Och sen åtta gånger till...

Du är ung och det borde inte vara något fel, hette det, så det gjordes väldigt många inseminationer på mej. Sammanlagt 9 stycken. Inte smart, nej jag vet, men jag var bara tacksam över alla möjligheter då. Först iallafall. Visste ju inte bättre. Ja, planen från början var 6 gånger, men desto mer specifik plan fick jag aldrig. Tänkte själv att kanske typ 3 ggr i normal cykel, sen byta donator och sen ett par med hormonstöd. Men i och med att vi inte diskuterade saken, och jag inte riktigt hade tillräcklig ork att fråga och kräva, så gick det bara på. En gång i taget, för att man inte själv orkar se mycket längre, och för att man ju hoppas att man inte ska behöva göra det heller. För det sku ju lyckas...

Efter första inseminationen i januari syntes inte ägglossningen på testerna, två cyklar i rad, så andra försöket blev först i slutet av mars. Före rond 5 i slutet av maj gjordes en koll att äggledarna är öppna, inget fel där heller. Men eftersom det kanske kan tänkas ha positiv effekt så hoppades jag ju på det då och ides inte "gnälla" om donatorbyte. Rond 6 gjordes i augusti efter ledighet och sommar, så då sku det ju funkka för att jag var avslappnad och inte hade stressat, förstås. Men nej. Först till rond 7 byttes äntligen donatorn - och då gav det mej hopp om att det sku vara den avgörande faktorn. Det var det ju inte. Krävde sen hormonstöd till sista ronderna, och gick med på ännu två omgångar, då kroppen ju inte var van med hormoner i den första. Men fortfarande var resultatet likadant.

Sen var mitt mått mer än rågat med inseminationerna, och hoppet för att de sku kunna fungera var slut, egentligen ren för länge sen. Under hela året (januari-november) fick jag inte ett enda plus på test. I rond tre, utan hormoner, hade jag symtom jag aldrig haft förut - ömma bröst som jag vakna av ett par nätter och sen konstiga knip långt inne i magen en halv dag efter det, och därmed var symtomen borta. Så jag är rätt övertygad om att det var ett tidigt missfall då. I de två sista ronderna med hormoner fanns det också symtom, men de kunde ju lika bra bero på hormonerna, så räknade inte så mycket med dem. Varje gång hoppades jag ju förstås, både innan inseminationen och medan jag vänta på resultatet från den, men för varje gång blev det svårare att våga tro.

Och med facit i hand kunde ju det experimentet ha avslutats långt tidigare. Lätt att vara efterklok, och jag har intalat mej själv att man inte kan kräva annat förrän man själv är färdig för det. Det var som det var, det funkkade inte, så sen fick man byta approach.

Och dethär var den rent praktiska berättelsen om mina inseminationer. Känslorna och mentala biten kommer vi till senare. För såhär rakt upp och ner var det självklart inte!

Gång på gång var jag där igen.

Med benen i vädret, hopp i hjärtat.

Tog med mej simmarna innan jag gick.

Och väntade sedan på nytt på resultatet.

Stundvis bävande, stundvis med mer tillit.

Trodde, hoppades, väntade och längtade.

En dag i taget, så oändligt långsamma...

Försökte ju nog låta bli att känna efter.

Men ändå var ju funderingarna där.

Kanske att det sku ha lyckats nu?

Hoppades och ville försöka tro.

Fast nånstans sa nåt tvärtom.

Och sen sa också testet nej.

Igen en gång. Pånytt. Åter.

Försök igen bara lilla du.

Hoppas om du kan.