Mitt mående för tillfället...

Lova gå lite mer in på hur jag mår just nu, så här kommer en betraktelse över den saken...

Lite förvånad och väldigt tacksam kan jag säga att jag faktiskt mår väldigt bra för tillfället! Den översta känslan är lugn. Och lättnad över att nu veta... Det finns en lätthet i mej... En sorglöshet, tänkte jag nästan skriva, men det är nog att ta i lite. Men det är ändå så att jag känner en stor frihet gällande framtiden. Allt är möjligt, liksom. Det kan bli lite vad som helst av det hela, och det finns inte samma begränsningar och frågetecken mera. Och det känns just nu alldeles väldigt bra. Därav lättheten och friheten... En gränslöshet, nästan. Och kan bli alldeles innerligt glad över det emellanåt. Tänk vad det potentiellt sku kunna bli, liksom. Till det också de små glädjeämnena, som jag kom in på lite ren. Så just nu mår jag riktigt, riktigt bra! Har t.o.m kunnat glädja mej åt de härliga tultande barnen som kommit emot på stan. Kunnat le stort tillbaka, riktigt ända från hjärtat. Kunnat tänka att de är så helt härliga, utan att sorgen över det egna barn-stora tomrummet ger sig till känna. Helt otroligt liksom!!

Och sen finns också vemodet nånstans inuti hela tiden. Ibland mer på ytan. Gravidmagar ger mej ännu ett styng av saknad en stund. Och jag är fullt medveten om att situationerna, stunderna, perioderna, då detta är tyngre kommer att komma... Oundvikligt kommer de att finnas. Kanske livet ut. Kanske så att lättheten som finns nu sen ger efter när det sjunker in mer. När det är mer klart vad som saknas så att friheten är möjlig... För visst är det en frihet jag gladeligen hade avstått från. Om. Men nu blev det inte så. Och jag är glad åt att det kan kännas okej. Jag gläds så länge glädjen får finnas där! Och jag accepterar att sorgen dyker upp emellanåt... Att vemodet i det nog kommer att leva med, där under... Emellanåt ta mera rum, emellan mindre. Ibland totalt oförutsägbart, ibland med klarare orsaker. Redan idag en diskussion där omfattningen i tomrummet kändes enormt en liten stund. Där sorgen sköljde över. Några vågor, innan den drog sej undan igen. Sådan är sorgen. Den kommer och går.

Kan ändå acceptera att det är så. Tillåta den att komma. Glädjas åt glädjen där emellan. Positivt överraskad över hur lugn du är, sa en vän... Kan inte annat än hålla med henne!! Tacksam och glad över att man kan må såhär bra, trots en situation som ju är allt annat än vad jag har önskat och hoppats på så länge. Trots att livet fortsätter åt ett helt annat håll än det jag såg i drömmarna... Men jag har hunnit bearbeta en hel del under processens gång, och tror att jag kan tacka allt det tunga arbetet för att jag i nuläget har så här pass lätt att klara av denhär svängen åt det håll jag var så innerligt rädd för tidigare... Rädslan blev verklighet, och jag kan förvånad inse att jag klarar av det. Det är sorgligt, men det går faktiskt att leva med det. Jag kan t.o.m glädjas och vara positiv. Känna tillförsikt inför framtiden. Ofattbart, men sant. Positiv överraskning, verkligen. För mej också... Kan fundera om det ens kan vara sant... Kan man må så pass ok trots...? Men tydligen.

Tar ödmjukt och tacksamt emot denna lugna, positiva känsla, så länge den varar.