Avslut vs paus, med mera

Folk har undrat lite varför jag väljer att tala om att avsluta, istället för att bara ta paus. Undrar själv ibland, måst jag säga. Men mentalt känns ett avslut behövligt. Med en paus blir saken liksom och hänga, fortfarande, och det kan jag inte med just nu. Jag klarar inte att hänga mera. Jag varken kan, vill eller orkar. I praktiken är det nog två sidor av samma sak - en paus kan bli evig och ett beslut om avslut kan vid behov revideras - men mentalt finns en stor skillnad. Jag behöver ett avslut. Jag behöver internalisera den verklighet som levt vid sidan om hoppet ett bra tag nu ren, och leva med bara den ett tag. Verkligheten där barnlösheten består. Man orkar inte hoppas hur länge som helst, och just nu har jag använt slut mitt hopp. Dessutom behöver jag mentalt rum för andra saker. Känns absurt på nåt sätt ändå, för inte har ju önskan om barn försvunnit nånstans egentligen. Den är nu bara mindre framträdande just nu. Av nödvändighet, på nåt sätt. Ofattbart, men tyvärr sant. Ändå får jag hjärtklappning ibland av mitt beslut, för det är ju enorma saker jag stänger dörren om. Helt otroligt enorma. Det skrämmer mej. Verkligen. Det gör mej väldigt ledsen. Och ändå måst jag acceptera att det är såhär nu. Blir ibland arg över det också... Att det är så... Ändå kan jag inget annat än att låta det vara det. Jag måst försöka leva med dethär just nu. Med att medvetet välja bort eventuella möjligheter... Med att acceptera ett liv utan fortsatta försök. Med att gå vidare utan barnet som en central förhoppning. Helt ofattbart. Sorgligt... Hatar ibland att det är nödvändigt, är väldigt ledsen över det, men måst acceptera att det är så. Blir nog en kamp att leva med dethär beslutet, känner jag, även om det liksom bara finns där... Tudelat... För det mesta finns en lättnad över att nu veta och ha lite klarare riktning, istället för två möjliga. Behovet av att få nåt slutligt besked i dethär har funnits i över ett år nu, så känns på nåt sätt bara dags. Men sen finns samtidigt den fullständiga oförståelsen där. Den totala tomheten. Den lätta paniken. Den stora sorgen. Så hur klart beslutet än är så är det inget lätt beslut... Det underlättar på vissa plan, men samtidigt tar det ju bort den allra största drömmen och längtan. Så visst, jag hatar att behöva ha denhär känslan att nu räcker det. Och ändå måst jag nu respektera den. Respektera mej själv. I boken Björnstad skriver Fredrik Backman att "Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det kräver bara allt." Lite där är jag just nu. Det kräver bara allt. Ändå måst jag. Som motvikt finns det jag redan anar, och med tiden förhoppningsvis kan ta in mer; "Hoidoista luopuminen oli tuloksettomuudesta ja surusta huolimatta lopulta myös valtava helpotus. Elämään on löytynyt myös muita merkityksiä, joita arvostan entistä enemmän." Citerat ur Simpukka-tidningen 4/2016. Just nu försöker jag vänja mej vid det beslut som finns. Acceptera det och vad det innebär. Tillåta sorgen när den finns där och ge också både ifrågasättandet och ilskan rum... För att sen småningom mer och mer kunna ge allt det andra större utrymme, och mer och mer gå över på de andra vägar som redan smått är påbörjade. Så får vi bara se vart de leder sen. Inte helt bort från sorgen dock, någonsin. Och aldrig så att drömmen om barnet totalt försvinner. Alltid nånstans där iallafall. Alltid. Drömmen byter bara form från framtidsförhoppning till melankolisk längtan. Sehnsucht.