Nånting om "meningen"

Börjar med att be om ursäkt, för dethär blir säkert ett lite råddigt inslag. Så många tankar, så mycket känslor, olika infallsvinklar - och jag vet nog inte riktigt var jag står från stund till annan. Men skriver dethär inlägget ändå. För att jag tycker det är viktigt. För att det är nåt jag tampas med. Meningen...

Det kändes så fullständigt meningen att jag sku få bli mamma, så på nåt sätt var det liksom också självklart att det ju sku gå, hur mycket jag än visste att inga garantier finns. Kunde ju inte gå på annat sätt när det kändes så rätt! Och ändå gjorde det det. Gick på annat sätt. Än så länge iallafall.

Jag får många gånger kommentaren att "det går som det är meningen att det ska gå", eller "det finns ju nån mening med att det går såhär". Ibland kan jag hålla med, inse att det ligger nåt i det, och nästan finna tröst i det tillochmed. Men oftare sku jag nog ha lust att slå den personen på käften. För hur kan nåt vara meningen i dethär!? Hur kan det vara meningen att det ska gå som det har gått!? Ofattbart... Min egen känsla av mening, av meningsfullhet, var så stark att den övervann alla tvivel och orosmoment, att den döva alla tankar på att det kanske inte skulle gå. Visst dök de upp, men trodde ju inte på dem.

Så, vad är "meningen"? I sej, menar jag. Att saker går som de går, det kan jag hålla med om, acceptera - för det är ju ingenting vi kan göra åt det. I dethär fallet iallafall. Jag kan bestämma mej för att försöka, men huruvida jag blir gravid och mamma eller inte är inte i mina händer i slutändan. Det accepterar jag, det argumenterar jag inte emot - även om jag självklart är upprörd över att det gått såhär. Att det inte lyckats. För visst hade jag ju tänkt mej nåt annat. Men det är som det är och sen blir det som det blir, och det är inget jag kan göra nånting åt. Life is... Man vet aldrig hur det stakas ut för en, vad som är i väntan bakom nästa krök. Och det är ju bara att försöka ta det som det kommer där, hur innerligt man än hade önskat sej nåt annat. För min vilja styr ju sist och slutligen inte hur det blir. Inte i en sånhär sak. Inte när det gäller tillkomsten av ett barn.

Men att det skulle vara meningen, att det finns nån mening i dethär, det har jag svårare att svälja. Det känns fruktansvärt bittert att tänka sej. Visst, jag kan se att jag vuxit med dehär motgångarna, att jag lärt mej, är en annan nu. Fast det sku jag ju byta ut i en handvändning mot det resultat jag hellre hade haft. Nej jag vet, det går ju inte. Men jag har såå svårt att se, acceptera, finna tröst i, att det som skett och det jag gått igenom sku vara meningen. Vems mening!? Jojo, jag vet, här kan varochen fylla i med valfritt ord... Gud, världsalltet, ödet, de kosmiska energierna osv osv. Ske din vilja och allt detdär. (Men snälla, låt den vara samma som min!!) Har än så länge svårt att lita där. Svårt att bara lämna det vid ske din vilja. För min önskan fyller i resten, helt automatiskt... "Bara den är samma som min..." Och det funkkar ju inte så. Det är som det är, jo. Men att det är som det är meningen att det ska vara - det kan jag fortfarande inte helt godta. För hur kan dethär vara meningen, va!? Tack nu bara så väldigt mycket för att dethär var min mening, liksom...

En bekant sa iallafall att jag inte ska ta det som att det inte är meningen, utan att det sen när det lyckas är just det barnet som det är meningen att ska komma till mej. Och det kan jag känna tröst i. Och sen försöka ha lite tålamod och ödmjukhet i att jag inte vet allt, inte har koll på "planen". Att jag kanske sen senare, när jag vet slutpunkten på dethär projektet, också kan se vad det kan finnas för mening i att vägen blev sånhär. Hoppeligen, för det sku väl göra det lite lättare att acceptera det. Oberoende av vilket slutresultatet blir.

Vad är meningen egentligen?

När någon längtar så men inte får?

Varför ska man försöka så, kämpa så,

men ändå varje gång bli så besviken?

Vem bestämmer vem som får lyckas?

Hur kastas lotten, hur väljs vårt öde?

När inte vi som hoppas och längtar

får lön för möda, längtan besvarad.

Vem tänder längtan i oss först,

bara för att inte uppfylla den?

Bara för att ge oss sorg.

Vad är meningen där?