Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 19 februari 2017

Sista gången skrivargrupp

Och mera Simpukka-program idag. Sista gången träff med gruppen för kreativt skrivande. Bara två på plats denna gång. Mycket hinner hända under ett år, folk droppar av på vägen, och ett par var sjuka. Men ändå en träff med bra diskussioner. Trots lite olika vinkel på barnlösheten. Är ändå så mycket i varandras resor som vi kan relatera till.

För mej har året varit en resa från misströstande sista vårdskede till en tillitsfull framtidstro med andra vyer än fertilitetsvård och barn. Från orkeslöshet och alltför lite hopp, och ett lite cyniskt tänkande att jag nu bara måst vända på dendär stenen ännu så kan man liksom gå vidare sen, till att idag känna och tänka att livet bär iallafall, trots att inte barnet kom.

Diskussionerna har rätt självklart just innehållit den formen av funderingar - var var vi då, var är vi nu, och vad har den här gemensamma resan gett...? Jag tror vi är väldigt överens om att vi, trots de olika synvinklar vi har, kunnat ge varandra en hel del. När man möts kring delad barnlöshet är samtalen djupa, och i texterna får vi se glimtar av varandras inre.

Så fastän största delen av gruppen saknades, många synvinklar inte längre var med, och vi bägge gärna också sku ha hört hur resten har det, så var det ändå en givande skrivarstund tillsammans. Med en hel del ömhet och erkänsla för allt det fina vi fått dela under året, och med glädje i att se den andra på ett ställe som är ljusare än i början av processen.

En hel del erfarenheter rikare upplever jag nog att jag blivit under året som gått, också tack vare allt bearbetande och delande i gruppen. Så fast jag i nåt skede tänkte att det kanske kom onödigt sent så kan jag ändå konstatera att det gjorde gott iallafall. Och man kan ju säkert inte bearbeta barnlösheten för mycket, så länge konstruktiviteten finns kvar.

Nu känns det ändå fint och naturligt att få ett avslut på dethär. Bokslut, avrundande och avtackande av en resa i barnlöshetens olika vinklar och djup. Gruppen kommer ännu att finnas lite till, som möjlighet för den som behöver den, men det gemensamma arbetet är klart. Passligt läge för det, är min känsla. Jag är på ett annat ställe nu. Och det är ok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar