Ibland är livet så orättvist

Blir väldigt många inlägg just nu tydligen. Mycket att säga just nu. Och så dyker det upp saker däremellan också, oförutsett... Idag ett ledset inlägg, kring de stora och ofattbara orättvisorna här i världen. Kring hur fel saker kan vara ibland.

Börjar med en mindre grej, men som ändå gör mej en aning ställd och lite ledsen. En av dedär som ingen menar något alls med, men som ändå känns lite jobbig... En diskussion kring hur trötta folk är på sina ungar, och hur gärna dom sku sälja dom ibland... Som enda barnlös vid bordet satt jag väldigt tyst. Gänget jag satt med vet nog om min barnlöshet, och precis hur ofrivillig och oönskad den är... Men det är nu bara en sak som folk inte tänker på. Och det är ett uttalande som folk inte menar nåt som helst med. Kommer antagligen ändå aldrig att kunna ta det riktigt utan vemod, tror jag... Inser att jag inte har nån aning om fullt hur trött man kan bli på sina barn ibland, och vet att de har all rätt att uttrycka sånt, för att det är en oundviklig del av paketet, och för att man innerligt älskar sina barn oberoende. Har ändå svårt att helt låta bli att reagera... För att jag väldigt gärna hade varit fast huur trött på en unge som helst mellan varven, men inte har den förmånen.

Följande grej kom som en blixt från klar himmel... Och dethär är en av dedär livets allra värsta, en av dedär som man fullständigt tänker att hur kan saker vara så fruktansvärt fel!? Jag tog kontakt med en person jag inte träffat på många år, eftersom jag kommer att vara i hennes trakter nästa vecka. Vet nu inte ens riktigt hur jag kom att tänka på henne. Föreslog en kaffe, och fick ett jakande svar. Men, det svaret fortsatt med en förvarning. Hon ville bara berätta först, skrev hon, att de förlora sitt barn för ett år sen. Och jag blir så innerligt ledsen! Det var ett hett efterlängtat barn, som inte kom till särskilt lätt och snabbt. Ett barn som var sin mammas (känner inte pappan, så säger därför så) ögonsten, och (liksom de allra flesta andra barn, jag vet) det viktigaste som fanns här i livet. Och jag kan inte förstå hur världen kan vara så grym!! Jag kan inte förstå. Visst vet jag. Tyvärr. Alltför mycket är alltför grymt. Men det slog mej hårt idag. Det är så fel!! Det är så fruktansvärt fel.

Needless to say så är jag rätt nere efter den nyheten. Och skickar styrkekramar och tankar åt dem... Blir hoppeligen en kaffeträff, och kan jag ens en stund lyssna och finnas där så är jag glad åt det. Inget man kan säga, inget man kan göra. Annat än finnas där.

Ibland är livet så orättvist.