lördag 27 juni 2015

Det är klart jag skulle...

I höstas, nåt tag på slutrakan av den långa inseminationsraden, suckade jag under samtalsterapin att "jaa, om man sku ha vetat dethär när man börja..." och fick då snabbt tillbaka frågan "ja, sku du ha börjat ändå?". Och utan att ha tänkt efter, utan att egentligen ha formulerat svaret, så hörde jag mej säga

"Klart jag sku!"

"Men herregud...", fortsatt jag sen suckande... Och klart jag sku! Finns ju inga alternativ, tycker jag. Vill jag ha en chans att komma i mål med dethär projektet så är det ju denhär vägen jag måst gå. Finns inga andra alternativ för mej än att försöka pånytt, gå vidare med nästa metod, ge det hela fler chanser... Sucken är ändå förståelig den med, för visst är det ofattbart tungt. Och bara ofattbart också förstås. Det är verkligen ingen lätt process att gå igenom. Ändå så självklar för mej. Jag får åtminstone inget barn om jag inte försöker vidare. Så är det bara. Så då finns det inte direkt så mycket göra åt saken.

Fick samma fråga pånytt nu i vår, av samma person. Hon undra om jag sku svara samma sak nu. Och jo! Läget är inte ändrat. Varken rent konkret i processen, eller i mitt förhållande till den och till målet. Det är klart jag sku. Jag måste ju börja för att kunna få resultat, och jag måst fortsätta gå den väg jag måst gå...

Fick också frågan om jag nånsin ångrat att jag gick in för att försöka få barn på egen hand. Tror att jag var lite ställd över den frågan faktiskt, för hur sku jag kunna ångra det!? Det var inte en tanke som ens hade slagit mej. Oberoende vad slutresultatet blir så är det självklart att jag gör vad jag kan... Jag måst ju gå hela vägen till slut, vända på varje möjlig sten, och sen vet jag då att jag gjort vad jag kunnat... Inte heller sen, fast det hela sku sluta som ett misslyckat projekt, utan att barnet kommit till, kan jag ångra att jag gav mej in på denhär vägen. Då först kan jag släppa, utan ånger, för det är ju bara som det är.

Men självklart hoppas jag att vägen i nästa skede ska föra mej till målet, barnet ska bli till. Det är det hoppet som får en att orka fortsätta, orka försöka igen.

tisdag 23 juni 2015

Lite mera om meningen

Gårdagens inlägg gav upphov i en diskussion som gav mej lite mer pusselbitar och en ganska stor insikt. - Jag tror inte på detdär med meningen! Och det känns väldigt skönt.

Jag har kämpat med att acceptera att det sku vara meningen dethär, att det är nån mening i att såhär sker - men det känns inte rätt. Det ger mej ingen tröst. Det gör mej bara upprörd, arg och bitter. Som syntes i gårdagens text.

Alla kommentarer, både från mej själv och från andra, om att det säkert finns nån mening i det som sker - de får det att vända sej i mej. De känns fel. I min tankevärld, i mitt hjärta. Mitt inre gör uppror, vill opponera sej, men jag har inte gjort det. För nånstans har jag ju tyckt att det måst ju vara så? Fast nu när jag inser att jag inte tror så alls så kan jag också se att jag antagligen aldrig gjort det heller. Bara inrättat mej. Försökt förlika mej med tanken. Även om oppositionen stuckit upp huvudet och gett sej till känna som en obekvämhet, en osäkerhet, en upprördhet. Jag har inte tittat på den, tagit den på allvar och gett mej rätten att uppfatta saken på mitt eget sätt. Förrän nu.

Det sker så som det är meningen att det ska ske. Nej. Inte i min tankevärld. Det är som det är, och sen blir det som det blir. Där är jag som sagt med. Men jag kan nog inte se att det nödvändigtvis måst vara meningen. Med att jag (och många andra) är ofrivilligt barnlös(a), eller vad det nu kan råka vara. Om det är just nu eller för alltid jag tänker så, det kan och vill jag inte svara på. Men just nu kan jag bara se det som att såhär är det, och det bara gick så. Varför vet ingen, och varför spelar egentligen ingen roll heller. Och det ger mej mycket mer tröst än att måsta acceptera att det är meningen såhär. Det känns skönt att inte behöva tänka att min mening är att gå igenom detta.

Det är nån mening med att det går som det går. Det tänker jag inte heller svälja. Jag förnekar inte att det kan komma också positiva saker ur denhär barnlöshetsprocessen, men jag tänker inte se dem som hela processens mening. Förutom barnet förstås, som är orsak, mening och mål i allt dethär. Men sen vilka andra positiva saker som helst som kommer ur dethär - dem ser jag som sidoeffekter, en del av tillväxtprocessen... Allt vi gör och upplever lär oss nåt, och det vi lär oss kan leda oss vidare och hjälpa i följande skeden av livet. Men jag ser det (just nu) ändå inte som att de sakerna då sku vara orsaken, meningen, med att fertilitetsvårds-vägen sku vara så lång och tung för mej.

Så dethär med meningen ger mej faktiskt ingen tröst. Jag vet att alla kommentarerna om meningen är välmenande, och syftar till att trösta och underlätta, men för mej känns det inte så. Det känns bara bittert. Men jag tror att jag i och med denhär insikten kanske kan ha lite lättare att ta kommentarerna när de kommer. Acceptera att det ju är den mänskans syn på saken, och att jag får tänka på mitt sätt...? Att jag inte behöver ta åt mej och ta på mej. Att för mej är det som det är och sen blir det som det blir, inget mera. Men tänk - så svårt det kan vara att själv ta in och förstå! Att uppfatta hur man själv tänker och känner! Tur att det finns andra mänskor som kan hjälpa till att bolla tankar... Tack!

måndag 22 juni 2015

Nånting om "meningen"

Börjar med att be om ursäkt, för dethär blir säkert ett lite råddigt inslag. Så många tankar, så mycket känslor, olika infallsvinklar - och jag vet nog inte riktigt var jag står från stund till annan. Men skriver dethär inlägget ändå. För att jag tycker det är viktigt. För att det är nåt jag tampas med. Meningen...

Det kändes så fullständigt meningen att jag sku få bli mamma, så på nåt sätt var det liksom också självklart att det ju sku gå, hur mycket jag än visste att inga garantier finns. Kunde ju inte gå på annat sätt när det kändes så rätt! Och ändå gjorde det det. Gick på annat sätt. Än så länge iallafall.

Jag får många gånger kommentaren att "det går som det är meningen att det ska gå", eller "det finns ju nån mening med att det går såhär". Ibland kan jag hålla med, inse att det ligger nåt i det, och nästan finna tröst i det tillochmed. Men oftare sku jag nog ha lust att slå den personen på käften. För hur kan nåt vara meningen i dethär!? Hur kan det vara meningen att det ska gå som det har gått!? Ofattbart... Min egen känsla av mening, av meningsfullhet, var så stark att den övervann alla tvivel och orosmoment, att den döva alla tankar på att det kanske inte skulle gå. Visst dök de upp, men trodde ju inte på dem.

Så, vad är "meningen"? I sej, menar jag. Att saker går som de går, det kan jag hålla med om, acceptera - för det är ju ingenting vi kan göra åt det. I dethär fallet iallafall. Jag kan bestämma mej för att försöka, men huruvida jag blir gravid och mamma eller inte är inte i mina händer i slutändan. Det accepterar jag, det argumenterar jag inte emot - även om jag självklart är upprörd över att det gått såhär. Att det inte lyckats. För visst hade jag ju tänkt mej nåt annat. Men det är som det är och sen blir det som det blir, och det är inget jag kan göra nånting åt. Life is... Man vet aldrig hur det stakas ut för en, vad som är i väntan bakom nästa krök. Och det är ju bara att försöka ta det som det kommer där, hur innerligt man än hade önskat sej nåt annat. För min vilja styr ju sist och slutligen inte hur det blir. Inte i en sånhär sak. Inte när det gäller tillkomsten av ett barn.

Men att det skulle vara meningen, att det finns nån mening i dethär, det har jag svårare att svälja. Det känns fruktansvärt bittert att tänka sej. Visst, jag kan se att jag vuxit med dehär motgångarna, att jag lärt mej, är en annan nu. Fast det sku jag ju byta ut i en handvändning mot det resultat jag hellre hade haft. Nej jag vet, det går ju inte. Men jag har såå svårt att se, acceptera, finna tröst i, att det som skett och det jag gått igenom sku vara meningen. Vems mening!? Jojo, jag vet, här kan varochen fylla i med valfritt ord... Gud, världsalltet, ödet, de kosmiska energierna osv osv. Ske din vilja och allt detdär. (Men snälla, låt den vara samma som min!!) Har än så länge svårt att lita där. Svårt att bara lämna det vid ske din vilja. För min önskan fyller i resten, helt automatiskt... "Bara den är samma som min..." Och det funkkar ju inte så. Det är som det är, jo. Men att det är som det är meningen att det ska vara - det kan jag fortfarande inte helt godta. För hur kan dethär vara meningen, va!? Tack nu bara så väldigt mycket för att dethär var min mening, liksom...

En bekant sa iallafall att jag inte ska ta det som att det inte är meningen, utan att det sen när det lyckas är just det barnet som det är meningen att ska komma till mej. Och det kan jag känna tröst i. Och sen försöka ha lite tålamod och ödmjukhet i att jag inte vet allt, inte har koll på "planen". Att jag kanske sen senare, när jag vet slutpunkten på dethär projektet, också kan se vad det kan finnas för mening i att vägen blev sånhär. Hoppeligen, för det sku väl göra det lite lättare att acceptera det. Oberoende av vilket slutresultatet blir.


Vad är meningen egentligen?
När någon längtar så men inte får?
Varför ska man försöka så, kämpa så,
men ändå varje gång bli så besviken?
Vem bestämmer vem som får lyckas?
Hur kastas lotten, hur väljs vårt öde?
När inte vi som hoppas och längtar
får lön för möda, längtan besvarad.
Vem tänder längtan i oss först,
bara för att inte uppfylla den?
Bara för att ge oss sorg.
Vad är meningen där?

onsdag 17 juni 2015

Känslobergochdalbana

En fertilitetsvårdsprocess är en enda bergochdalbana av känslor. Hopp och förtvivlan om vartannat, avlöser varandra i tvära kast mellan allt väntande. Oro och besvikelser, iver och förväntan, sorg och uppgivenhet. Känslorna är svindlande många, och bedövande starka ibland.

Hoppet vid ett nytt försök för med sej den starka glädjen i möjligheten, i tänk om det nu...? Ivern är stor, förväntan får det att pirra i en. Och jag kunde känna en så stor lycka över att jag får göra dethär! Att jag kan välja att försöka bli mamma på egen hand. Det är stort och härligt!

Det negativa beskedet fyller en med sorg, förtvivlan, en besvikelse så stor att det river i hjärtat. Det känns så tomt inuti. Det känns som om man aldrig kommer att orka vidare. En stund. Orkeslöst och meningslöst. Och ilskan över orättvisan kommer och går i vågor. Varför såhär!?

Däremellan pendlar det på också. Stundvis lugn och acceptans, stundvis oro och desillusionering, stundvis iver och hopp. Oron över om det alls kommer att fungera, någonsin, dyker dock upp mer och mer vartefter, och därmed är det också svårare och svårare att hålla hoppet uppe.

Och i takt med att försöken rann iväg och inget hände kom känslan av overklighet in. För det kan ju inte vara jag som...? Hur gick det såhär!? Den starka känslan av mening jag hade när jag börja gjorde det svårt att förstå att det kunde gå så. Det var fullständigt ofattbart, ogripbart...

"Känns jobbigt att hålla kvar drömmen, att våga hoppas, ha tillit.", skriver jag nåt tag innan den sista inseminationen. Som nån form av självbevarelsedrift stängs längtan och önskan lite av, för orken och hoppet finns inte att hålla kvar dem. Och så går man vidare lite i dimma istället.

Och när man sen nån gång fick tag i ivern och glädjen igen, hoppet vaknade pånytt, så kom sgs alltid också sorgen med på köpet. Över att drömmen inte ännu blivit uppfylld, över alla besvikelser på vägen, över möjligheten att det aldrig blir ett lyckligt slut. Det jag skulle önska iallafall.

Nånstans kom också bitterheten in. Jag har aldrig gillat att vara bitter, men där var det, och bara att tillåta att känslan fanns där. Jag var bitter över att det inte gick, att jag blev utan. Avundsjuk på andra. Glädjen i andras graviditetsbesked uppblandad med sorg, smärta och vemod.

Och denhär emotionella bergochdalbanan är fruktansvärt ansträngande! Känslor starkare än jag varit med om någonsin tidigare, för det är ju en så stor sak, en så stor längtan. Det tär. Det tar av ork, energi, motivation och fokus. Allt kretsar kring önskan, sorgen över att den är ouppfylld.

Ibland är allt man sku vilja göra att stänga in sej i sitt hem, kura ihop sej under en filt i soffan och sitta där tills barnet är påväg. Sen först fortsätta leva, på det sätt som jag hade hoppats få göra. Men livet går vidare också fast det inte ännu gått som man önskade. En dag i taget...

"Någonstans finns också min tur att bli gravid, mitt barn på kommande. Önskar som tidigare med allt hjärta att den dagen snart är här, men kan inget annat än att ta det som det kommer. Hoppas, önska, och ha så mycket tillit jag bara klarar av att bemästra."

"Och sen älskade unge, när jag har dej i min famn, är allt detta som bortblåst!"

söndag 14 juni 2015

Eko av gemensam sorg

Idag var det filmen Julie & Julia som fick mej att börja gråta. Eller, två små ögonblicksbilder ur den. Som visade hennes (Julia Childs, eller väl snarare Meryl Streep i rollen som Julia Child) sorg och saknad, först i mötet med en barnvagn och sedan vid nyheten att hennes syster var gravid. Tydligen ofrivilligt barnlös hon med, Julia. Och jag kände igen mej. Kände med. Otroligt hur ont det kan ta, hur stor sorgen och längtan kan vara. Även om man också är glad. Så då var jag där igen. I den sorgen.


Jag känner igen det i din blick.
Sorgen som river i också ditt inre.
Som fyller ditt hjärta med oro och gråt.
Som får andningen att stanna en sekund.
Längtan så stor att den överskuggar allt.
Önskan så innerlig, men ännu ouppfylld.
Jag vet hur det är, vill jag säga. Jag vet.
Det tomrummet ekar från dej till mej.
Jag känner igen det. Jag känner det.
Är så ledsen att du gör det med.

torsdag 11 juni 2015

Gravid / inte gravid

Det är frågan. Ingen annan fråga är så viktig som den. I en sånhär fertilitetsvårdsprocess alltså... Eller för all del i det parförhållande där man på egen hand försöker och hoppas. Finns längtan efter barnet där så är hoppet det man lever på, och frågan om graviditeten har kommit till eller inte är det som mest av allt snurrar i hjärta och hjärna. Gravid eller inte? Tanken på det första tänder en spirande och sprudlande glädje, tanken på det senare för en till sorgens och besvikelsens avgrunder. Och efter varje försök hoppas man. Innerligt. Även om man försöker hålla tankarna på annat och låta saken ha sin gång. Lyckas emellanåt, men sen är man nog där och undrar igen... Gravid eller inte?

En fördel med att vara singel i det hela är ju att man helt klart vet när det åtminstone inte har kunnat gå - man kan hoppas och förtvivla bara de cykler där en insemination/ivf har gjorts. Om inte så kan man ju vara säker på att man inte behöver fundera. Och det är rätt skönt. Jag behöver inte undra varje månad om mensen tänker dyka upp eller inte. Bara då när vården är igång. Blir ju lite respit emellan... Finns månader där frågan inte alls behöver dyka upp. (Fast för all del, då också kan man ju förstås ibland komma på att fundera ifall föregående månads test faktiskt visa rätt när det var negativt...?) Men är ibland förskonad för oro, förhoppningar, funderingar och alla andra tillägg till den väntan.

Ändå är just den väntan nästan den lättaste, den innan testet, fast det då är mest som står på spel. Men i väntan mellan insemination/insättning och graviditetstest/mens kan jag inget göra. Då är saken i andra händer. Jag får bara försöka ta det med ro, och hoppas. Hoppas, hoppas. Där innan är det i viss mån upp till mej, med räknande av dagar och sprutande av hormoner och annat. Saker att hålla reda på, vilket ger en viss stress. Hur man än försöker ta det också med ro. Men sen. Sen har jag stoppat fötterna i jorden och läkaren har vattnat och så är det bara att vänta och se om nåt slår rot och börjar växa. Bara att vänta. "Bara." Med en innerlig bön om att det nu sku ha lyckats. Snälla!?

Nånstans inombords finns ändå alltid frågan. Varje gång. Gravid eller inte? Nehej. Inte.

söndag 7 juni 2015

Väntetid på väntetid

En fertilitetsvårdsprocess är ett enda sjuttons väntande. Ren innan man får komma igång, och sedan ännu mer. Först väntar man på att mensen ska börja (vilket man ju nog liksom aldrig direkt gjort förut), sen på positivt ägglossningstest, sen på själva inseminationen och sen på resultatet av den. Och sen börjar det om igen. Och igen. Och igen. (I mitt fall.)

Skrev i dagboken i nåt skede att "hinner tänka igenom allt så snabbt och så många gånger, och så är man fortfarande inte längre hunnen än man var just, så blir ju lite frustrerad och otålig emellan". För tiden går bara sååå långsamt i allt väntande. En process av väntan, konstaterade jag ganska snabbt. Tålamod krävs. Ibland har man det, ibland är det bara fruktansvärt jobbigt med väntan. För viljan är så stark, hoppet pendlar, och man sku bara vilja att all väntan är över ren.

Nå, ibland kan väntan bli en vilopaus, som under förra sommaren t.ex, då kliniken var stängd och inget kunde hända. Efter en initial irritation över det så var det sen skönt att lite kunna lämna allt räknande av dagar och kontrollerande av tidtabeller osv, och få tankar och känslor sorterade, rum också för annat. Så även just nu, småningom mer och mer, i den längre väntan på nästa skede.

Ändå längtar jag självklart efter att få komma in i den slutgiltiga väntan - graviditeten.

torsdag 4 juni 2015

Min barnlängtan-story

Via Simpukka kom det en förfrågan om att skicka in berättelser kring barnlängtan till Väestöliitto. Nappade på, bara för att det är intressant att formulera sådant, och skickade in min. Såhär blev den;

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn, men ett parförhållande har aldrig varit lika viktigt. Visst var det också min plan a, eftersom det nu är så som familjebildning normalt brukar se ut. Först när jag fyllt 30, utan att en lämplig partner dykt upp, började jag fundera på att det kanske är meningen att jag ska bilda familj på egen hand. Efter en viss tankeprocess kändes den lösningen faktiskt som en ännu bättre lösning för mej - en ny plan a. Barnet får vara viktigare, och det är helt bra såhär, när jag egentligen trivs bäst som singel. Så fast beslutet krävde eftertanke och det var ett stort steg att ta kontakt med kliniken så kändes det sen som en självklarhet. Men tyvärr var det inte riktigt så... Efter en lång vårdprocess är barnlängtan lika stark, och det är fortfarande lika självklart att det är rätt för mej att försöka få barn på egen hand. Men sedan kan jag bara hoppas att vården i nåt skede också ger upphov i det barn jag så innerligt längtar efter.

onsdag 3 juni 2015

Och sen åtta gånger till...

Du är ung och det borde inte vara något fel, hette det, så det gjordes väldigt många inseminationer på mej. Sammanlagt 9 stycken. Inte smart, nej jag vet, men jag var bara tacksam över alla möjligheter då. Först iallafall. Visste ju inte bättre. Ja, planen från början var 6 gånger, men desto mer specifik plan fick jag aldrig. Tänkte själv att kanske typ 3 ggr i normal cykel, sen byta donator och sen ett par med hormonstöd. Men i och med att vi inte diskuterade saken, och jag inte riktigt hade tillräcklig ork att fråga och kräva, så gick det bara på. En gång i taget, för att man inte själv orkar se mycket längre, och för att man ju hoppas att man inte ska behöva göra det heller. För det sku ju lyckas...

Efter första inseminationen i januari syntes inte ägglossningen på testerna, två cyklar i rad, så andra försöket blev först i slutet av mars. Före rond 5 i slutet av maj gjordes en koll att äggledarna är öppna, inget fel där heller. Men eftersom det kanske kan tänkas ha positiv effekt så hoppades jag ju på det då och ides inte "gnälla" om donatorbyte. Rond 6 gjordes i augusti efter ledighet och sommar, så då sku det ju funkka för att jag var avslappnad och inte hade stressat, förstås. Men nej. Först till rond 7 byttes äntligen donatorn - och då gav det mej hopp om att det sku vara den avgörande faktorn. Det var det ju inte. Krävde sen hormonstöd till sista ronderna, och gick med på ännu två omgångar, då kroppen ju inte var van med hormoner i den första. Men fortfarande var resultatet likadant.

Sen var mitt mått mer än rågat med inseminationerna, och hoppet för att de sku kunna fungera var slut, egentligen ren för länge sen. Under hela året (januari-november) fick jag inte ett enda plus på test. I rond tre, utan hormoner, hade jag symtom jag aldrig haft förut - ömma bröst som jag vakna av ett par nätter och sen konstiga knip långt inne i magen en halv dag efter det, och därmed var symtomen borta. Så jag är rätt övertygad om att det var ett tidigt missfall då. I de två sista ronderna med hormoner fanns det också symtom, men de kunde ju lika bra bero på hormonerna, så räknade inte så mycket med dem. Varje gång hoppades jag ju förstås, både innan inseminationen och medan jag vänta på resultatet från den, men för varje gång blev det svårare att våga tro.

Och med facit i hand kunde ju det experimentet ha avslutats långt tidigare. Lätt att vara efterklok, och jag har intalat mej själv att man inte kan kräva annat förrän man själv är färdig för det. Det var som det var, det funkkade inte, så sen fick man byta approach.

Och dethär var den rent praktiska berättelsen om mina inseminationer. Känslorna och mentala biten kommer vi till senare. För såhär rakt upp och ner var det självklart inte!


Gång på gång var jag där igen.
Med benen i vädret, hopp i hjärtat.
Tog med mej simmarna innan jag gick.
Och väntade sedan på nytt på resultatet.
Stundvis bävande, stundvis med mer tillit.
Trodde, hoppades, väntade och längtade.
En dag i taget, så oändligt långsamma...
Försökte ju nog låta bli att känna efter.
Men ändå var ju funderingarna där.
Kanske att det sku ha lyckats nu?
Hoppades och ville försöka tro.
Fast nånstans sa nåt tvärtom.
Och sen sa också testet nej.
Igen en gång. Pånytt. Åter.
Försök igen bara lilla du.
Hoppas om du kan.

måndag 1 juni 2015

Insemination, äntligen!

Efter långa veckor av förberedelser och väntan var det sen dags för första inseminationen, äntligen! Och så nervös jag var! Och ivrig, spänd, upprymd, superglad... Der var härligt att äntligen vara så långt!

Satt spänt och vänta utanför läkarens rum tills det var min tur. Själva ingreppet inte direkt mysigt, ganska sterilt och tekniskt liksom, och bara ben i vädret och allt detdär, men det kändes nog ändå väldigt meningsfullt och stort alltihopa. Alla tankar och funderingar, alla förberedelser och tester, och sen var jag nu äntligen framme vid själva försöken... Själva möjligheten. Myste för mej själv när jag gick därifrån, över alla små spermier som simma runt inuti mej, och tänkte att "sku folk veta..." och sådär... Men det är ju inte i "vanliga" fall heller nåt man direkt pratar om. Lite lättare i dethär fallet dock nog. Och stort känns det. Möjligheterna är äntligen där, och hoppet finns...

De två veckorna som följde på inseminationen var omtumlande. Ibland hade jag hopp och trodde att det kunde ha lyckats, ibland kändes det som att varför sku det nu gå på första...? Tillit och misstro om vartannat. Tankarna kretsa kring magen och kring det som kanske höll på att ske inom mej. Möjligheten som fanns. Samtidigt kändes det ju väldigt overkligt. Och tiden gick såååå långsamt! Men sen ville jag inte heller att den sku gå snabbt ifall det inte hade lyckats, för just då fanns möjligheten, just då kunde jag tänka mej att jag var gravid, och jag ville inte veta om jag inte var det. Spekulera och iakttog också mej själv, fast jag försökte låta bli. Var jag lite illamående? Ömmade det nånstans? Men nej, fick väl nog konstatera att det gjorde det väl nog inte...? Rädd att det inte lyckats då...

Samtalsterapeuten fråga mej vad min intuition säger, och jag svarade att jag inte lyssnat. Ville inte. Fast ändå visste jag nog lite att den säger mej att det inte gått. Hoppades ändå att det var mest av nån självbevarelsedrift, för att inte bli för besviken. Men mer och mer anade jag att så var fallet. Att det inte hade gått. Och sen kom mensen, ren innan utsatt testdag. Och hoppet försvann... Humöret sjönk... Lite försökte jag hålla hoppet uppe till testdagen, men det var nog rätt dödfött. Och graviditetstestet bara bekräftade negativa svaret. Det hade inte lyckats. Besvikelsen var självklart stor, men samtidigt försökte jag säga mej själv att det hade ju nog varit för bra om första hade lyckats...

Så jag sikta in mej på följande, försökte hålla modet uppe. Men visst tär redan ett minus lite på hoppet, sår ett litet frö av "tänk om det aldrig"... Men var inget annat att göra än att sikta in sej på nästa försök, och hoppas att det sku gå bättre då.