Krispsykologitematik

Har under hösten gått två kurser i krispsykologi. En introduktionskurs och en med tema chock. Naturligtvis relatera jag stup i kvarten det vi gick igenom till barnlöshetskrisen, så tänkte ta upp nånting gällande det jag fundera på här också...

En kris kan definieras som en plötslig förändring, en avgörande vändning och/eller en ödesdiger störning. Krisen är oförutsägbar, väcker starka känslor och innebär en förlorad kontroll. Den som är i en kris blir sårbar, uppvisar ångestreaktioner, tappar sin känsla av grundtrygghet och känner sig oftast hjälplös, skamsen och ensam. Känns det igen, my fellow barnlösa? Förståelsen för att barnlöshet är en kris saknas ofta i samhället runtom oss, och barnlösheten saknades nog också i genomgångarna i kursen, men i det vi talade om kände jag gång på gång igen mej själv och andra barnlösa jag talat med. Vi platsar nog in i kris-sammanhangen, fast det inte är så klart för andra att vi har där att göra.

Vi gick igenom en del olika indelningar av kriser. Vi tala om utvecklingskris - familjekris - akut kris, om trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd om hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris och om traumatisk livshändelse kontra förändring av livssituation. Kommer att förklara dem lite nog. Men det jag främst reagera på var att man i princip kan sätta in barnlösheten i alla. Att alla former av kriser kan finnas närvarande i en barnlöshetsprocess. Ofta flera av dem. Beroende på hur processen ser ut och vilka ingredienser som finns med i den. Allt finns där. Och det säger ju nåt om hur stor sak det kan vara. Och nu talar jag ju förstås om den ofrivilliga barnlösheten, den frivilliga är ju ingen kris.

Utvecklingskris - familjekris - akut kris. Var sku du sätta din barnlöshet? Som singel är jag osäker på om min barnlöshet är en familjekris, fast barnlösheten ju ofta nog hör dit. Mina föräldrar och syskon är förstås i nån mån involverade, så kanske ändå. En utvecklingskris blir det ju garanterat, när det nästa skede man tänkt sig mittiallt kanske inte alls dyker upp. Jag kanske aldrig får bli mamma, utan måst istället anamma rollen som ofrivilligt barnlös. Det är helt klart en utvecklingskris. Akuta kriser kan det också uppkomma flera av under processens gång... Olika medicinska besked, alla misslyckade försök, missfall, fosterdöd osv osv. De akuta kriserna hör allt som oftast till under processen nog.

Vad gäller trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd så är det också en indelning som blir avhängig av hur processen ser ut för den enskilda personen. Ett trauma är ju en plötsligt påkommande upplevelse, och sådana kan det ju naturligtvis dyka upp. Snarare gör de det upprepade gånger, så vi pratar väl nog oftare om ett långvarigt trauma i en sånhär process. Och för en del kan det i förlängningen handla om ett alarmtillstånd, där kroppen och psyket sen till slut inte orkar med det mer och nästan stänger av. Jag är nog medveten om att man oftast använder trauma i mer livshotande e.d situationer, men jag tänker nog påstå att det för många också är ytterst traumatiskt att hamna i en ofrivillig barnlöshet.

Så har vi hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris. Barnlösheten är ett hot om att aldrig få uppleva föräldrarollen, att aldrig få barn. Hotet kryper på en sakta och lugnt, men ligger sen starkt på under hela processen. Barnlöshet är en förlust, rent praktiskt i missfall eller fosterdöd, men också redan i varje misslyckade försök och i förlusten av barnet som skulle ha kommit, det egna föräldraskapet och livet så som man hade sett det framför sej. Barnlösheten är en ansvarskris, för vem av oss har inte frågat sig vad man borde ha gjort och inte gjort, och om man kan ha orsakat det själv. Och barnlöshet är en kränkning, i bl.a. alla de närgående medicinska processerna och omgivningens bemötande.

Och sen traumatisk livshändelse - förändring av livssituation. Igen beroende på hur barnlösheten dyker upp och hur processen går till. Den kanske uppkommer enbart som en traumatisk livshändelse - du får ett besked om att du aldrig kan få barn, och så var det där. Oftare är den kanske en förändring av livssituation, eller snarare av förväntad livssituation. Du får gå från blivande förälder till barnlös. I många processer finns båda två. Missfall och tunga besked som traumatiska händelser kopplade till förändringen av livssituationen som hela processen utgör. Så igen en gång finns alla ingredienser. Och dessutom kan du inte veta nåt om hur livssituationen ser ut innan processen är klar.

Vi prata också om olika skeden i en kris. När det gäller barnlöshet talar man om chock och förnekande - reaktion - sorg - acceptans. I princip jämförbara med de allmänna krisskedena chock - reaktion - bearbetande - nyorientering. Vet inte ens om jag ska orda så mycket om det, annat än att igen konstatera och kommentera att vi måst ha förståelse för att den som finns i ett visst skede i en kris agerar enligt det hen kan just då, och vi måste tillåta alla de reaktioner som kommer. Det gäller ju speciellt i chockfasen, men också reaktionsfasen har sina reaktioner (obviously) och i sorgefasen säger det ju sig självt att sorgen måst få finnas. Så vi borde kunna förstå det...

Bemötande har jag skrivit om tidigare ren, i flera sammanhang, men gör det kort igen. Det var uppe på agendan gång på gång under kursen, naturligt nog, då en av de allra viktigaste sakerna för en människa i kris är ett adekvat bemötande och enorma mängder stöd... Vad krishjälpen och andra som stöder kan göra är främst bara att finnas där, att lyssna och att försöka hålla stämningen lugn. Bara vara där. Kanske ge ett glas vatten och vara lyhörd för andra behov. Mest bara lyssna... Och det har jag ju skrivit tidigare också - tala mindre och lyssna mer. Det är inte råd vi vill ha, vi behöver få prata. Det bästa du kan göra är att finnas till för den som har det svårt.

Förståelsen för vad kris är och hur man ska bete sig med en person i kris är nog definitivt inte den bästa här i vårt land, oberoende vilken kris det handlar om. Eftersom barnlösheten inte ens riktigt räknas som kris sådär i samhället i stort så är förståelsen nog här ofta ännu mindre. Kommentarerna är många och gör med sin oförstående utgångspunkt så illa fast tanken kanske varit god. Det är dags, tycker jag, att vi som samhälle, inom vården, bland oss medmänskor, i politiken osv osv sku hitta en större förståelse för vad kris är och hur vi ska bemöta... Tyvärr verkar vi ju snarare gå åt fel håll just nu, speciellt i de riktigt enorma frågorna som medmänsklighet och omsorg...

Och här var en del av mina tankar utgående från kursens innehåll. Det som tangera barnlöshet. Mycket av det gjorde det, men det fanns förstås också mycket annat. Och självklart handlar ju allt det jag tagit upp också om mycket annat än barnlöshet - jag bara vinkla det så här när det ju är denhär bloggens tema nummer ett. In alles verkligt givande kurser, om än också aning skrämmande.

Ingen hjälp där inte...

Arbetshälsovården kunde inte hjälpa. Trots symtom kunde dom inte sjukskriva, för lite för det. Och när det bara indirekt behövs, liksom. Eller nåt. Så poängen kvarstår att jag borde vara utan symtom, och läkaren förstod varför jag hade fått det budet. Säkra före det osäkra liksom... Men kunde inte nåt annat än att igen puscha på att nåt ska göras. Undersöka och åtgärda alltså. Tyvärr är ju tidtabellen då väldigt långsam. Hinner knappast hända nåt kring det på dethär årets sida. Fick ju vara tjänstledig, sa han. Jojo, det får man ju. Utan lön. Kan diskutera förflyttning med högre chefen, var en annan tanke. Nå visst, men finns ju inte hur mycket platser som helst. Dessutom vill jag inte bort. Men, funderar nu själv på om julpaus plus lite egen ledighet sku kunna räcka... Fast då ska ju tajmingen fungera. Och så undrar jag ju vad jag isåfall ska/kan/vågar göra om det faktiskt sku ta sej? Vågar man sej tillbaka då? Vet inte vad jag ska tro och tänka. Skjuta på till sensommaren/hösten är ett alternativ, men har då knepigare situation gällande jobb-byte och sånt, som jag hade planerat... Och måst ju då vara på annat ställe sen. Men har liksom färre möjligheter om jag ska ha dethär vid sidan om. Sku därför gärna nog få undan dethär nu ren. Suck. Lite ulalla med alltihopa fortfarande. Vet inte vad jag ska tänka. Hoppas på nåt sätt bara på att det blir minusgrader, gärna ren på dethär årets sida, så pass mycket att marken fryser och symtomen blir färre. Eller helst är helt borta. Då kanske jag sku våga försöka nu under vintern...

Rätt mycket på gång

Varit lite paus i skrivandet, har inte riktigt haft tid och mental space för det. Rätt mycket på gång just nu. Både med jobb och med psykologikurser och med annat. Visste ju förstås det. Men är emellan en aning utmattad nog med det hela... Inga lätta teman på kurserna heller. Och sen spökar detdär med vad jag ska göra gällande jobb kontra vård i tankarna. Har tid till arbetshälsan på onsdag. Få se om de kan komma med nåt... Men inte vet jag vad man sku kunna säga i sammanhanget. För ett tag sen gick treårsdagen från första klinikbesöket obemärkt förbi i den allmänna rumban. Insåg först dagen efter att den hade varit. Känns rätt overkligt. Allt som kunde blivit och inte är. Vad kan man...? Bara acceptera att det blev så.

Och vad gör jag nu??

Har ett rätt stort dilemma. Som många andra i detta land så befinner jag mej på en arbetsplats där inneluften inte är helt okej alla gånger, och jag reagerar på den, mer eller mindre, rätt ofta. Har i liknande situation tidigare frågat en hälsovårdare om det finns risk att det påverkar vård och barn, men fick svaret att kroppen har så mycket filter att det nog inte gör det. Borde väl inte ha trott, men antar att en del av mej bara ville att det sku vara så. Fick i senare skede i en bisats kommentar som tydde på nåt helt annat, så när dylika problem nu igen dykt upp så skicka jag till min läkare och fråga... Svaret var att det beror lite på vad det är i inneluften men att det nog inte gynnar embryo eller graviditet, och att det helst ska utredas och jag jobba i utrymmen där jag inte reagerar innan vi fortsätter vården. Så då är frågan - vad gör jag nu?? Detdär med utreda ren tar ju från a till ö. Och att hitta utrymmen där jag inte reagerar? Inte nåt man bara gör. Utrymmen finns liksom inte. Och det är ingen situation som lätt går att flytta liksom, för det är många som involveras om nåt ska ändras på nåt sätt. Vill ju dessutom vara där jag är just nu. Senare har jag ju tänkt göra ändringar, men i nuläget är jag gärna där jag är, av flera orsaker. Men så detta då... Om jag reagerar så är det inte så stor idé att sätta igång nån ny rond nu, för om det sen eventuellt påverkar negativt...? Och fast jag inte reagerar just då så vet vi ju att nåt är det. Men vad ska jag då göra? Skjuta upp? Byta jobb? Vill ingendera! Hade i planeringen att köra det sista embryot från nuvarande rond i slutet av kalenderåret för att sen då veta och kunna fundera framåt. Om det sku lyckas och hållas sku jag då dessutom med rätt bra tajming gå in i mammaledighet efter den period som jag ännu gärna vill hållas där jag är... Om inte så sku jag då veta att jag kan kasta loss och göra annat. (Ifall jag inte ändå bestämmer mej för en rond till.) Men så dök dethär upp. Att om jag finns i utrymmen med inneluftsproblem så bör jag inte just nu fortsätta. Så då måst jag kasta upp alla bollar i luften igen och försöka hitta ett nytt mönster som fungerar. Tyckte, i den situation jag hamnat ofrivilligt i, om det mönster jag hade byggt upp åt mej. Men nu måst jag riva upp det igen och försöka tänka om... Fortsätta jobba denna period till slut och sen först fortsätta när jag kommit bort från sagda inneluft och repat mej ett tag? Men sen igen så måst jag isåfall hitta ett annat fast jobb, för är ju minst sagt enklare med både mammaledighet och fortsatta försök ifall jag har en tjänst att falla tillbaka på, en stadig inkomst och allt såntdär. Så det hela blir så oändligt mycket osäkrare om jag tvingas sluta. Alternativt så måst jag få en förflyttning till en annan fast tjänst, men det finns liksom inte så speciellt många av den sort som jag trivs med, med just mina kvalifikationer, så hade liksom tänkt att när jag sen byter så byter jag rejält. Detdär med psykologi, som varit på tapeten. Så i denhär situationen så kan det mittiallt hända att jag tvingas kompromissa och göra nåt jag inte är riktigt du med bara för stabiliteten och pengarna och sånt. Me no like! Ren i år har jag ju delvis såna uppgifter som jag inte är helt du med, och det har hittills nog inte utfallit helt väl för mej själv. Det är väldigt tungt, måst jag säga. Så hur mycket tyngre är det då inte om hela situationen är nåt annat än man egentligen vill och trivs med?? Och egentligen så vill jag ju verkligen inte skjuta på vården nu! Jag vill kunna hålla min plan om försöksrond om en dryg månad eller så. Men vad ska jag då göra åt att jag nu befinner mej i ickegynsam inneluft?? Kan ju inte bara sticka heller. Och vill inte bli borta. För mycket att fundera på, och jag kommer ingen vart. Måst prata med chef och arbetshälsovård, men vad de sen kan säga vet jag inte... Är fruktansvärt confused just nu, och väldigt ledsen... Värre gråtanfall över detta idag. Jag vill inte skjuta upp mina egna drömmar pga jobbet! Men vad ska jag göra då?? Vad gör jag nu??

I drömmarna utanför

Tillochmed i drömmarna är jag utanför. Utan. Drömde mycket om graviditet tidigare, och gjorde det inatt igen. Men med en stor skillnad. Tidigare var jag gravid, nu var det andra runtom som var det. I drömmen inatt var jag på en fest. Vackra kläder och fin middag och såntdär. Satt och prata med nån. Men sen råka jag titta mej omkring. På ena sidan en stor gravidmage, så titta åt andra hållet. Där dök också en upp. Och plötsligt var de överallt. På alla håll. På många andra. Men inte på mej. Kände saknaden i drömmen, och den var kvar när jag vakna. Starkare än på länge. Men har ju varit på tapeten på flera sätt, så är ju inte konstigt. Är mestadels rätt okej med barnlösheten, men sen kommer domhär dagarna...

Allt flera andrabarn...

Ett till inlägg lite på detdär med kunde varit... Idag triggat av ännu en nyhet om ett andrabarn som kommit till världen. Tudelade känslor kring såna nyheter... Kan inte annat än vara glad för mamman i fråga, samtidigt som det känns ofattbart och sorgligt... Allt fler av dem som en gång var barnlösa och försökare samtidigt med mej, för tre år sen när jag börja, får nu sitt andra barn. Och jag har så svårt att förstå det tidsperspektivet! Hur har det hunnit gå så lång tid?? Men realiteten är den. Jag kunde ha en tvååring nu. Och jag kunde (teoretiskt sett) ha ett andrabarn. Kunde ha allt mellan sagda tvååring eller en graviditet på gång eller allt möjligt däremellan... Men min verkligen blev inte det... Så många försök med samma krassa resultat. Det dyker alltid upp lite i tankarna när andras verklighet knackar på och påminner om en verklighet som i teorin också kunde varit min.

Jag kunde varit där...

Var på ett möte idag där en av deltagarna hade ett par dagar kvar till mammaledigheten. Klara det bra, men det påverka mej nog. Hon satt dessutom och massera magen en hel del, bytte ställning osv osv. Och rätt rakt i mitt synfält, så gick inte riktigt att undvika att se. Rätt vemodigt nog, måst jag säga... Lite styng i hjärtat. Och konstatera, även om det inte hjälper att tänka så, att jag kunde varit där nu. Inte riktigt i samma takt, men inte mycket efter. Tänker inte ofta på det, men det dyker upp ibland... Och med en gravidmage och snart börjande mammaledighet så nära inpå så var det ju nog oundvikligt närvarande i tankarna idag. Är närvarande i tankarna. Och vemodet hänger kvar. Sku gärna vara där.

Känslan vissa dagar

Ibland alltså... Vissa dagar... Som idag. Inte egentligen nåt större fel på idag i det stora hela. Men rätt trögt bara sådär allmänt... Och sen räckte min hjärna och min tid inte till. Glömde en appointment och hade så mycket att göra att jag inte hann med min jumppa. Ändå glömde jag hälften av det jag borde ha gjort. Och har en rätt stressad och upprörd inre känsla efter allt det. Stod i butiken och hade ingen aning om vad jag sku ha. Hungrig och trött när jag väl kom hem. Hjärnaktivitet på närmare noll, har jag en känsla av. Och är ledsen att jag inte hann till jumppan och såå sur på mej själv för att jag glömde föregående program. Brukar verkligen inte... Men just nu lite väl mycket på gång... Känslan är därefter. Försöker verkligen ta det en sak i taget och behålla lugnet, men idag behövdes mycket lite för att jag bara inte riktigt sku klara av att hålla optimismen och lugnet kvar. Känslan vissa dagar liksom... Suck! En extra tröja på, och fast förankring i soffhörnet nu denhär kvällen.