Känslobergochdalbana

En fertilitetsvårdsprocess är en enda bergochdalbana av känslor. Hopp och förtvivlan om vartannat, avlöser varandra i tvära kast mellan allt väntande. Oro och besvikelser, iver och förväntan, sorg och uppgivenhet. Känslorna är svindlande många, och bedövande starka ibland.

Hoppet vid ett nytt försök för med sej den starka glädjen i möjligheten, i tänk om det nu...? Ivern är stor, förväntan får det att pirra i en. Och jag kunde känna en så stor lycka över att jag får göra dethär! Att jag kan välja att försöka bli mamma på egen hand. Det är stort och härligt!

Det negativa beskedet fyller en med sorg, förtvivlan, en besvikelse så stor att det river i hjärtat. Det känns så tomt inuti. Det känns som om man aldrig kommer att orka vidare. En stund. Orkeslöst och meningslöst. Och ilskan över orättvisan kommer och går i vågor. Varför såhär!?

Däremellan pendlar det på också. Stundvis lugn och acceptans, stundvis oro och desillusionering, stundvis iver och hopp. Oron över om det alls kommer att fungera, någonsin, dyker dock upp mer och mer vartefter, och därmed är det också svårare och svårare att hålla hoppet uppe.

Och i takt med att försöken rann iväg och inget hände kom känslan av overklighet in. För det kan ju inte vara jag som...? Hur gick det såhär!? Den starka känslan av mening jag hade när jag börja gjorde det svårt att förstå att det kunde gå så. Det var fullständigt ofattbart, ogripbart...

"Känns jobbigt att hålla kvar drömmen, att våga hoppas, ha tillit.", skriver jag nåt tag innan den sista inseminationen. Som nån form av självbevarelsedrift stängs längtan och önskan lite av, för orken och hoppet finns inte att hålla kvar dem. Och så går man vidare lite i dimma istället.

Och när man sen nån gång fick tag i ivern och glädjen igen, hoppet vaknade pånytt, så kom sgs alltid också sorgen med på köpet. Över att drömmen inte ännu blivit uppfylld, över alla besvikelser på vägen, över möjligheten att det aldrig blir ett lyckligt slut. Det jag skulle önska iallafall.

Nånstans kom också bitterheten in. Jag har aldrig gillat att vara bitter, men där var det, och bara att tillåta att känslan fanns där. Jag var bitter över att det inte gick, att jag blev utan. Avundsjuk på andra. Glädjen i andras graviditetsbesked uppblandad med sorg, smärta och vemod.

Och denhär emotionella bergochdalbanan är fruktansvärt ansträngande! Känslor starkare än jag varit med om någonsin tidigare, för det är ju en så stor sak, en så stor längtan. Det tär. Det tar av ork, energi, motivation och fokus. Allt kretsar kring önskan, sorgen över att den är ouppfylld.

Ibland är allt man sku vilja göra att stänga in sej i sitt hem, kura ihop sej under en filt i soffan och sitta där tills barnet är påväg. Sen först fortsätta leva, på det sätt som jag hade hoppats få göra. Men livet går vidare också fast det inte ännu gått som man önskade. En dag i taget...

"Någonstans finns också min tur att bli gravid, mitt barn på kommande. Önskar som tidigare med allt hjärta att den dagen snart är här, men kan inget annat än att ta det som det kommer. Hoppas, önska, och ha så mycket tillit jag bara klarar av att bemästra."

"Och sen älskade unge, när jag har dej i min famn, är allt detta som bortblåst!"