Lite mera om meningen

Gårdagens inlägg gav upphov i en diskussion som gav mej lite mer pusselbitar och en ganska stor insikt. - Jag tror inte på detdär med meningen! Och det känns väldigt skönt.

Jag har kämpat med att acceptera att det sku vara meningen dethär, att det är nån mening i att såhär sker - men det känns inte rätt. Det ger mej ingen tröst. Det gör mej bara upprörd, arg och bitter. Som syntes i gårdagens text.

Alla kommentarer, både från mej själv och från andra, om att det säkert finns nån mening i det som sker - de får det att vända sej i mej. De känns fel. I min tankevärld, i mitt hjärta. Mitt inre gör uppror, vill opponera sej, men jag har inte gjort det. För nånstans har jag ju tyckt att det måst ju vara så? Fast nu när jag inser att jag inte tror så alls så kan jag också se att jag antagligen aldrig gjort det heller. Bara inrättat mej. Försökt förlika mej med tanken. Även om oppositionen stuckit upp huvudet och gett sej till känna som en obekvämhet, en osäkerhet, en upprördhet. Jag har inte tittat på den, tagit den på allvar och gett mej rätten att uppfatta saken på mitt eget sätt. Förrän nu.

Det sker så som det är meningen att det ska ske. Nej. Inte i min tankevärld. Det är som det är, och sen blir det som det blir. Där är jag som sagt med. Men jag kan nog inte se att det nödvändigtvis måst vara meningen. Med att jag (och många andra) är ofrivilligt barnlös(a), eller vad det nu kan råka vara. Om det är just nu eller för alltid jag tänker så, det kan och vill jag inte svara på. Men just nu kan jag bara se det som att såhär är det, och det bara gick så. Varför vet ingen, och varför spelar egentligen ingen roll heller. Och det ger mej mycket mer tröst än att måsta acceptera att det är meningen såhär. Det känns skönt att inte behöva tänka att min mening är att gå igenom detta.

Det är nån mening med att det går som det går. Det tänker jag inte heller svälja. Jag förnekar inte att det kan komma också positiva saker ur denhär barnlöshetsprocessen, men jag tänker inte se dem som hela processens mening. Förutom barnet förstås, som är orsak, mening och mål i allt dethär. Men sen vilka andra positiva saker som helst som kommer ur dethär - dem ser jag som sidoeffekter, en del av tillväxtprocessen... Allt vi gör och upplever lär oss nåt, och det vi lär oss kan leda oss vidare och hjälpa i följande skeden av livet. Men jag ser det (just nu) ändå inte som att de sakerna då sku vara orsaken, meningen, med att fertilitetsvårds-vägen sku vara så lång och tung för mej.

Så dethär med meningen ger mej faktiskt ingen tröst. Jag vet att alla kommentarerna om meningen är välmenande, och syftar till att trösta och underlätta, men för mej känns det inte så. Det känns bara bittert. Men jag tror att jag i och med denhär insikten kanske kan ha lite lättare att ta kommentarerna när de kommer. Acceptera att det ju är den mänskans syn på saken, och att jag får tänka på mitt sätt...? Att jag inte behöver ta åt mej och ta på mej. Att för mej är det som det är och sen blir det som det blir, inget mera. Men tänk - så svårt det kan vara att själv ta in och förstå! Att uppfatta hur man själv tänker och känner! Tur att det finns andra mänskor som kan hjälpa till att bolla tankar... Tack!