kvar.
Nu känns det ändå fint och naturligt att få ett avslut på dethär. Bokslut, avrundande och avtackande av en resa i barnlöshetens olika vinklar och djup. Gruppen kommer ännu att finnas lite till, som möjlighet för den som behöver den, men det gemensamma arbetet är klart. Passligt läge för det, är min känsla. Jag är på ett annat ställe nu. Och det är ok.
För mej har året varit en resa från misströstande sista vårdskede till en tillitsfull framtidstro med andra vyer än fertilitetsvård och barn. Från orkeslöshet och alltför lite hopp, och ett lite cyniskt tänkande att jag nu bara måst vända på dendär stenen ännu så kan man liksom gå vidare sen, till att idag känna och tänka att livet bär iallafall, trots att inte barnet kom.
Diskussionerna har rätt självklart just innehållit den formen av funderingar - var var vi då, var är vi nu, och vad har den här gemensamma resan gett...? Jag tror vi är väldigt överens om att vi, trots de olika synvinklar vi har, kunnat ge varandra en hel del. När man möts kring delad barnlöshet är samtalen djupa, och i texterna får vi se glimtar av varandras inre.
Så fastän största delen av gruppen saknades, många synvinklar inte längre var med, och vi bägge gärna också sku ha hört hur resten har det, så var det ändå en givande skrivarstund tillsammans. Med en hel del ömhet och erkänsla för allt det fina vi fått dela under året, och med glädje i att se den andra på ett ställe som är ljusare än i början av processen.
En hel del erfarenheter rikare upplever jag nog att jag blivit under året som gått, också tack vare allt bearbetande och delande i gruppen. Så fast jag i nåt skede tänkte att det kanske kom onödigt sent så kan jag ändå konstatera att det gjorde gott iallafall. Och man kan ju säkert inte bearbeta barnlösheten för mycket, så länge konstruktiviteten finns kvar.
Nu känns det ändå fint och naturligt att få ett avslut på dethär. Bokslut, avrundande och avtackande av en resa i barnlöshetens olika vinklar och djup. Gruppen kommer ännu att finnas lite till, som möjlighet för den som behöver den, men det gemensamma arbetet är klart. Passligt läge för det, är min känsla. Jag är på ett annat ställe nu. Och det är ok.
söndag 13 november 2016
I mina drömmar är du...;
Blev ännu en text på tema drömmar;
I mina drömmar är du…
I mina drömmar är du alla åldrar. I mina drömmar finns många versioner av dej;
Jag har sett så många plus på test, så många ultraljudsbilder. Jag har känt dina rörelser i mej och försökt föreställa mej hur du kunde tänkas se ut, vem du kan vara. Jag har sett på och känt på min gravida mage. Jag har fött dej. I mina drömmar, bara.
Jag har sett dej som en liten nyfödd. Skrynklig och ynklig, så oändligt beroende av mej och min omsorg. Känt rädslan över att du ska gå sönder, att nånting ska hända. Hört dina kvidanden och dina skrik. Strukit med handen över din hud. I drömmarna.
Jag har hållit dej i mina armar. I min famn. I takt med att du växt lite tyngre hela tiden. Hissat dej i luften, hört ditt kiknande skratt. Sett in i dina plirande glada ögon, lett mot dej när du ler mot mej. Fått spegla mej själv i din glädje och din kärlek. I min dröm.
Jag har läst för dej och fört oändligt många samtal, om dej och mej, om livet och om allt som det innebär. Om vem du är och var du kommit ifrån. Jag har föreställt mej de ord du sku kunna ha, de tankar och känslor du sku kunna bära på. Drömt fram dem.
Jag har grälat med dej också. Varit trött och upprörd, inte haft ork. Och varit orolig, ack så orolig, för vad som sku kunna tänkas hända. Känt otillräcklighet och rädsla. Redan i mina drömmar kan jag känna att man ju aldrig är tillräcklig som mamma.
Jag har lekt med dej. Spelat spel. Ritat. Sprungit. Cyklat. Klättrat. Låtsats. Drömt. Låtsaslekar och fantasier, där vi kan vara allt möjligt och på alla möjliga ställen. Hela din tillvaro är än så länge en låtsaslek och en fantasi. I drömmen kan vi vara ett vi.
Jag har sett dej gå på dagis. Leka med andra barn. Jag har sett din första skoldag. Din kamp med läxor. Dina småningom allt mer självständiga steg medan du blir stor. Jag har känt vemodet över att se dej behöva mej allt mindre. Starkt också i drömmen.
Jag har upplevt dej bli kär. Bli arg. Bli sviken. Jag har sett mej trösta och stöda. Jag har hoppats att jag ska klara av att möta alla de känslor du kommer att ha. Finnas för dej i alla svåra situationer som jag sku vilja bespara dej. Också i drömmen så svårt.
Jag har sett dej träffa den rätta. Kanske gifta dej. Kanske få egna barn. Jag har sett hur livet går vidare genom dej. Men jag har varje gång tänkt att ditt liv är ditt, och de val du gör är alltid okej, så länge du får ha det bra. Om du så bara är en dröm…
Jag ser oss sväva genom rymderna. I drömmarna vara tillsammans, obehindrat. Den dimensionen är den enda vi har just nu. Där finns min kärlek till dej. Där finns alla de oändliga situationerna jag bara kan föreställa mej. I drömmarna finns du. Bara där.
Jag ser det lilla hopp som finns kvar. Intellektuellt ser jag det, fast mitt mod inte räcker för att ta in att möjligheten faktiskt finns. Tänk om ändå, säger min dröm. Och jag ger den rum att säga så, men tar inte riktigt in det. Dröm eller verklighet? Det får vi se...
I mina drömmar är du…
I mina drömmar är du alla åldrar. I mina drömmar finns många versioner av dej;
Jag har sett så många plus på test, så många ultraljudsbilder. Jag har känt dina rörelser i mej och försökt föreställa mej hur du kunde tänkas se ut, vem du kan vara. Jag har sett på och känt på min gravida mage. Jag har fött dej. I mina drömmar, bara.
Jag har sett dej som en liten nyfödd. Skrynklig och ynklig, så oändligt beroende av mej och min omsorg. Känt rädslan över att du ska gå sönder, att nånting ska hända. Hört dina kvidanden och dina skrik. Strukit med handen över din hud. I drömmarna.
Jag har hållit dej i mina armar. I min famn. I takt med att du växt lite tyngre hela tiden. Hissat dej i luften, hört ditt kiknande skratt. Sett in i dina plirande glada ögon, lett mot dej när du ler mot mej. Fått spegla mej själv i din glädje och din kärlek. I min dröm.
Jag har läst för dej och fört oändligt många samtal, om dej och mej, om livet och om allt som det innebär. Om vem du är och var du kommit ifrån. Jag har föreställt mej de ord du sku kunna ha, de tankar och känslor du sku kunna bära på. Drömt fram dem.
Jag har grälat med dej också. Varit trött och upprörd, inte haft ork. Och varit orolig, ack så orolig, för vad som sku kunna tänkas hända. Känt otillräcklighet och rädsla. Redan i mina drömmar kan jag känna att man ju aldrig är tillräcklig som mamma.
Jag har lekt med dej. Spelat spel. Ritat. Sprungit. Cyklat. Klättrat. Låtsats. Drömt. Låtsaslekar och fantasier, där vi kan vara allt möjligt och på alla möjliga ställen. Hela din tillvaro är än så länge en låtsaslek och en fantasi. I drömmen kan vi vara ett vi.
Jag har sett dej gå på dagis. Leka med andra barn. Jag har sett din första skoldag. Din kamp med läxor. Dina småningom allt mer självständiga steg medan du blir stor. Jag har känt vemodet över att se dej behöva mej allt mindre. Starkt också i drömmen.
Jag har upplevt dej bli kär. Bli arg. Bli sviken. Jag har sett mej trösta och stöda. Jag har hoppats att jag ska klara av att möta alla de känslor du kommer att ha. Finnas för dej i alla svåra situationer som jag sku vilja bespara dej. Också i drömmen så svårt.
Jag har sett dej träffa den rätta. Kanske gifta dej. Kanske få egna barn. Jag har sett hur livet går vidare genom dej. Men jag har varje gång tänkt att ditt liv är ditt, och de val du gör är alltid okej, så länge du får ha det bra. Om du så bara är en dröm…
Jag ser oss sväva genom rymderna. I drömmarna vara tillsammans, obehindrat. Den dimensionen är den enda vi har just nu. Där finns min kärlek till dej. Där finns alla de oändliga situationerna jag bara kan föreställa mej. I drömmarna finns du. Bara där.
Jag ser det lilla hopp som finns kvar. Intellektuellt ser jag det, fast mitt mod inte räcker för att ta in att möjligheten faktiskt finns. Tänk om ändå, säger min dröm. Och jag ger den rum att säga så, men tar inte riktigt in det. Dröm eller verklighet? Det får vi se...
Drömmar, om dej & mej
Kreativa skrivandet sista inlämningstext har tema drömmar. Kändes svårt...
---
Tankarna flyger
på flyktiga vingar,
är svåra att fånga -
vad säga om drömmar?
---
Du fanns alltid i mina drömmar om framtiden. Barnet. Eller ni, kanske sku ni vara flera barn. Sånt kan man ju inte veta, men på något undermedvetet självklart sätt fanns idén om barn där. Alltid. Exploderade i tydlighet och klarhet när jag gav dej möjligheten att bli till. Oj vilka vackra drömmar det blev då! Älskade att kunna se dej för mitt inre. Du bara fanns där, så självklart och så klart. Dagdrömmar, och drömmar om natten. Där fanns du. I min enfald tänkte jag att ännu bara där, men snart finns du på riktigt.
---
Drömmar väcker längtan väcker vemod väcker sorg. Så gick det med drömmen om dej. Barnet. En framtidsdröm blev en utopi. Drömmarna som var så tydliga fick sakta ge vika. Lämna rum för mardrömmen. Bara den blev sann. Jagade mej med tvivlena, med hånet om att jag hade trott, med de rivande klorna i sorgens mörka vrår. Visade mej att jag inget hade att säga till om, att det inget fanns jag kunde göra. Trängde dej längre och längre bort, spräckte önskans och hoppets späda bubblor gång på gång.
---
Via sorgens djupa snårskogar syntes sen nya stigar, med nya drömmar. Drömmar som inte innehåller dej, och som därför aldrig kommer att vara detsamma. Aldrig kan kompensera. Men ändå vara okej. Drömmar om ett liv efter alla tunga processer, ett där jag kan gå vidare, vara jag, och leva ett liv som trots allt är bra. Som är nåt annat och nåt nytt. Drömmar om att få ge vidare, få vara till stöd för andra. Drömmar om att du, och den process jag gick igenom i hoppet om dej, kan ge mej nånting, trots allt.
---
We’ll always have our dreams, sa den döende mamman till sitt barn i filmen, och jag tänkte att så är det också med oss. Du kanske aldrig får finnas här på riktigt, men du finns för alltid i mina drömmar. Länge kunde jag inte se dej där, när mardrömmen och sorgen la sitt täcke över, men glimtarna av dej kommer tillbaka igen. I mina drömmar. Det räcker inte, och de väcker vemod, men nånstans är jag ändå glad att du ens där får finnas. För mej var du verklig. Då. I drömmarna kan du ännu få vara det. Alltid.
---
Lite, lite finns möjligheten ännu kvar. Lite, lite kan jag hoppas att drömmen blir sann.
---
Tankarna flyger
på flyktiga vingar,
är svåra att fånga -
vad säga om drömmar?
---
Du fanns alltid i mina drömmar om framtiden. Barnet. Eller ni, kanske sku ni vara flera barn. Sånt kan man ju inte veta, men på något undermedvetet självklart sätt fanns idén om barn där. Alltid. Exploderade i tydlighet och klarhet när jag gav dej möjligheten att bli till. Oj vilka vackra drömmar det blev då! Älskade att kunna se dej för mitt inre. Du bara fanns där, så självklart och så klart. Dagdrömmar, och drömmar om natten. Där fanns du. I min enfald tänkte jag att ännu bara där, men snart finns du på riktigt.
---
Drömmar väcker längtan väcker vemod väcker sorg. Så gick det med drömmen om dej. Barnet. En framtidsdröm blev en utopi. Drömmarna som var så tydliga fick sakta ge vika. Lämna rum för mardrömmen. Bara den blev sann. Jagade mej med tvivlena, med hånet om att jag hade trott, med de rivande klorna i sorgens mörka vrår. Visade mej att jag inget hade att säga till om, att det inget fanns jag kunde göra. Trängde dej längre och längre bort, spräckte önskans och hoppets späda bubblor gång på gång.
---
Via sorgens djupa snårskogar syntes sen nya stigar, med nya drömmar. Drömmar som inte innehåller dej, och som därför aldrig kommer att vara detsamma. Aldrig kan kompensera. Men ändå vara okej. Drömmar om ett liv efter alla tunga processer, ett där jag kan gå vidare, vara jag, och leva ett liv som trots allt är bra. Som är nåt annat och nåt nytt. Drömmar om att få ge vidare, få vara till stöd för andra. Drömmar om att du, och den process jag gick igenom i hoppet om dej, kan ge mej nånting, trots allt.
---
We’ll always have our dreams, sa den döende mamman till sitt barn i filmen, och jag tänkte att så är det också med oss. Du kanske aldrig får finnas här på riktigt, men du finns för alltid i mina drömmar. Länge kunde jag inte se dej där, när mardrömmen och sorgen la sitt täcke över, men glimtarna av dej kommer tillbaka igen. I mina drömmar. Det räcker inte, och de väcker vemod, men nånstans är jag ändå glad att du ens där får finnas. För mej var du verklig. Då. I drömmarna kan du ännu få vara det. Alltid.
---
Lite, lite finns möjligheten ännu kvar. Lite, lite kan jag hoppas att drömmen blir sann.
söndag 25 september 2016
Text på tema synvinklar
Skrivargruppens nästa inlämningsuppgift har tema synvinklar. Tanken var att se på samma sak ur flera perspektiv. Min första tanke var att fundera ur egen och andras. Typ mammas. Eller donatorns. Eller nån väns. Eller nåt sånt. Barnets kanske. Men sedan ändra jag mej. Texten blev ur enbart min egen synvinkel, men i flera tidsperspektiv. Som funderare, efter beslut, i försökarskedet osv. Här den;
Synvinkel 1 - funderare
Nånstans inuti bubblar funderingarna... I början långt inne och halvt omedvetet, men småningom mer och mer tydligt, mer och mer pockande. Skriker nästan till slut - du måste ta oss på allvar! Och då gör jag det. Lyssnar och funderar, på riktigt. Kan jag?? Vågar jag? Är det okej? Men vad månne alla tänker sen? Vad säger dom? Kan jag? Och är det rätt för barnet? Etiskt och praktiskt? Att lämna det utan en pappa… Har jag nu rätt att göra så mot hen? Är det inte väldigt själviskt att…? Bara för att jag vill… Tankarna snurrar och gör mej än mer förvirrad. Känslorna säger vad som är rätt - vågar jag lyssna? Vågar jag ta in det som hjärtat säger, och hoppa ut i det?
Synvinkel 2 - beslutet
Fullt av glädje är hjärtat när beslutet är taget. Hela jag är glad. Och lugn. Stormen i tankarna har lagt sej. Jag vet vad jag vill, det känner hela jag. Och jag vet att jag är fullt berättigad till att följa det som hjärtat säger är rätt. Jag får, och jag behöver. Jag ska. Kan. Jo... Men får ta det en dag i taget... Jag klarar nog av att vara singelmamma, även om det säkert blir tuffare än jag förstår. Just nu behöver jag inte ta in annat än glädjen över att få ta det beslut som hjärtat säger mej att jag ska ta.
Synvinkel 3 - blivande singelmamma
Från den stunden beslutet togs är hela jag ren mamma. Jag kan se dej för mitt inre öga. Jag kan höra de ljud du kunde tänkas ha. Jag kan känna din tyngd i min famn, din lena hud mot mina händer. Och jag gläds över att du en dag får komma. Snart?
Synvinkel 4 - försökare
Första besök och många undersökningar. Steg efter steg mot att få komma igång på riktigt. Osäkerhet och ett lite otrevlig bemötande. Tvivel igen, pga omgivningens krav... Läkarens burdusa och lite tvivlande frågor. Är dethär rätt?? Får jag? Ändå vet jag ren. Glädjen finns kvar. Ivern. Snart, snart! Möjligheten finns där, och jag hoppas, hoppas! Och blir besviken. Hoppas igen, men samma sak. Pånytt och pånytt. Förtvivlad, mer och mer orolig. Vad händer min vän? Varför får du inte bli till? Nästa gång kanske?
Synvinkel 5 - ofrivilligt barnlös
När allt fler försök runnit iväg utan att du får komma byts titeln blivande mamma ut mot ofrivilligt barnlös. Jag kan inte längre se dej i mitt inre. Jag blir förtvivlad, rädd. Tänk om du aldrig får komma!! Hur ska jag överleva då!? Försöken rinner förbi, ett efter ett, men alla möjligheter blir till besvikelser. Allt mitt hopp rinner gång på gång ut i sanden. Du får inte komma, inte nu heller. Och jag faller ihop, gång på gång. Ledsen och besviken, sorgsen och arg. Desperat nästan, när alla drömmar går i kras. Klarar inte av att se nåt annat än sorgen och saknaden... För jag vill ju att du ska få finnas!! Jag vill att du ska få komma till mej! Hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det?
Synvinkel 6 - överlevare
Småningom där någonstans byts känslan ut. Hoppet finns ännu kvar, litelite. Men är någonstans inte mera lika fast i det. Har inte längre all kraft och all framtid fäst i det enda. Jag känner och inser att jag kan gå vidare oberoende. Att mitt liv kan vara nåt annat också. Hur mycket jag än velat och vill att barnet får komma så är inget ändå sen beroende av det. Livet tar en helt annan vändning jo. En jag inte hade velat behöva uppleva. Men en jag kan klara av att acceptera. En jag kan leva med. Barnet finns där nog i tankarna, nånstans inuti i förhoppningarna ännu kvar. Men det finns också annat. Andra vägar. Nya pusselbitar som bildar nya mönster. Och jag ser den bilden lika tydligt nu. Eller snarare tydligare. De bitarna kan jag rå på. Dem kan jag själv göra mej en bild av. Jag kan bygga med dem. Och jag kan se att också det pusslet har vackra färger. Att bilden det kan bli är en som jag kan ta in. Kan förstå. Kan leva i. Har ännu båda stigarna med mej. Livet med barnet och livet utan. Ännu finns det hopp kvar om att den barnlösa får bli med barn. Men jag överlever också utan. Och kan glädjas åt den känslan, fast saknaden ibland påminner om sin existens.
Synvinkel 7.1 - barnlöshetsterapeut
I framtiden ser jag detta. Det lättare att se. De erfarenheter jag har från min egen väg genom fertilitetsvården och barnlöshetsträsket förde in mej på banan till terapeut. Ett nyväckt intresse för psykologin och mänskans förmåga att bearbeta sina erfarenheter och sorger. En vilja och önskan att kunna hjälpa till. Att via min egen kunskap få ge åt dem som går igenom samma helvete... Fick jag inte bli mamma kunde min väg ändå bli till nån nytta. Jag kunde bygga nåt gott av det som blev mitt nederlag. Besvikelse och sorg gav rum åt glädjen i att hjälpa andra. Att få bygga nytt och göra nytta. Min sorg finns visserligen kvar i allt det, men kan ge mej redskap att hjälpa andra.
Synvinkel 7.2 - mamma
För möjligheten finns ju än. Hur svårt jag än har att se det. Om vården till slut och äntligen ger dej rätten att komma får jag bli det som ju var orsaken till att jag ens satt igång denhär processen. Mamma. En stor och tung roll, men ack så efterlängtad… Har svårt att sätta ord på den framtidsvisionen. Även om jag nog hoppas att den finns. Hurdan månne jag är som mamma? Hurdan månne du sku vara mitt barn? Svårt efter allt detta att kunna föreställa sej det. Hur starka bilderna än var då i början… Innan allting... Kärleken kan jag ana. Och den får mej att nånstans hoppas ändå. Vardagen med barn känns så avlägsen, och ändå är den fortfarande möjlig. Jag vågar inte framkalla den, för jag räknar för mycket med att den inte går komma. Rollen finns nånstans inuti ändå, som en blomknopp som väntar och avvaktar - blomma ut eller tvingas dö bort...? Ser på den med en stilla sorg i hjärtat - den synvinkel som i begynnelsen var allt, men nu är den enda jag inte kan se tydligt framför mej… Trots att möjligheten finns kvar är det inget jag klarar av att se.
Synvinkel 7.2 - mamma - försök 2
Om du får komma så är jag din mamma, och det är den viktigaste rollen jag någonsin kan få äran att ta på mej. Som alla andra mammor är jag allt annat än perfekt, och får ständigt kämpa med både oro och otillräcklighet. Men jag älskar dej - och det bär långt och brett. Inget kunde förbereda mej för den enorma kärleken, och hur mycket du kan betyda för mej. Hädanefter är du på ett plan allt som finns. Allt som är viktigt. Trots att vardagen ibland kan vara allt annat än härlig är du, och den roll jag fick genom att du kom, så härlig att allt annat överskuggas. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dej!
Synvinkel 1 - funderare
Nånstans inuti bubblar funderingarna... I början långt inne och halvt omedvetet, men småningom mer och mer tydligt, mer och mer pockande. Skriker nästan till slut - du måste ta oss på allvar! Och då gör jag det. Lyssnar och funderar, på riktigt. Kan jag?? Vågar jag? Är det okej? Men vad månne alla tänker sen? Vad säger dom? Kan jag? Och är det rätt för barnet? Etiskt och praktiskt? Att lämna det utan en pappa… Har jag nu rätt att göra så mot hen? Är det inte väldigt själviskt att…? Bara för att jag vill… Tankarna snurrar och gör mej än mer förvirrad. Känslorna säger vad som är rätt - vågar jag lyssna? Vågar jag ta in det som hjärtat säger, och hoppa ut i det?
Synvinkel 2 - beslutet
Fullt av glädje är hjärtat när beslutet är taget. Hela jag är glad. Och lugn. Stormen i tankarna har lagt sej. Jag vet vad jag vill, det känner hela jag. Och jag vet att jag är fullt berättigad till att följa det som hjärtat säger är rätt. Jag får, och jag behöver. Jag ska. Kan. Jo... Men får ta det en dag i taget... Jag klarar nog av att vara singelmamma, även om det säkert blir tuffare än jag förstår. Just nu behöver jag inte ta in annat än glädjen över att få ta det beslut som hjärtat säger mej att jag ska ta.
Synvinkel 3 - blivande singelmamma
Från den stunden beslutet togs är hela jag ren mamma. Jag kan se dej för mitt inre öga. Jag kan höra de ljud du kunde tänkas ha. Jag kan känna din tyngd i min famn, din lena hud mot mina händer. Och jag gläds över att du en dag får komma. Snart?
Synvinkel 4 - försökare
Första besök och många undersökningar. Steg efter steg mot att få komma igång på riktigt. Osäkerhet och ett lite otrevlig bemötande. Tvivel igen, pga omgivningens krav... Läkarens burdusa och lite tvivlande frågor. Är dethär rätt?? Får jag? Ändå vet jag ren. Glädjen finns kvar. Ivern. Snart, snart! Möjligheten finns där, och jag hoppas, hoppas! Och blir besviken. Hoppas igen, men samma sak. Pånytt och pånytt. Förtvivlad, mer och mer orolig. Vad händer min vän? Varför får du inte bli till? Nästa gång kanske?
Synvinkel 5 - ofrivilligt barnlös
När allt fler försök runnit iväg utan att du får komma byts titeln blivande mamma ut mot ofrivilligt barnlös. Jag kan inte längre se dej i mitt inre. Jag blir förtvivlad, rädd. Tänk om du aldrig får komma!! Hur ska jag överleva då!? Försöken rinner förbi, ett efter ett, men alla möjligheter blir till besvikelser. Allt mitt hopp rinner gång på gång ut i sanden. Du får inte komma, inte nu heller. Och jag faller ihop, gång på gång. Ledsen och besviken, sorgsen och arg. Desperat nästan, när alla drömmar går i kras. Klarar inte av att se nåt annat än sorgen och saknaden... För jag vill ju att du ska få finnas!! Jag vill att du ska få komma till mej! Hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det?
Synvinkel 6 - överlevare
Småningom där någonstans byts känslan ut. Hoppet finns ännu kvar, litelite. Men är någonstans inte mera lika fast i det. Har inte längre all kraft och all framtid fäst i det enda. Jag känner och inser att jag kan gå vidare oberoende. Att mitt liv kan vara nåt annat också. Hur mycket jag än velat och vill att barnet får komma så är inget ändå sen beroende av det. Livet tar en helt annan vändning jo. En jag inte hade velat behöva uppleva. Men en jag kan klara av att acceptera. En jag kan leva med. Barnet finns där nog i tankarna, nånstans inuti i förhoppningarna ännu kvar. Men det finns också annat. Andra vägar. Nya pusselbitar som bildar nya mönster. Och jag ser den bilden lika tydligt nu. Eller snarare tydligare. De bitarna kan jag rå på. Dem kan jag själv göra mej en bild av. Jag kan bygga med dem. Och jag kan se att också det pusslet har vackra färger. Att bilden det kan bli är en som jag kan ta in. Kan förstå. Kan leva i. Har ännu båda stigarna med mej. Livet med barnet och livet utan. Ännu finns det hopp kvar om att den barnlösa får bli med barn. Men jag överlever också utan. Och kan glädjas åt den känslan, fast saknaden ibland påminner om sin existens.
Synvinkel 7.1 - barnlöshetsterapeut
I framtiden ser jag detta. Det lättare att se. De erfarenheter jag har från min egen väg genom fertilitetsvården och barnlöshetsträsket förde in mej på banan till terapeut. Ett nyväckt intresse för psykologin och mänskans förmåga att bearbeta sina erfarenheter och sorger. En vilja och önskan att kunna hjälpa till. Att via min egen kunskap få ge åt dem som går igenom samma helvete... Fick jag inte bli mamma kunde min väg ändå bli till nån nytta. Jag kunde bygga nåt gott av det som blev mitt nederlag. Besvikelse och sorg gav rum åt glädjen i att hjälpa andra. Att få bygga nytt och göra nytta. Min sorg finns visserligen kvar i allt det, men kan ge mej redskap att hjälpa andra.
Synvinkel 7.2 - mamma
För möjligheten finns ju än. Hur svårt jag än har att se det. Om vården till slut och äntligen ger dej rätten att komma får jag bli det som ju var orsaken till att jag ens satt igång denhär processen. Mamma. En stor och tung roll, men ack så efterlängtad… Har svårt att sätta ord på den framtidsvisionen. Även om jag nog hoppas att den finns. Hurdan månne jag är som mamma? Hurdan månne du sku vara mitt barn? Svårt efter allt detta att kunna föreställa sej det. Hur starka bilderna än var då i början… Innan allting... Kärleken kan jag ana. Och den får mej att nånstans hoppas ändå. Vardagen med barn känns så avlägsen, och ändå är den fortfarande möjlig. Jag vågar inte framkalla den, för jag räknar för mycket med att den inte går komma. Rollen finns nånstans inuti ändå, som en blomknopp som väntar och avvaktar - blomma ut eller tvingas dö bort...? Ser på den med en stilla sorg i hjärtat - den synvinkel som i begynnelsen var allt, men nu är den enda jag inte kan se tydligt framför mej… Trots att möjligheten finns kvar är det inget jag klarar av att se.
Synvinkel 7.2 - mamma - försök 2
Om du får komma så är jag din mamma, och det är den viktigaste rollen jag någonsin kan få äran att ta på mej. Som alla andra mammor är jag allt annat än perfekt, och får ständigt kämpa med både oro och otillräcklighet. Men jag älskar dej - och det bär långt och brett. Inget kunde förbereda mej för den enorma kärleken, och hur mycket du kan betyda för mej. Hädanefter är du på ett plan allt som finns. Allt som är viktigt. Trots att vardagen ibland kan vara allt annat än härlig är du, och den roll jag fick genom att du kom, så härlig att allt annat överskuggas. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dej!
söndag 18 september 2016
Lite av gårdagens skörd
En lång och tung dag igår, men också väldigt givande. Det som för mej främst känns fint är att jag igår igen lyckades få tag i barnlängtan lite mer. Vet ju att den finns där, men har haft svårt att se den... Barnlösheten i sej är mer ett faktum på nåt sätt, barnlängtan har trängts undan. Under dagen igår var också barnlängtan framme. En liten bit av det draperi som täcker över den känslan drogs åt sidan. Just nu finns de parallellt ännu - möjligheten till barnet och risken för att livet fortsätter utan... Så det var fint att se att också barnlängtan nog ändå finns där nånstans inuti. Men skönt också att kunna ta in den utan att tappa lugnet över alternativet.
Här ett par av gårdagens texter;
Älskade unge! Fast jag nu har i mångt och mycket börjat gå på nya vägar så vill jag att du vet att jag älskar dej ändå. Innerst inne hoppas jag att du ännu får komma hit till mej. Den största och viktigaste roll jag kan se är fortfarande att få vara din mamma, trots att jag nu också ser andra möjliga roller. På nåt plan kommer du alltid att finnas för mej, hur vården än slutar. Finns du inte här med mej så ser jag dej i fåglarna och fjärilarna som flyger förbi, hör ditt skratt i vindens lek i träden och förnimmer ditt väsen i mina drömmar. Nånstans kommer jag alltid att vara din mamma, men jag hoppas att jag också får vara det här.
---
Jag står på randen av nåt nytt, ändå med ena benet kvar i det gamla. Framtiden ser ljus ut, hur det än går. Men i mina drömmar finns du, nånstans långt inne. Så länge hoppet finns att du ska få komma så kommer de att hänga kvar. Tänk så olika de två vägarna ser ut!! Tänk så vitt skilda ingredienser mitt liv kan få! Och det som får bestämma vilka de blir är du. Mitt barn. Du var den glädje som fick mej att gå denhär vägen. I nån mån kommer du alltid att vara det. Hur min väg ser ut är oberoende fast i hur din väg ser ut. Men jag är inte längre beroende av att du får komma. Jag kan gå vidare och må bra oberoende av på vilket plan du får finnas. För i mej finns du.
Här ett par av gårdagens texter;
Älskade unge! Fast jag nu har i mångt och mycket börjat gå på nya vägar så vill jag att du vet att jag älskar dej ändå. Innerst inne hoppas jag att du ännu får komma hit till mej. Den största och viktigaste roll jag kan se är fortfarande att få vara din mamma, trots att jag nu också ser andra möjliga roller. På nåt plan kommer du alltid att finnas för mej, hur vården än slutar. Finns du inte här med mej så ser jag dej i fåglarna och fjärilarna som flyger förbi, hör ditt skratt i vindens lek i träden och förnimmer ditt väsen i mina drömmar. Nånstans kommer jag alltid att vara din mamma, men jag hoppas att jag också får vara det här.
---
Jag står på randen av nåt nytt, ändå med ena benet kvar i det gamla. Framtiden ser ljus ut, hur det än går. Men i mina drömmar finns du, nånstans långt inne. Så länge hoppet finns att du ska få komma så kommer de att hänga kvar. Tänk så olika de två vägarna ser ut!! Tänk så vitt skilda ingredienser mitt liv kan få! Och det som får bestämma vilka de blir är du. Mitt barn. Du var den glädje som fick mej att gå denhär vägen. I nån mån kommer du alltid att vara det. Hur min väg ser ut är oberoende fast i hur din väg ser ut. Men jag är inte längre beroende av att du får komma. Jag kan gå vidare och må bra oberoende av på vilket plan du får finnas. För i mej finns du.
lördag 17 september 2016
Kreativt skrivande igång
Idag är det dags för den tredje träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Fundera ju länge om jag sku delta eller inte... Behovet av att bearbeta barnlösheten känns inte mera lika stort. Eller, rätt nonexisterande mestadels faktiskt. Men bestämde mej nu för att fara. Av två orsaker. För att jag inte vill överge gruppen. Den som sig i leken ger, osv... Och det är ju trevligare för övriga om folk inte sen bara droppar ur. En del har för all del gjort det, men det ser jag som desto mer orsak att hållas kvar. Men framför allt för att dagens program kan ge mej nåt också ur den synvinkeln att jag ju själv funderar på terapeutrollen. Vi har nämligen idag en fackmänska med. En kirjallisuusterapeutti. Vad det nu sen sku heta på svenska? Litteraturterapeut? Vet inte faktiskt. Anyway - tänker att det greppet kan ge tankar inför eventuella kommande uppgifter...? Så tanken är att dagen kan ge mej mycket både ur personlig barnlöshetsvinkel och med tanke på psykologistudier och eventuell senare barnlöshetsterapi-roll.
Barnlöshetsterapeuten körde en tvåtimmars-session under vår träff idag. Inledde gjorde vi själva och avrunda gjorde vi också själva. På detta blev det ännu en mer inofficiell träff med hela gänget. För vi kom sen överens om att dela gruppen i två... Ha de icke-gravida och de gravida skilt. För att det ändå för så många är så pass jobbigt att ställas inför det som man själv inte ännu har fått uppnå. Eftersom det just är det som är orsaken till att nåt behöver bearbetas... Gravida gruppen fick del av terapeut-delen via Skype. Men sen bearbeta vi uppgifterna på var sitt håll, för att det inte sku bli för känsligt för oss som fortsättningsvis finns i den icke-gravida gruppen... För, som konstaterat - det är verkligt tunga känslor ren utan att de ska behöva lyftas upp inför personer som ren lyckats bli gravida, hur mycket vi än unnar våra ödeskamrater den lyckan. Knepigt och känsligt och rätt sorgligt delvis, men jag tror att vi bara måst acceptera att det är så den barnlösa hjärnan och hjärtat fungerar. Iaf i det skedet av bearbetningen.
Anyway - dagen i sej var riktigt bra! De uppgifter dagens ledare kom med var breda men gav en god ledning in i tankar, känslor och texter. Var och en kunde koppla till just det som för just hen var viktigt för stunden, men samtidigt gav allt det som sen delades i gruppen en känsla av samförstånd och likadana upplevelser. De olika synvinklarna och utgångslägena till trots. De stora temana var berättelser och kvinnlighet, men inom de orden rymdes nog barnlösheten in, i många olika former. Därmed blev vars och ens arbete just det som just hen behövde just då. Vi fundera på vilken bild som passa ihop med ens egen uppfattning av kvinnlighet just nu... Vi berätta om oss själva utgående från bilder från olika skeden av vårt liv. Och vi skrev vår egen berättelse ur olika utgångspunkter. Sånt jag inte gillar i den berättelse jag berättar om mej själv - vad jag vill låta fara. Och sånt jag gillar, och vill förstärka. Och bra att avsluta den delen där. Med det som just nu är bra i den egna berättelsen om en själv.
Vi fortsatt sen för egen kraft, med ett par kortare övningar som vi gruppmedlemmar själv hämtat med oss. Den första med meningsstart "vad jag vill säga åt...", och sen tre valfria fortsättningar. För mej en text åt "alla er som kommenterar", en åt "er som oroat sig för mej" och sista åt "dej, mitt barn"... Visa sej vara en bra och behövlig övning. Många saker som redan varit på tapeten, men som ändå är bra att ta upp igen. Om också bara för sej själv. Som konklusion av dagens arbete kan konstateras att för mej är processen med att stå på två olika stigar just nu det aktuella. Att acceptera ett nuläge som ännu är oklart, men att se att vilkendera stig jag än får/tvingas gå på så kommer jag att klara den. Med de redskap jag sen för just den stigen behöver kan jag hitta och bygga en ny vardag. Med barn, eller som fortsatt barnlös. Men trots att acceptansen finns där så existerar ännu hoppet om barnet kvar inuti. Jag kunde idag igen se att min mamma-roll finns där nånstans, helt oberoende, och att barnet kommer att existera på nåt plan alltid, även om hen inte får komma hit till den fysiska världen.
Barnlöshetsterapeuten körde en tvåtimmars-session under vår träff idag. Inledde gjorde vi själva och avrunda gjorde vi också själva. På detta blev det ännu en mer inofficiell träff med hela gänget. För vi kom sen överens om att dela gruppen i två... Ha de icke-gravida och de gravida skilt. För att det ändå för så många är så pass jobbigt att ställas inför det som man själv inte ännu har fått uppnå. Eftersom det just är det som är orsaken till att nåt behöver bearbetas... Gravida gruppen fick del av terapeut-delen via Skype. Men sen bearbeta vi uppgifterna på var sitt håll, för att det inte sku bli för känsligt för oss som fortsättningsvis finns i den icke-gravida gruppen... För, som konstaterat - det är verkligt tunga känslor ren utan att de ska behöva lyftas upp inför personer som ren lyckats bli gravida, hur mycket vi än unnar våra ödeskamrater den lyckan. Knepigt och känsligt och rätt sorgligt delvis, men jag tror att vi bara måst acceptera att det är så den barnlösa hjärnan och hjärtat fungerar. Iaf i det skedet av bearbetningen.
Anyway - dagen i sej var riktigt bra! De uppgifter dagens ledare kom med var breda men gav en god ledning in i tankar, känslor och texter. Var och en kunde koppla till just det som för just hen var viktigt för stunden, men samtidigt gav allt det som sen delades i gruppen en känsla av samförstånd och likadana upplevelser. De olika synvinklarna och utgångslägena till trots. De stora temana var berättelser och kvinnlighet, men inom de orden rymdes nog barnlösheten in, i många olika former. Därmed blev vars och ens arbete just det som just hen behövde just då. Vi fundera på vilken bild som passa ihop med ens egen uppfattning av kvinnlighet just nu... Vi berätta om oss själva utgående från bilder från olika skeden av vårt liv. Och vi skrev vår egen berättelse ur olika utgångspunkter. Sånt jag inte gillar i den berättelse jag berättar om mej själv - vad jag vill låta fara. Och sånt jag gillar, och vill förstärka. Och bra att avsluta den delen där. Med det som just nu är bra i den egna berättelsen om en själv.
Vi fortsatt sen för egen kraft, med ett par kortare övningar som vi gruppmedlemmar själv hämtat med oss. Den första med meningsstart "vad jag vill säga åt...", och sen tre valfria fortsättningar. För mej en text åt "alla er som kommenterar", en åt "er som oroat sig för mej" och sista åt "dej, mitt barn"... Visa sej vara en bra och behövlig övning. Många saker som redan varit på tapeten, men som ändå är bra att ta upp igen. Om också bara för sej själv. Som konklusion av dagens arbete kan konstateras att för mej är processen med att stå på två olika stigar just nu det aktuella. Att acceptera ett nuläge som ännu är oklart, men att se att vilkendera stig jag än får/tvingas gå på så kommer jag att klara den. Med de redskap jag sen för just den stigen behöver kan jag hitta och bygga en ny vardag. Med barn, eller som fortsatt barnlös. Men trots att acceptansen finns där så existerar ännu hoppet om barnet kvar inuti. Jag kunde idag igen se att min mamma-roll finns där nånstans, helt oberoende, och att barnet kommer att existera på nåt plan alltid, även om hen inte får komma hit till den fysiska världen.
Du och jag
Alltid ändå
Någonstans tillsammans
I drömmarna och rymderna
I livet utanför och bortom
I gemensam glädje och kärlek
söndag 28 augusti 2016
Lika, men ändå så olika
Funderar på dethär med vertaistuki. Kamratstöd. Där tanken är att folk med samma erfarenheter genom att dela får stöd av varandra. Lika, gelikar och på samma nivå. (I motsats till ett förhållande mellan terapeut-klient.) En verkligt fin och värdefull verksamhet! Men... Vi som där deltar är bara människor. Helt utan utbildning i att ta in och beakta andra. Och med våra svåra situationer med i bagaget, som förstås är (ska vara) den erfarenhet som gör att vi har utbyte av varandra, händer det ibland att vi bygger upp hinder för att se de andras situationer och känslor i just det läge där hen är. Det är lätt att utgå mer från sitt eget läge än från andras. Tänka att den egna känslan är den rätta(re), det sätt man själv förhåller sig till saken på kan och borde gälla också för andra, osv. Vi sårar lätt, när vi försöker visa den andra hur hen kunde tänkas göra/tänka/känna/vara. Oftast gör vi det i välmening, men regelrätta övertramp och elakheter förekommer också. Tänker här främst på ett nätforum där jag för ett tag sen ännu var med, men sen lämnade just på grund av detta. Det gjorde mej så ledsen att se när folk som mådde dåligt blev rätt skarpt och fult tillrättavisade för sina starka känslor. Och sånt borde aldrig få vara okej! Jag tycker att vi barnlösa, om någon, borde ha förståelse för den tunga process som var och en av oss går igenom, och tillåta den andra att vara just där hen är, utan att trampa på hens upplevelse och känsla. Barnlöshet är en kris, en sorg, och en sådan process har helt enkelt sina faser. Man kan på inga vis tvinga nån att ha ett "bättre" förhållningssätt innan hen har kommit igenom de tyngre faserna av ilska, bitterhet, avund och bottenlös sorg (m.m) först. Piste. Först när man kommit över allt det är perspektivet ett längre, bredare och lite lättare. Att kräva det av någon innan hen är färdig för det är alldeles totalt fel och idiotiskt. Ändå syndar vi ofta där. Inte bara vad gäller barnlöshet. Anyway.... Orsaken till att denhär funderingen är aktuell är att skrivargruppen har träff på kommande. Och även om vi alla tillhör övergruppen barnlösa så finns där undergrupper. Och de ställer till det. Vi kom nog överens om reglerna när vi börja, men folk har sen starka känslor för deltagande och förstås starka behov av att bearbeta. Så de som enligt överenskommelsen borde utebli (dvs de som blivit gravida) har nu en stark önskan att ändå få delta. Förståeligt, för alla upplevelser man har i bagaget försvinner inte i en handvändning bara för att en graviditet är igång, och behovet av att ventilera och bearbeta är förstås fortfarande stort. Den som har ett barn var och är väldigt orolig över hur hen mottas i gruppen. Och bland oss som inte (ännu) har barn är känslorna delade. Någon anser att det är fräckt att dela gruppen och anser att alla ska ha rätt att vara med för man vill träffa alla, medan andra upplever det som svårt och tungt att bearbeta den egna tunga saknaden och tomheten ifall personer som ren är påväg ut ur den finns med. Jag sympatiserar främst med de senaste... Inte för att jag själv mer har lika svårt med att ställas inför gravida, men för att jag fortfarande livligt kan koppla till den känslan och känner med de personer som är där nu. Dessutom fick jag nog konstatera att jag inte är så okej med det som jag har trott. Det kändes ändå för jobbigt att tänka mej att bearbeta min egen barnlöshet med gravida med i rummet. Jag tror att det för båda grupperna sku vara svårt att förhålla sej. Att veta hur man kan uttrycka sej. Att få igång skrivandet, när man inte vet om det man skriver går att ta upp sen. Vad kan man sen säga för att inte såra? Vilka frågor är okej att ta upp? Hur lämnar man avundsjukan utanför för att den som nu får uppleva en graviditet inte ska ta illa upp? Vi är självklart alla glada för den som äntligen får vara där, men det är ändå jobbigt att ställas inför det. T.o.m för mej. Jag tror att det framför allt känns jobbigt att bearbeta möjligheten att barnlösheten fortgår om där finns folk som nu har stigit över tröskeln till fd barnlös. Vet att de mentalt inte gjort det, men nog i praktiken. Så vi finns i så pass olika lägen, vi har rätt stora saker som särskiljer, och därför känns det knepigt att kombinera. Enligt mina tidigare ord borde vi ju... Alla stöda varandra i det läge där den andra är... Men jag tror att här finns en för stor skiljevägg. Vi som kommit längre i vår sorgeprocess borde klara av att stöda de som är i början. De ska däremot inte avkrävas samma sak, åtminstone inte i samma mån. Men det känns väldigt jobbigt att som ännu inte (och kanske aldrig nånsin) gravid kunna vara förstående och stödjande för den som redan kommit dit, hur mycket man än vet att också den har samma behov av stöd. Så det är ju verkligen knepigt! Vi visste när vi starta årets arbete att medlemmarna i gruppen kommer att hamna i olika läge och olika situation vartefter. Än mer än då vi börja. Men man kan ändå inte vara helt beredd på hur vi då klarar av att tackla det och hur det då sen känns. Tudelat, för mej. Jag sku vilja ge alla chans att delta, och jag sku gärna träffa alla. Men jag har, trots att jag kommit långt med att bearbeta, ännu för svårt att se mig kunna dela en diskussion kring barnlöshet med någon som är gravid. Så att vi bägge har samma rätt att tala om barnlöshet. För det ska vi ha om vi alla deltar i samma kamratstödsgrupp. Vi har ännu inte riktigt nått en lösning. Och jag är inte ännu säker om jag deltar. Men det beror mer på att mitt behov av att bearbeta inte längre är lika stort. Jag har mer fokus på annat. Borde gjort detta för ett år sen. Nu är jag ren så pass mycket påväg åt andra håll att det inte känns alldeles motiverat och viktigt att jobba kring barnlösheten mer. Min egen iallafall. Fast... Om jag reagerar såhär på en fundering kring att också de gravida får delta så kanske jag ändå har ett behov av att vara med...
lördag 23 juli 2016
Nå jag överlever sa hon
Det tredje temat i Simpukkas skrivargrupp är överlevnad, selviytyminen. Alla har haft lite sommar och så, så ingen har varit speciellt allert med att få den skriven enligt deadline. Men kom nu att tänka på den, faktiskt med några dagar kvar till ursprungliga tidtabellen, och jag funkkar nu så att när jag en gång börjar fundera så blir texter till... Här är den;
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. För att underlätta för den andra. För att den som frågat inte sku behöva ta itu med alla de tunga känslor hon bar på, egentligen. Och för att skona sej själv lite. Ibland är det vad man behöver göra. Ta udden av allt det tunga och sorgliga, genom att avfärda det lite. “Jag överlever.”
Samtidigt är det ju självklart att hon gör det. Kändes kanske inte så i början, men så småningom. Allt eftersom. Sen när det inte kändes så ofattbart mera. När sorgen så smått klingat av. Det går att gå vidare, i sorgen och med sorgen. Sen småningom blir det väl utan sorgen. Kanske bara med litet vemod där i bakgrunden nånstans. Stilla.
Men överlever - hur gör man det…? Vad gör man? “Jag överlever”, sa hon, fast det i den stunden kanske inte ens kändes så. Just då, i början, är det säkert nog att andas bara. Att fortsätta finnas. Kanske som en ihopkrupen fläck i soffhörnet i stunder. Men ändå - att fortsätta finnas och andas - en stund i taget. Överleva. Från stund till stund.
Kanske fokuserar hon på andningen, på att vara i nuet och ta in sina känslor. Det är tungt, men det gör dem lite mindre bara av att kunna se dem, tillåta dem. Kanske ser hon sig omkring i naturen där hon går, och låter fågelsång och trädens sus skölja in och läka. Kanske pratar hon med vännerna, igen och igen, om det som är tungt.
Allt eftersom blir det lättare. Stunderna blir timmar. Blir dagar. Andningen löper lättare och lättare. Överlever blir lever. Pendlar lite, visst… Ibland igen i soffhörnet. Men det finns fler lättare stunder. Livet runtom finns mer igen. Solen skiner och värmer, och ger liv. Överlever blir lever. Och hon ser att allt goda finns kvar där också, trots allt.
Trots barnlösheten går hon vidare. Än så länge i bergochdalbanan av hopp och sorg. Möjlighet och besvikelser. Hon överlever varje sväng och varje skede. Misströstar, är nere i dalarna, men tar sig upp igen med nytt hopp i en ny omgång. Överlever. Får en ny chans, och nytt hopp. Och tar sig lite vidare igen på det. Om och om igen. Ännu.
Och fast barnlösheten sku bli bestående vet hon att hon överlever. Om än också det sista försöket sku sluta i ett negativt besked, eller avbrytas i förtid, så vet hon att det går att gå vidare. Hon kan överleva. Hitta nytt innehåll i livet och gå vidare på något annat spår. Konstruera ny mening med de pusselbitar som då finns. Och överleva.
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. Lite blasé, sådär. Samtidigt så visste hon ren då att det är så. Trots sorgen som rev inuti. Hon överlever, även om det gör ont. Nånstans inuti visste hon att styrkan trots allt finns. Styrkan att orka ta alla de tunga känslorna. Styrkan att finnas i allt det. Tillåta, gå igenom, gå vidare.
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. För att underlätta för den andra. För att den som frågat inte sku behöva ta itu med alla de tunga känslor hon bar på, egentligen. Och för att skona sej själv lite. Ibland är det vad man behöver göra. Ta udden av allt det tunga och sorgliga, genom att avfärda det lite. “Jag överlever.”
Samtidigt är det ju självklart att hon gör det. Kändes kanske inte så i början, men så småningom. Allt eftersom. Sen när det inte kändes så ofattbart mera. När sorgen så smått klingat av. Det går att gå vidare, i sorgen och med sorgen. Sen småningom blir det väl utan sorgen. Kanske bara med litet vemod där i bakgrunden nånstans. Stilla.
Men överlever - hur gör man det…? Vad gör man? “Jag överlever”, sa hon, fast det i den stunden kanske inte ens kändes så. Just då, i början, är det säkert nog att andas bara. Att fortsätta finnas. Kanske som en ihopkrupen fläck i soffhörnet i stunder. Men ändå - att fortsätta finnas och andas - en stund i taget. Överleva. Från stund till stund.
Kanske fokuserar hon på andningen, på att vara i nuet och ta in sina känslor. Det är tungt, men det gör dem lite mindre bara av att kunna se dem, tillåta dem. Kanske ser hon sig omkring i naturen där hon går, och låter fågelsång och trädens sus skölja in och läka. Kanske pratar hon med vännerna, igen och igen, om det som är tungt.
Allt eftersom blir det lättare. Stunderna blir timmar. Blir dagar. Andningen löper lättare och lättare. Överlever blir lever. Pendlar lite, visst… Ibland igen i soffhörnet. Men det finns fler lättare stunder. Livet runtom finns mer igen. Solen skiner och värmer, och ger liv. Överlever blir lever. Och hon ser att allt goda finns kvar där också, trots allt.
Trots barnlösheten går hon vidare. Än så länge i bergochdalbanan av hopp och sorg. Möjlighet och besvikelser. Hon överlever varje sväng och varje skede. Misströstar, är nere i dalarna, men tar sig upp igen med nytt hopp i en ny omgång. Överlever. Får en ny chans, och nytt hopp. Och tar sig lite vidare igen på det. Om och om igen. Ännu.
Och fast barnlösheten sku bli bestående vet hon att hon överlever. Om än också det sista försöket sku sluta i ett negativt besked, eller avbrytas i förtid, så vet hon att det går att gå vidare. Hon kan överleva. Hitta nytt innehåll i livet och gå vidare på något annat spår. Konstruera ny mening med de pusselbitar som då finns. Och överleva.
“Nå, jag överlever”, sa hon, med ett ryck på axlarna. Lite blasé, sådär. Samtidigt så visste hon ren då att det är så. Trots sorgen som rev inuti. Hon överlever, även om det gör ont. Nånstans inuti visste hon att styrkan trots allt finns. Styrkan att orka ta alla de tunga känslorna. Styrkan att finnas i allt det. Tillåta, gå igenom, gå vidare.
måndag 23 maj 2016
Hon står där i vattenbrynet
Deadline för andra skrivuppgiften (för Simpukkas skrivargrupp) är idag. Temat denhär gången var negativa känslor... Eftersom jag egentligen just nu inte har andra sådana än sorg så handlar texten denna gång om det. Sorg.
I skymningen står hon i vattenbrynet precis där vågorna slår in. Med de bara fötterna i den kalla sanden står hon där, stilla, och tar in allt. Känner efter. Andas... Vågorna kommer, en efter en, och sköljer över hennes tår. Ibland sakta och lugnt, ibland med mycket hetsigare tempo. Fötterna är blöta, det kommer hon nu inte ifrån. Emellan tar vågorna mer sats, blir större och mer rasande, får högre räckvidd och spolar över hennes ben. Isar emot knäna. De allra största slår till henne hårt, hårt i magen, tar nästan andan ur henne där hon står. Stänker så iskallt mot hjärtat, och hon får riktigt stålsätta sig för att klara av att stå upprätt. Spänna musklerna för att benen inte ska vika sig. Känner vindens kraft som tårar i ögonen, tätt rinnande ner för kinderna... Som ett lock för öronen, så att suset är allt hon klarar av att uppfatta. Vågorna och vinden, de är allt som finns där just nu. Men ändå är ögonen stadigt fästade vid horisonten, och fötterna står nedborrade i sanden. Hon står, trots alla vågorna som ihärdigt sköljer över. Hon ser framåt, trots att vinden får ögonen att rinna. Där är hon nu, kvinnan som förlorade barnet hon väntade, med sorgens vågor i olika styrka strykande gång på gång över henne. Ändå står hon. Hoppas hon. Trots allt... Mitt i sorg och saknad.
I skogen står hon mellan träden, på den smala stigen, mitt bland blåbärsriset. Allting är så ljusgrönt och fullt av nytt liv. Bladen är ljust gröna på träden, små blommor sticker fram på marken, och allt doftar vår. Doftar nytt. Livet spirar. I henne ökar sorgen då. Ökar längtan. Livet finns runt om, men fick inte finnas inuti. Inuti försvann det, kunde inte fortsätta växa. Och allt det nya gröna livet känns som ett hån. Gör henne vemodig och melankolisk. Gör henne ledsen. Hon sitter ner på en mossig sten, lutar pannan mot knäna och låter tårarna trilla. Tårarna över det lilla livet inuti, vars liv inte bar mer än 6 veckor. En blomknopp som aldrig slog ut och blev en blomma. Ett liv som aldrig fick komma ut i det här livet. Som hon aldrig fick hålla i sina armar. Våren och livet är en ständig påminnelse om det. Blommorna runtom henne med sin så vackra skörhet väcker sorgen inuti. Hon plockar en och insuper dess doft. Vill föra den vidare till den lilla, var hen än numera finns... I tankarna, i hjärtat, i allting runtom. I sorgen och längtan... Hon bär blomman med sig, låter den flyta iväg med strömmen i bäcken. Skickar med en tanke åt barnet. Så torkar hon tårarna, lägger sig ner under björken, ser upp genom de skira löven på klarblå himlen ovanför. Låter längtan löpa.
I tankarna virvlar hon runt i rymderna. Hör det klingande skrattet från barnet som ännu bara gäckar henne. Och hon vet att i drömmarna finns hen alltid där. Hennes längtans barn. Hon kan känna den lena huden mot fingrarna, tyngden i hennes famn. Hon kan insupa doften av den lilla nyfödda. Hon kan höra det späda jollret, och se ögonen tindra. I drömmarna, ännu bara där. De gör ont, de där drömmarna. Alltför ofta gömmer hon dem. Tillåter sig inte att ta in dem. De gör för ont. Barnet finns så starkt i längtan att drömmen känns mer som en sorg än som ett hopp. Bara ibland orkar hon ta in den, känna att den ännu finns kvar. Längtan. I tankarna har hon barnet hos sig. Och därmed är hon ändå för alltid på något plan mamma. Så fort tanken på barnet kom till blev hon det. Och hur det än går finns drömmarnas barn alltid kvar. Nej, det räcker ju inte, vill hon skrika. Jag vill ha dej här! Och igen trillar tårarna, igen sköljer sorgen obevekligt över henne. Mamman som inte ännu fått bli mamma. Barnet som inte ännu fått komma fattas henne. Ooh så det fattas henne! Och saknaden griper tag, gång på gång, om hjärtat. Vågorna på stranden och grönskan i skogen och allt allt allt - det påminner, ger sorgen mer fart, skär i henne emellan. Och bara i drömmen får barnet finnas.
I skymningen står hon i vattenbrynet precis där vågorna slår in. Med de bara fötterna i den kalla sanden står hon där, stilla, och tar in allt. Känner efter. Andas... Vågorna kommer, en efter en, och sköljer över hennes tår. Ibland sakta och lugnt, ibland med mycket hetsigare tempo. Fötterna är blöta, det kommer hon nu inte ifrån. Emellan tar vågorna mer sats, blir större och mer rasande, får högre räckvidd och spolar över hennes ben. Isar emot knäna. De allra största slår till henne hårt, hårt i magen, tar nästan andan ur henne där hon står. Stänker så iskallt mot hjärtat, och hon får riktigt stålsätta sig för att klara av att stå upprätt. Spänna musklerna för att benen inte ska vika sig. Känner vindens kraft som tårar i ögonen, tätt rinnande ner för kinderna... Som ett lock för öronen, så att suset är allt hon klarar av att uppfatta. Vågorna och vinden, de är allt som finns där just nu. Men ändå är ögonen stadigt fästade vid horisonten, och fötterna står nedborrade i sanden. Hon står, trots alla vågorna som ihärdigt sköljer över. Hon ser framåt, trots att vinden får ögonen att rinna. Där är hon nu, kvinnan som förlorade barnet hon väntade, med sorgens vågor i olika styrka strykande gång på gång över henne. Ändå står hon. Hoppas hon. Trots allt... Mitt i sorg och saknad.
I skogen står hon mellan träden, på den smala stigen, mitt bland blåbärsriset. Allting är så ljusgrönt och fullt av nytt liv. Bladen är ljust gröna på träden, små blommor sticker fram på marken, och allt doftar vår. Doftar nytt. Livet spirar. I henne ökar sorgen då. Ökar längtan. Livet finns runt om, men fick inte finnas inuti. Inuti försvann det, kunde inte fortsätta växa. Och allt det nya gröna livet känns som ett hån. Gör henne vemodig och melankolisk. Gör henne ledsen. Hon sitter ner på en mossig sten, lutar pannan mot knäna och låter tårarna trilla. Tårarna över det lilla livet inuti, vars liv inte bar mer än 6 veckor. En blomknopp som aldrig slog ut och blev en blomma. Ett liv som aldrig fick komma ut i det här livet. Som hon aldrig fick hålla i sina armar. Våren och livet är en ständig påminnelse om det. Blommorna runtom henne med sin så vackra skörhet väcker sorgen inuti. Hon plockar en och insuper dess doft. Vill föra den vidare till den lilla, var hen än numera finns... I tankarna, i hjärtat, i allting runtom. I sorgen och längtan... Hon bär blomman med sig, låter den flyta iväg med strömmen i bäcken. Skickar med en tanke åt barnet. Så torkar hon tårarna, lägger sig ner under björken, ser upp genom de skira löven på klarblå himlen ovanför. Låter längtan löpa.
I tankarna virvlar hon runt i rymderna. Hör det klingande skrattet från barnet som ännu bara gäckar henne. Och hon vet att i drömmarna finns hen alltid där. Hennes längtans barn. Hon kan känna den lena huden mot fingrarna, tyngden i hennes famn. Hon kan insupa doften av den lilla nyfödda. Hon kan höra det späda jollret, och se ögonen tindra. I drömmarna, ännu bara där. De gör ont, de där drömmarna. Alltför ofta gömmer hon dem. Tillåter sig inte att ta in dem. De gör för ont. Barnet finns så starkt i längtan att drömmen känns mer som en sorg än som ett hopp. Bara ibland orkar hon ta in den, känna att den ännu finns kvar. Längtan. I tankarna har hon barnet hos sig. Och därmed är hon ändå för alltid på något plan mamma. Så fort tanken på barnet kom till blev hon det. Och hur det än går finns drömmarnas barn alltid kvar. Nej, det räcker ju inte, vill hon skrika. Jag vill ha dej här! Och igen trillar tårarna, igen sköljer sorgen obevekligt över henne. Mamman som inte ännu fått bli mamma. Barnet som inte ännu fått komma fattas henne. Ooh så det fattas henne! Och saknaden griper tag, gång på gång, om hjärtat. Vågorna på stranden och grönskan i skogen och allt allt allt - det påminner, ger sorgen mer fart, skär i henne emellan. Och bara i drömmen får barnet finnas.
lördag 14 maj 2016
Idag mer kreativt skrivande
Idag var det dags för andra träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Jag hade ren meddelat tidigare att jag inte deltar, för vet att det för många sku ha varit jobbigt om en närvarande var gravid, hur lite det än sku ha synats. Så det var med blandade känslor jag ändå deltog. Ytterst blandade. Det var bra att vara med, bra att bearbeta, men hade förstås mycket hellre varit tvungen att avstå. Mycket hellre haft graviditeten igång fortfarande... Så lite bittert nog. Och en tung dag överlag. Tårarna hota ren på vägen till träffen, och har varit på lut eller runnit hela dagen igenom. Bearbetande är bra, men tungt. Sorgen behöver gås igenom, men det är inget lätt arbete. Det är jobbigt, jätte. Ändå fint att dela med de andra i gruppen, som alla på olika sätt kan relatera till barnlösheten. Så gav också en hel del trots allt det tunga. Lite undrar jag bara hur jag sen ska plocka upp mej till vardagen igen...
Blev en dag med många olika former av kreativitet idag, i en hel process i flera moment. Trolldeg, målning, skrift och installation. Olika former av samma tema. I mitt fall tomheten, frånvaron av liv, ensamheten och upplevelsen av att vara utan. Också utanför. I text såhär;
Inuti henne är tomhet. Igen. Ännu värre än förut, eftersom den nu är avsaknaden av någon. Någon som hann finnas. Någon som växte ett slag, men som sen stanna upp. Hjärtat sluta slå... Någon fattas nu, finns inte mera, och därför är tomheten så mycket större, så mycket värre. Saknaden likaså. Saknaden tog plats än kraftigare, i tomrummet hen lämnade efter sig när hen for. Och hon är tomrum, sorg, en blå bubbla mitt i vårens nya spirande liv. Alla små bladen och späda blommorna gör henne ännu mer vemodig och ledsen, triggar den sorg som finns i tomheten. Påminner om livet som kunde varit men som inte längre är... Livet som nu är bara tomhet.
Att ta del av helheterna, både den egna och andras, var känslosamt. Plågsamt nästan emellan... Det är starka bilder, starka texter och gripande processer. De egna känslorna blandas med andras, och allt får ett ännu större djup. Nästan mer outhärdligt en stund, men samtidigt, i gemenskapen, också lättare. Jag är inte ensam. Tårarna, sorgen, känslorna och tankarna delade. Tungt, men ändå upplyftande. Väldigt trött nu efteråt, och ännu återstår nu att ta mej hem. Med både gamla och nya tankar och känslor i bagaget. Hemväg utan tårar eller med, det bryr jag mej inte så mycket om just nu. Också sorg bör väl egentligen få finnas, få synas - fast vi verkligen inte är bra på det...
Blev en dag med många olika former av kreativitet idag, i en hel process i flera moment. Trolldeg, målning, skrift och installation. Olika former av samma tema. I mitt fall tomheten, frånvaron av liv, ensamheten och upplevelsen av att vara utan. Också utanför. I text såhär;
Inuti henne är tomhet. Igen. Ännu värre än förut, eftersom den nu är avsaknaden av någon. Någon som hann finnas. Någon som växte ett slag, men som sen stanna upp. Hjärtat sluta slå... Någon fattas nu, finns inte mera, och därför är tomheten så mycket större, så mycket värre. Saknaden likaså. Saknaden tog plats än kraftigare, i tomrummet hen lämnade efter sig när hen for. Och hon är tomrum, sorg, en blå bubbla mitt i vårens nya spirande liv. Alla små bladen och späda blommorna gör henne ännu mer vemodig och ledsen, triggar den sorg som finns i tomheten. Påminner om livet som kunde varit men som inte längre är... Livet som nu är bara tomhet.
Att ta del av helheterna, både den egna och andras, var känslosamt. Plågsamt nästan emellan... Det är starka bilder, starka texter och gripande processer. De egna känslorna blandas med andras, och allt får ett ännu större djup. Nästan mer outhärdligt en stund, men samtidigt, i gemenskapen, också lättare. Jag är inte ensam. Tårarna, sorgen, känslorna och tankarna delade. Tungt, men ändå upplyftande. Väldigt trött nu efteråt, och ännu återstår nu att ta mej hem. Med både gamla och nya tankar och känslor i bagaget. Hemväg utan tårar eller med, det bryr jag mej inte så mycket om just nu. Också sorg bör väl egentligen få finnas, få synas - fast vi verkligen inte är bra på det...
tisdag 15 mars 2016
Skrivargruppen tema 1
Deadline för första skrivuppgiften i Simpukkas grupp för kreativt skrivande är idag. Jag skrev texten ren för länge sen, bearbeta den lite i taget, men har sparat den tills nu. Temat var förståelse. Eller väl snarare brist på det. Texten är främst utgående från tidigare tankar. Ett försök att bemöta andras råd och kommentarer. Förklara hur de känns. Såhär blev den;
Oj vad jag önskar att ni kunde förstå!!
Tänk positivt, säger ni. Det går om du tänker positivt. Det blir som man tänker, som man visualiserar, som man föreställer sig. Om du tänker att det går, går det. Tänk positivt!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå hur illa det gör, för det tar bort min rätt att känna oro. Det ger skuldkänslor över min sorg, min dåliga tillit, mitt svaga hopp. Det gör ont.
Var nu lite glad, säger ni. Du behöver tänka på annat, leva lite, få lite vidgade vyer... Inget blir bättre av att du är ledsen, inte mår bra, bara tänker på den saken. Var lite glad!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag inte orkar med det. Att dethär fyller mej helt. Motgångarna behöver tid, rum och fokus. Sorgen behöver gås igenom.
Det finns ju annat, säger ni. Livet har en massa möjligheter, och dethär är bara en av dem. Varför sätter du då så stor fokus på det. Det blir nåt annat bra om det inte alls går.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte är så för mej. Inte just här, inte just nu. Drömmen om barnet är stark, viktig och allt omslutande. Det kräver kraft att hoppas.
Det måste ju gå, säger ni. Nästa möjlighet är en större chans, och då lyckas det ju säkert! Naturligtvis går det sen. Lita du bara på det. Procenterna är ju så bra med detdär…
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det ju inte finns några som helst garantier där. Ingenting som lovar nåt. Att jag inte kan, får och vill ha hoppet så högt i tak. Om inte…
Slappna av lite, säger ni. Att stressa hjälper ingenting, du behöver vara lugn, avslappnad. Kroppen fungerar bara då. Så bara du slutar stressa så fungerar det nog ska du se.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att oro och stress ohjälpligt finns med i bilden. Det är så stora saker på spel att rädslan ohjälpligt kryper in. Det är inte bara att släppa.
Tänk så skönt att vara singel, säger ni. Tid att bara vara hela tiden, tid att träffa vänner, tid att njuta av livet. Frihet i överflöd, göra egna beslut, gå vart du vill. Njut av det nu!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att ensamhet och längtan oftast tar överhand. Frihet är inget när den inte har motvikt. Introspektion blir uttröttande i längden.
Men nu är ju allt bra, säger ni. Ingen vård på gång, ingenting att vara orolig över, ingen sorg. Medan du väntar ska du bara låta allt vara. Inte tänka på det. Allt är helt bra!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att tankarna alltid är där. Längtan är närvarande, hela tiden. Att nån som är så viktig för mej inte går att åsidosätta, ens bara för ett tag.
Ge inte upp hoppet, säger ni. Det går när du minst anar det, du ska se att det går. Sen plötsligt, när du inte tänker på det. Så tänk inte på det! Fortsätt alltid hoppas bara.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att hoppet ibland är det tyngsta. Att det gör ont, väldigt ont, att fortsätta hoppas. Och “när du minst anar” är rätt omöjligt som singel.
Det är säkert nån mening med dethär, säger ni. Och det går så som det är meningen att det ska gå. Lita på att nån vet bättre än du, att det kommer att ordna sej, enligt meningen.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det bara gör mej arg. Att jag inte finner någon tröst i det alls. Det är som det är, det blir som det blir. “Meningen” vill jag inte höra om.
Har du prövat på xxx, säger ni. Du borde ju äta bättre, jumppa mera, bli lite i bättre skick... Pröva på akupunktur, homeopati, kinesiska örter, zonterapi... Finns ju saker att göra!!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag har kollat upp, jag har frågat runt, och jag har kommit till att jag inte orkar tro och hoppas på det. Jag har valt min väg framåt.
Men du kan ju alltid adoptera, säger ni. Det finns en massa barn i världen som behöver en förälder, så det är ju bara att adoptera ett av dem. Så gör du en god gärning då också.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte finns nåt bara när det gäller adoption heller. Att det är en lång, dyr, tung, osäker process. Och jag måst genom vården först.
Du är ju så ung ännu, säger ni. Det är ju klart att det går när du är så ung. Och du har ännu tid - det är ingen brådska nånstans alls. Ta det lugnt nu bara, det kommer i sinom tid.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte handlar om tid. Att det inte handlar om nu. Det handlar om rädslan över att kanske aldrig få bli mamma. Oberoende av ålder.
Kanske det är bäst såhär, säger mitt inre. Att det inte går är säkert ett tecken på att du inte ska bli mamma. Att du inte sku klara det ändå. Så kanske det är tur att det inte lyckas.
Och oj vad jag önskar att jag kunde förstå att det är rädslan och rationaliteten som talar. Ett sätt att skona mej själv från sorgen och bitterheten. Men längtan - den försvinner inte.
Oj vad jag önskar att ni kunde förstå!!
Tänk positivt, säger ni. Det går om du tänker positivt. Det blir som man tänker, som man visualiserar, som man föreställer sig. Om du tänker att det går, går det. Tänk positivt!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå hur illa det gör, för det tar bort min rätt att känna oro. Det ger skuldkänslor över min sorg, min dåliga tillit, mitt svaga hopp. Det gör ont.
Var nu lite glad, säger ni. Du behöver tänka på annat, leva lite, få lite vidgade vyer... Inget blir bättre av att du är ledsen, inte mår bra, bara tänker på den saken. Var lite glad!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag inte orkar med det. Att dethär fyller mej helt. Motgångarna behöver tid, rum och fokus. Sorgen behöver gås igenom.
Det finns ju annat, säger ni. Livet har en massa möjligheter, och dethär är bara en av dem. Varför sätter du då så stor fokus på det. Det blir nåt annat bra om det inte alls går.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte är så för mej. Inte just här, inte just nu. Drömmen om barnet är stark, viktig och allt omslutande. Det kräver kraft att hoppas.
Det måste ju gå, säger ni. Nästa möjlighet är en större chans, och då lyckas det ju säkert! Naturligtvis går det sen. Lita du bara på det. Procenterna är ju så bra med detdär…
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det ju inte finns några som helst garantier där. Ingenting som lovar nåt. Att jag inte kan, får och vill ha hoppet så högt i tak. Om inte…
Slappna av lite, säger ni. Att stressa hjälper ingenting, du behöver vara lugn, avslappnad. Kroppen fungerar bara då. Så bara du slutar stressa så fungerar det nog ska du se.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att oro och stress ohjälpligt finns med i bilden. Det är så stora saker på spel att rädslan ohjälpligt kryper in. Det är inte bara att släppa.
Tänk så skönt att vara singel, säger ni. Tid att bara vara hela tiden, tid att träffa vänner, tid att njuta av livet. Frihet i överflöd, göra egna beslut, gå vart du vill. Njut av det nu!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att ensamhet och längtan oftast tar överhand. Frihet är inget när den inte har motvikt. Introspektion blir uttröttande i längden.
Men nu är ju allt bra, säger ni. Ingen vård på gång, ingenting att vara orolig över, ingen sorg. Medan du väntar ska du bara låta allt vara. Inte tänka på det. Allt är helt bra!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att tankarna alltid är där. Längtan är närvarande, hela tiden. Att nån som är så viktig för mej inte går att åsidosätta, ens bara för ett tag.
Ge inte upp hoppet, säger ni. Det går när du minst anar det, du ska se att det går. Sen plötsligt, när du inte tänker på det. Så tänk inte på det! Fortsätt alltid hoppas bara.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att hoppet ibland är det tyngsta. Att det gör ont, väldigt ont, att fortsätta hoppas. Och “när du minst anar” är rätt omöjligt som singel.
Det är säkert nån mening med dethär, säger ni. Och det går så som det är meningen att det ska gå. Lita på att nån vet bättre än du, att det kommer att ordna sej, enligt meningen.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det bara gör mej arg. Att jag inte finner någon tröst i det alls. Det är som det är, det blir som det blir. “Meningen” vill jag inte höra om.
Har du prövat på xxx, säger ni. Du borde ju äta bättre, jumppa mera, bli lite i bättre skick... Pröva på akupunktur, homeopati, kinesiska örter, zonterapi... Finns ju saker att göra!!
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att jag har kollat upp, jag har frågat runt, och jag har kommit till att jag inte orkar tro och hoppas på det. Jag har valt min väg framåt.
Men du kan ju alltid adoptera, säger ni. Det finns en massa barn i världen som behöver en förälder, så det är ju bara att adoptera ett av dem. Så gör du en god gärning då också.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte finns nåt bara när det gäller adoption heller. Att det är en lång, dyr, tung, osäker process. Och jag måst genom vården först.
Du är ju så ung ännu, säger ni. Det är ju klart att det går när du är så ung. Och du har ännu tid - det är ingen brådska nånstans alls. Ta det lugnt nu bara, det kommer i sinom tid.
Och oj vad jag önskar att ni kunde förstå att det inte handlar om tid. Att det inte handlar om nu. Det handlar om rädslan över att kanske aldrig få bli mamma. Oberoende av ålder.
Kanske det är bäst såhär, säger mitt inre. Att det inte går är säkert ett tecken på att du inte ska bli mamma. Att du inte sku klara det ändå. Så kanske det är tur att det inte lyckas.
Och oj vad jag önskar att jag kunde förstå att det är rädslan och rationaliteten som talar. Ett sätt att skona mej själv från sorgen och bitterheten. Men längtan - den försvinner inte.
söndag 17 januari 2016
Kreativa skrivandet igång
Igår var första träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Ett litet ivrigt gäng, som ännu växer med några till. De fem timmarna vi nu jobba tillsammans denhär första gången gick snabbt. Det var lite spännande, men väldigt givande! Tillsammans kom vi överens om årets upplägg, och skrev redan nu lite. Kortare, snabbare texter. Fem längre texter, på fem olika teman, ska vi göra under det kommande året. Och tre träffar har vi kvar. Det är stora frågor, tunga teman - så känslorna var med, starkt och tydligt. Men - alla förstår!! Alla vet vad det handlar om. Och däri ligger styrkan! På en av uppgifterna under gårdagen - med rubrik "förhoppningar, förväntningar och farhågor" - skrev jag (utgående från de fem ord som kändes viktiga för mej - kamratstöd, delaktighet, bearbetning, insikter och känslor);
Tillsammans blir vi starkare.
Kamratstödet - du och jag med liknande erfarenheter - ger mer.
I delaktighet är bearbetningen lättare.
Det går att hitta vägar i snårskogen, där insikter får plats att dyka upp.
Också känslorna kan komma, i den trygghet som gemenskapen tillför.
Vart dethär året av skrivande för mej, det kan jag inte veta. Men att det för nånstans, det tror jag är säkert. Skrivandet som bearbetningsmetod har jag ren i användning, så genom att öka mängden och vidga mina vyer genom andras tankar och input kan jag tänka mej att möjligheterna bara blir ännu större. Vi kommer tillsammans att göra en resa under året, vi i gruppen... En resa in i oss själva - och en resa med varandra... Genom kreativiteten och de teman vi tillsammans tar upp kommer var och en av oss att få titta på sina egna känslor och uppfattningar gällande barnlösheten. Lite brutalt möjligen, men ooh så nyttigt... Och genom att vi gör det alla tillsammans finns tillgången till stöd där. Tillsammans blir vi starkare. Och förståelsen som var och en, genom sin egen barnlängtan och barnlöshetsupplevelse, tar med sej till gruppen gör att mötet blir så mycket närmare.
torsdag 17 december 2015
Luovan kirjoittamisen ryhmä
Fick mail idag att jag är antagen till Simpukkas luovan kirjoittamisen ryhmä, en grupp för kreativt skrivande. Roligt! Få se hur jag gör med språket, för vill gärna skriva och ha mina texter på svenska, men det löser sej säkert... Gruppen ska träffas live fyra gånger januari-januari, och däremellan skriva, dela och läsa texter online. En del av mina texter därifrån (om inte alla) kommer säkert att dyka upp här sen.
Jag ser fram emot att få lite andra infallsvinklar, nya uppgifter, textgenrer osv att jobba med. Och tänker mej att det kan hjälpa mitt eget bearbetande en hel del. För tema för gruppen är ju förstås barnlöshet. Alla deltagare är på sätt eller annat ofrivilligt barnlösa. Mer delaktighet och flera ödeskamrater att lära känna. Me like! Spännande. Ser fram emot det! Återkommer till det sen när gruppens arbete har kommit igång, och vartefter under nästa år.
Jag ser fram emot att få lite andra infallsvinklar, nya uppgifter, textgenrer osv att jobba med. Och tänker mej att det kan hjälpa mitt eget bearbetande en hel del. För tema för gruppen är ju förstås barnlöshet. Alla deltagare är på sätt eller annat ofrivilligt barnlösa. Mer delaktighet och flera ödeskamrater att lära känna. Me like! Spännande. Ser fram emot det! Återkommer till det sen när gruppens arbete har kommit igång, och vartefter under nästa år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)