Idag tänker jag nej, inte...

Gårdagens så svaga positiva var nog förvånande, trots att jag inte våga tro på ett plus, när symtomen ändå varit så pass tydliga. Idag tänker jag att det inte håller, att det svaga beror på att det är påväg bort snarare än att det inte hunnit bli starkt ännu. För symtomen är nog klart mindre nu än förra veckan. Lite illamående nog ännu, men bara helt korta stunder, och inte lika ofta eller lika starkt. Och dom lovande känningarna i brösten är sgs helt borta. Ren igår kväll. Dom hann bara finnas där några dagar. Försöker att inte ge upp hoppet riktigt än, men det är svårt... Och just nu vet jag inte hur jag ska tänka och vad jag ska känna. Limbo, som sagt. I väntan på vad nästa test säger. Men måst väl vänta någon dag eller två för att det ska hinna bli nån skillnad, så att jag kanske får ett tydligare svar...? Och jag som redan länge varit trött på att inte veta hur det ska bli och vad jag ska sikta in mej på tycker ju nog just nu att det känns lite jobbigt med ett sånthär hängande nu igen. Men vad kan man. Det hör till processen. Ett ordentligt plus är ju heller ingen säkerhet, så positivt är ändå alltid en väntan. Enerverande är det iallafall. Men andas lugnt och tar det med ro, och tänker att det går nu som det går... För det gör det ju, oberoende vad jag vill och oberoende vad jag gör. Inte så att jag är likgiltig till hur det går! Men så att jag accepterar utfallet. Vilket det än är. Finns inget annat jag kan göra. Förstås nog upprörd och ledsen ändå om det går som jag befarar. Idag tänker jag nej, inte... Men hoppas innerligt att jag blir motbevisad.