Det är klart jag skulle...

I höstas, nåt tag på slutrakan av den långa inseminationsraden, suckade jag under samtalsterapin att "jaa, om man sku ha vetat dethär när man börja..." och fick då snabbt tillbaka frågan "ja, sku du ha börjat ändå?". Och utan att ha tänkt efter, utan att egentligen ha formulerat svaret, så hörde jag mej säga

"Klart jag sku!"

"Men herregud...", fortsatt jag sen suckande... Och klart jag sku! Finns ju inga alternativ, tycker jag. Vill jag ha en chans att komma i mål med dethär projektet så är det ju denhär vägen jag måst gå. Finns inga andra alternativ för mej än att försöka pånytt, gå vidare med nästa metod, ge det hela fler chanser... Sucken är ändå förståelig den med, för visst är det ofattbart tungt. Och bara ofattbart också förstås. Det är verkligen ingen lätt process att gå igenom. Ändå så självklar för mej. Jag får åtminstone inget barn om jag inte försöker vidare. Så är det bara. Så då finns det inte direkt så mycket göra åt saken.

Fick samma fråga pånytt nu i vår, av samma person. Hon undra om jag sku svara samma sak nu. Och jo! Läget är inte ändrat. Varken rent konkret i processen, eller i mitt förhållande till den och till målet. Det är klart jag sku. Jag måste ju börja för att kunna få resultat, och jag måst fortsätta gå den väg jag måst gå...

Fick också frågan om jag nånsin ångrat att jag gick in för att försöka få barn på egen hand. Tror att jag var lite ställd över den frågan faktiskt, för hur sku jag kunna ångra det!? Det var inte en tanke som ens hade slagit mej. Oberoende vad slutresultatet blir så är det självklart att jag gör vad jag kan... Jag måst ju gå hela vägen till slut, vända på varje möjlig sten, och sen vet jag då att jag gjort vad jag kunnat... Inte heller sen, fast det hela sku sluta som ett misslyckat projekt, utan att barnet kommit till, kan jag ångra att jag gav mej in på denhär vägen. Då först kan jag släppa, utan ånger, för det är ju bara som det är.

Men självklart hoppas jag att vägen i nästa skede ska föra mej till målet, barnet ska bli till. Det är det hoppet som får en att orka fortsätta, orka försöka igen.