Krispsykologitematik

Har under hösten gått två kurser i krispsykologi. En introduktionskurs och en med tema chock. Naturligtvis relatera jag stup i kvarten det vi gick igenom till barnlöshetskrisen, så tänkte ta upp nånting gällande det jag fundera på här också...

En kris kan definieras som en plötslig förändring, en avgörande vändning och/eller en ödesdiger störning. Krisen är oförutsägbar, väcker starka känslor och innebär en förlorad kontroll. Den som är i en kris blir sårbar, uppvisar ångestreaktioner, tappar sin känsla av grundtrygghet och känner sig oftast hjälplös, skamsen och ensam. Känns det igen, my fellow barnlösa? Förståelsen för att barnlöshet är en kris saknas ofta i samhället runtom oss, och barnlösheten saknades nog också i genomgångarna i kursen, men i det vi talade om kände jag gång på gång igen mej själv och andra barnlösa jag talat med. Vi platsar nog in i kris-sammanhangen, fast det inte är så klart för andra att vi har där att göra.

Vi gick igenom en del olika indelningar av kriser. Vi tala om utvecklingskris - familjekris - akut kris, om trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd om hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris och om traumatisk livshändelse kontra förändring av livssituation. Kommer att förklara dem lite nog. Men det jag främst reagera på var att man i princip kan sätta in barnlösheten i alla. Att alla former av kriser kan finnas närvarande i en barnlöshetsprocess. Ofta flera av dem. Beroende på hur processen ser ut och vilka ingredienser som finns med i den. Allt finns där. Och det säger ju nåt om hur stor sak det kan vara. Och nu talar jag ju förstås om den ofrivilliga barnlösheten, den frivilliga är ju ingen kris.

Utvecklingskris - familjekris - akut kris. Var sku du sätta din barnlöshet? Som singel är jag osäker på om min barnlöshet är en familjekris, fast barnlösheten ju ofta nog hör dit. Mina föräldrar och syskon är förstås i nån mån involverade, så kanske ändå. En utvecklingskris blir det ju garanterat, när det nästa skede man tänkt sig mittiallt kanske inte alls dyker upp. Jag kanske aldrig får bli mamma, utan måst istället anamma rollen som ofrivilligt barnlös. Det är helt klart en utvecklingskris. Akuta kriser kan det också uppkomma flera av under processens gång... Olika medicinska besked, alla misslyckade försök, missfall, fosterdöd osv osv. De akuta kriserna hör allt som oftast till under processen nog.

Vad gäller trauma - långvarigt trauma - alarmtillstånd så är det också en indelning som blir avhängig av hur processen ser ut för den enskilda personen. Ett trauma är ju en plötsligt påkommande upplevelse, och sådana kan det ju naturligtvis dyka upp. Snarare gör de det upprepade gånger, så vi pratar väl nog oftare om ett långvarigt trauma i en sånhär process. Och för en del kan det i förlängningen handla om ett alarmtillstånd, där kroppen och psyket sen till slut inte orkar med det mer och nästan stänger av. Jag är nog medveten om att man oftast använder trauma i mer livshotande e.d situationer, men jag tänker nog påstå att det för många också är ytterst traumatiskt att hamna i en ofrivillig barnlöshet.

Så har vi hotkris - förlustkris - ansvarskris - kränkningskris. Barnlösheten är ett hot om att aldrig få uppleva föräldrarollen, att aldrig få barn. Hotet kryper på en sakta och lugnt, men ligger sen starkt på under hela processen. Barnlöshet är en förlust, rent praktiskt i missfall eller fosterdöd, men också redan i varje misslyckade försök och i förlusten av barnet som skulle ha kommit, det egna föräldraskapet och livet så som man hade sett det framför sej. Barnlösheten är en ansvarskris, för vem av oss har inte frågat sig vad man borde ha gjort och inte gjort, och om man kan ha orsakat det själv. Och barnlöshet är en kränkning, i bl.a. alla de närgående medicinska processerna och omgivningens bemötande.

Och sen traumatisk livshändelse - förändring av livssituation. Igen beroende på hur barnlösheten dyker upp och hur processen går till. Den kanske uppkommer enbart som en traumatisk livshändelse - du får ett besked om att du aldrig kan få barn, och så var det där. Oftare är den kanske en förändring av livssituation, eller snarare av förväntad livssituation. Du får gå från blivande förälder till barnlös. I många processer finns båda två. Missfall och tunga besked som traumatiska händelser kopplade till förändringen av livssituationen som hela processen utgör. Så igen en gång finns alla ingredienser. Och dessutom kan du inte veta nåt om hur livssituationen ser ut innan processen är klar.

Vi prata också om olika skeden i en kris. När det gäller barnlöshet talar man om chock och förnekande - reaktion - sorg - acceptans. I princip jämförbara med de allmänna krisskedena chock - reaktion - bearbetande - nyorientering. Vet inte ens om jag ska orda så mycket om det, annat än att igen konstatera och kommentera att vi måst ha förståelse för att den som finns i ett visst skede i en kris agerar enligt det hen kan just då, och vi måste tillåta alla de reaktioner som kommer. Det gäller ju speciellt i chockfasen, men också reaktionsfasen har sina reaktioner (obviously) och i sorgefasen säger det ju sig självt att sorgen måst få finnas. Så vi borde kunna förstå det...

Bemötande har jag skrivit om tidigare ren, i flera sammanhang, men gör det kort igen. Det var uppe på agendan gång på gång under kursen, naturligt nog, då en av de allra viktigaste sakerna för en människa i kris är ett adekvat bemötande och enorma mängder stöd... Vad krishjälpen och andra som stöder kan göra är främst bara att finnas där, att lyssna och att försöka hålla stämningen lugn. Bara vara där. Kanske ge ett glas vatten och vara lyhörd för andra behov. Mest bara lyssna... Och det har jag ju skrivit tidigare också - tala mindre och lyssna mer. Det är inte råd vi vill ha, vi behöver få prata. Det bästa du kan göra är att finnas till för den som har det svårt.

Förståelsen för vad kris är och hur man ska bete sig med en person i kris är nog definitivt inte den bästa här i vårt land, oberoende vilken kris det handlar om. Eftersom barnlösheten inte ens riktigt räknas som kris sådär i samhället i stort så är förståelsen nog här ofta ännu mindre. Kommentarerna är många och gör med sin oförstående utgångspunkt så illa fast tanken kanske varit god. Det är dags, tycker jag, att vi som samhälle, inom vården, bland oss medmänskor, i politiken osv osv sku hitta en större förståelse för vad kris är och hur vi ska bemöta... Tyvärr verkar vi ju snarare gå åt fel håll just nu, speciellt i de riktigt enorma frågorna som medmänsklighet och omsorg...

Och här var en del av mina tankar utgående från kursens innehåll. Det som tangera barnlöshet. Mycket av det gjorde det, men det fanns förstås också mycket annat. Och självklart handlar ju allt det jag tagit upp också om mycket annat än barnlöshet - jag bara vinkla det så här när det ju är denhär bloggens tema nummer ett. In alles verkligt givande kurser, om än också aning skrämmande.