tisdag 28 juni 2016

Lite slängar av social fobi

Jag är lite i eremitläge just nu. Som det brukar på sommaren så händer det en hel massa, jippon och konserter och teater och gudvetallt... Allt möjligt. Alla dagar nåt om man så vill. Men jag vill inte. Det är flera saker denhär veckan som jag normalt sku ha farit på. Som jag brukar vara på. Men jag vill inte. Har inte lust, och orkar inte. Känner mest bara för att vara ensam. Att göra ingenting. Delvis för att få ta det lugnt, men också delvis för att jag inte alls känner mej bekväm i sammanhang just nu. Jag är aningen för skör för att gå med på något stort evenemang och smalltalka med folk, och annars hänga där ensam. Jag klarar inte det just nu. Har inte lust. Fundera lite att borde jag tvinga mej ens nånstans, när det handlar om en känsla av att jag inte klarar... Men kom sen till att just nu måst jag ju inte nånstans, så är väl okej då att gå med det som känns bäst. Att mest bara vara här. Det är en trygghet som kanske är delvis inte helt fiffig, men samtidigt så är det just nu antagligen det jag behöver... Bara få vara... Jag är okej med att träffa folk en och en, eller en vängrupp där alla känner varandra. Det klarar jag, det känns (oftast iaf) bra. Men större sammanhang har jag svårt med. En liten släng av social rädsla, eller osäkerhet. Så just nu är jag bara på lande, och tänker tillåta mej att vara det. För stunden är det så det känns. Och det går jag enligt nu.

måndag 27 juni 2016

Sommarens sköra, vackra

Funderar en del på livet just nu. Genom bilden av alla de vackra blommorna som slår ut, förgängligt blommar så oändligt vackert ett kort tag, för att sedan försvinna igen. Vissa liv, vissa blommor, får finnas en alldeles för kort tid. Har tänkt så flera gånger med mina egna missfall, men det fick en koppling till iochmed ett dödsfall i min närhet häromdagen. Ett liv som blev alltför kort, en liten som jag verkligen kommer att sakna. Ett skratt och en glimt i ögat som jag aldrig får uppleva igen. Nu bara i minnet kvar. Vila i frid. Ibland känns livet så orättvist, och ändå - som jag tidigare konstaterat - är livet inget vi kan rå på... Liv och död i större händer, i slutändan långt utanför vår kontroll... Vi får vår tid att blomma, glädja andra med det vackra som vi är, tills vår tid är inne och livet tas bort. Och hur vi än hoppas att det hade gått annorlunda, hur stor saknaden och sorgen än är, så är det bara så. Vi är på det sättet så lika de sköra, vackra blommorna i sommarens rabatter. Så förgängliga.

lördag 25 juni 2016

Behöver du instruktioner?

Vid middagsbordet på midsommarfesten igår utspelade sig en diskussion som helt höll på att knuffa mej ur balans. Jag var på inget vis indragen i den, men den drog mej med sig in iallafall. En av killarna i gänget konstatera att han och hans fru borde ta hand om ett annat pars två barn ett tag så att "dom sku få lite arbetsro", och insinuera att dom sku "fixa" flera barn. Nej, det blir nog inga flera barn sa dehär två, varpå sagda kille tyckte att han nog kan komma med instruktionsboken. Frun i paret tyckte då att "nej, jag är nog helt svart inuti här (och svepte lite med handen mot sin mage) så det blir nog inga flera". Där dog sen då den diskussionen, som verka bara vara vänskapligt retande, ut. Men i mej satte den sej... Jag satt där och kämpa med tårarna en god stund efter, försökte diskret torka dem ur ögonvrån innan de rann ner över kinderna, och fundera om jag borde gå in och låta dem komma, och avsluta festandet för min del nu. (Kunde kanske varit fiffigt iofs...) Men jag tog mej samman småningom, och fortsatt midsommarkvällen. I minnet satt sej nog den ordväxlingen iallafall. Jag tyckte det var verkligt tungt och jobbigt, inte bara för att min egen situation är som den är utan också för att tänk om de två som fick dedär kommentarerna bara slängda åt sig har försökt men inte fått...? Man kan ju aldrig veta. Något så oskyldigt menat kan såra så djupt, eller vara så verkligt tungt för den andra. Och för sådana som bara sitter bredvid dessutom. Det var inget vidare roligt just då, ska jag säga. Och detdär med alldeles svart inuti kändes skrämmande. En bild av förkolnat och oanvändbart, som ju är en del av min rädsla. Äggen obrukbara, och vad om det ändå också är så att resten av fabriken inte heller fungerar...? Kan bli gravid, det märkte vi ju, men kan det sen också hållas? De tankarna och den oron väcktes nog till liv lite igen där igår. Men - inga svar finns, så det är ju bara att acceptera, försöka igen, och hoppas... Men jag hoppas verkligen att jag var den enda som behövde reagera så på de kommentarer som kom. Jag sa inget, men midsommar är nog inte det rätta tillfället. Och var ju inte heller mej de var riktade till, och kan inte ta upp nånting som kanske är känslig för nån annan. Ifall de faktiskt delar min erfarenhet kring att inte lyckas. Anyway, en mycket jobbig diskussion att följa med. Men tror ingen märkte nånting.

torsdag 23 juni 2016

42 berättelser om missfall

Den andra boken jag ville plocka lite citat ur heter Keskenmeno - Yli 40 tositarinaa. Med många skribenter, som delat sina berättelser om missfall. Berörande och sorgligt men också trösterikt och fint. Missfall är så ofattbart vanligt, fast det inte syns. Det är också så ofattbart genomgripande och skrämmande stort för dem som går igenom det, så det att det händer många är trots allt till väldigt lite tröst i den enskildas sorg. Samtidigt lättar det ändå lite att veta att man inte är ensam om att ha haft ett missfall, och om sina känslor kring det.

Kerttu Lähteenmäki som samlat in alla berättelser skriver såhär;  "Keskenmeno on musertavaa. Olen tarinoiden myötä todennut, että ihminen putoaa hyvin korkealta kovin alas ja vielä nopeasti saatuaan tietää vauvan menehtyneen kohtuun." Musertavaa är ett bra ord. Förkrossande. Och också bilden "faller väldigt högt ifrån väldigt långt ner och med fart" passar in på min upplevelse av missfall. Så mycket som går i kras just i den stunden man erfar att drömmen inte längre bär, barnet inte mera finns. Hjärtat, livet, drömmen, marken runtom, allting. Förkrossande. Min upplevelse och mina känslor delas av många av dem som delat sina berättelser i boken. Nedan några citat från dem.

Först lite kring själva graviditeten, barnet, och att förlora det; "Sain hetken pitää häntä kohdussani, nyt hänen paikkansa on hieman ylempänä: minun sydämessäni." / "Vaikkei raskaus ehtinyt kuin vasta alkuun, minulle se lapsi oli jo olemassa, häntä jo rakastin ja rakastan." / "Olo tuntuu tyhjältä. Sain rakastaa vauvaani vain niin pienen hetken, pienen mutta sitäkin kauniimman hetken. Kova kaipaus palaa usein, kaipaan niin..." Dehär citaten talar om saknaden, om kärleken och om längtan. Om tomheten, efter någon som än var så liten men ändå hade tagit en så stor plats ren, i hjärtat, i livet, i drömmarna och i tankarna. Om kärleken till den som fanns ett kort tag på riktigt, och sen fick flytta in bara i hjärtat och tankarna. Finns bara i saknaden. "Jag fick ett tag hålla hen i min livmoder, nu är hens plats lite högre upp: i mitt hjärta."

Sen lite kring delande och stöd; "Olin onnellinen, että niin moni tiesi raskaudesta, näin saatoin myös monelle kertoa tuskaani." / "Huomasin kyllä, että vaikka oli raskasta ilmoittaa keskenmenosta, sain kuitenkin sellaista tukea, että olin iloinen että olimme raskaudestakin kertoneet." / "Koen, että minulla on oikeus iloita ja nauttia hyvistä uutisista alusta pitäen. Ja toisaalta, jos jotain sattuu, minulla on myös oikeus surra ja saada läheisiltäni tukea." / "Minulle paras apu surutyössä ovat olleet ihmiset, joille on saanut kertoa kokemastaan ja jotka ovat jaksaneet kuunnella. Ihmiset, jotka ovat uskaltaneet ottaa yhteyttä." Och dethär är nu förstås citat som passar mej - andra tänker och vill annorlunda, och det är lika okej. Men för mej föll dehär rätt. Jag har känt som de gjorde - att det har varit lättare att få prata. Att även om det ju var väldigt tungt att bli tvungen att berätta om missfallet så gav det mej stöd och styrka att få prata om det. Och jag tycker också att jag har rätt att både glädja mej och sörja - öppet om jag så väljer. Även för mej har den bästa hjälpen varit de personer som orkat finnas där, orkat lyssna, velat ge sitt stöd. Tack!

Sist lite citat kring sorg, och kring att gå vidare; "Varmasti aika parantaa haavat jotenkin, ikinä ei tämä unohdu, eikä tarvitsekaan, mutta suru varmasti muuttaa muotoaan." / "Pikkuhiljaa päivät lähtivät menemään. Oli kyllä rankkaa, mutta kyllähän se arki vaan vie mukanaan. Takapakkia otin aina silloin tällöin. Välillä huusin kurjuuttani niin suureen ääneen, toisinaan taas nyyhkytin hiljaa pimeydessä." / "Välillä jaksan hetkeksi unohtaa, välillä suru repii kappaleiksi." / "Antakaa itkun tulla kun itkettää. Hän oli teidän pienokaisenne. Älkää vähätelkö suruanne, vaikka joku sanoisikin, että hän oli vielä niin pieni." / "Surusta toipuminen ei omalla kohdallani etene lineaarisesti, vaan on parempia ja huonompia päiviä. Joka päivä en enää asiaa ajattele, mutta jostain saattaa yks kaks yllättäen tulla asia mieleen." / "Suru on monimutkainen prosessi ja se etsii vielä muotoaan. Toisina hetkinä olo on hyvä, toisina mustan musta. Koetan olla armollinen itseäni ja puolisoani kohtaan. Meillä on oikeus kaikenlaisiin tunteisiin, eikä kiire ole mihinkään." Och allt detdär är så sant... Detdär med att det kommer och går, ibland är lättare och ibland så nattsvart. Ibland är sorgen det enda man ser, och ibland finns den där knappt märkbar i bakgrunden. Inte nån lineär process nej, utan en bergochdalbana med mycket ojämna svängar. Ibland långt nere, ibland på säkrare och rakare mark. Bättre och sämre dagar. Eller stunder. Men - vi har rätt till alla de känslor som finns, och det är bra och viktigt att tillåta dem att finnas.

"Pelko menee ja tulee, mutta päivä kerrallaan. Ihmeelliseltä tuntuu, että selvisin tästäkin koettelemukselta, se antaa voimaa elämässäni eteenpäin. Vaikka yksi unelma murenee, niin elämä jatkuu. Nämä asiat ovat suuremmissa käsissä, elämä ja kuolema." Ja... Dethär är i större händer (vad man än läser in i det). Liv och död är inget jag kan påverka. Hur jag än hoppas och ger livet möjlighet så är det sist och slutligen helt utom min, och läkarnas, kontroll. Men även om en dröm dör så fortsätter livet. Ännu med hoppet om att barnet ska få komma, men hur det än blir med det så finns det ett liv ändå. Med eller utan - mamma eller inte - frågan kvarstår ännu. Och jag vet ju vad jag hoppas på. Men jag vet att jag kan gå vidare också om svaret blir inte.

"Tuulen henkäys poskellasi
on kosketus lapsen sen,
jota et sylissä pitää saanut,
kultahiuksia silittää,
kertoa kuinka paljon rakastat.
Mutta ajatuksesi hän kuulee,
kun kulkee mukana tuulen,
vapaa lapsi."

måndag 20 juni 2016

Ett beslut är redan taget...

Behövde inte besluta ännu, men kom fram till att beslutet ren är taget. Har de två senaste dagarna kommit till att det som känns bäst just nu nog är att ha sommar först. Inte behöva räkna dagar, hålla reda, låta bli saker, boka tider, åka in, hålla andan, oroa mej och hoppas osv osv. Kunde köra nu ja, känner mej redo, men väljer att vara helt ledig först. Också från detta. Och det känns bra. Sen nästa, eller följande, eller närdetnublir - det ser vi sen. Just nu är det officiellt paus. And I like it. Det känns skönt. Just nu bara sommar. Bara ledigt.

söndag 19 juni 2016

Missfall, med rätt att sörja

Har läst en del böcker om missfall här de senaste par månaderna. Lånat på bibban. (Skrämmande och ledsamt är att de böckerna verkar vara i flitig användning.) Ett par av dem vill jag ta upp lite saker från. Den första har titeln Missfall, med rätt att sörja, och är skriven av Pernilla Hjort, som själv har varit med om ett missfall. Dikterna som också finns med i dethär inlägget är från den boken. De kändes så fina att jag ville ta med dem. Boken lönar det sej nog att läsa.

Jag sitter här i ljuset
Allting är så lugnt
Fridfullt
Du ser inte mej men du längtar
Din längtan är så stor
Jag känner den
Jag sitter på min gunga och ser dig arbeta
Du går där och flyttar runt saker
Du tittar åt sidan och du tittar åt andra sidan
Jag sitter bara här på min gunga
Allt är fridfullt runtom mig
Du ser inte mig men du känner
Jag är alltid nära
Du vet fast du inte vet

"Vilken situation du än är i är graviditeten en omställning. ... Livet är påväg att förändras, det liv som du levt hittills blir aldrig vad det varit. ... Du känner dig som en del av ett större sammanhang. Men så tar det stopp. Hur ska du känna nu? Den stora skivan som just börjat snurra får ett hack och allt stannar upp. ... Omvärlden verkar inte förstå. Du har precis byggt upp en ny värld inombords. Ett liv växte där inne och du fick ställa om dig mentalt och fysiskt för att förstå detta stora mäktiga. Sen är allt över. ... En klapp på axeln och sen förväntas man vara som vanligt. Men allt är inte som vanligt. Du har burit på ett liv som nu stötts bort."

Det ovanstående citatet är just precis vad det handlar om, tycker jag. En omställning av så ofattbara mått, både då graviditeten börjar och då den sen tar slut alltför tidigt. Glädjen och förväntningarna som byts ut i sorg och förtvivlan. Och när allt tar slut vet man inte hur man ska vara, för det är för stort för att kunna sätta det åt sidan, men samtidigt är det inget som omgivningen direkt är beredd att ge plats åt. Så inget är som vanligt, men ändå förväntas det vara det. Man går vidare bara, och försöker pånytt - tycker folk runtom. Och visst, det gör man - sen. Men först måst man komma underfund med vad det riktigt var som hände, och hur man nu ska svänga sig efter de två tvära och motsatta omställningar som nyss hänt. Liv, och sen icke liv. Enormt.

Vad du tänker mycket
Varför tänker du så mycket?
Jag finns ju här bortom all oro
Jag väntar tålmodigt
Men ibland får jag inte komma - det är bara så
Jag gungar lite till, väntar, tittar
Jag känner din kärlek till mig, den är stor och vidsträckt
Kanske får jag växa - kanske inte
Det gör inget för mig
Jag bara är
Finns till

Så många chanser
Så många risker
Så många tillfällen
Jag tänker inte så
Jag bara finns
Kommer jag så kommer jag - det är det enda
Mitt varande är evigt
En stund är jag här
En stund är jag där
Så passerar jag en livmoder
Eller så gör jag det inte
Men känslor har jag
Jag finns och jag känner
Bara lite annorlunda
Jag är evig
Du är evig
Oroa dig inte

"Det är faktiskt bara du som vet hur det känns för dej. ... Du kan inte "känna fel". ... Hur som haver, äg dina känslor! Du får känna precis som du känner. Ingen kan tala om för dig att du ska sörja på ett visst sätt eller si eller så länge. Du måste få ta den tid din sorg tar. Många vittnar om att de bär med sig ett minne av det lilla livet - hela livet. ... När hela kroppen och själen är inställd på att den är gravid och så småningom ska föda ett litet barn så känns det ofta sorgligt och tungt att det slutade som missfall. ... Hur dina närmaste reagerar och hur mycket stöd du får av din omgivning är A och O för din egen bearbetning. ... Att vara med om ett missfall är att uppleva sorg. ... Du har förlorat ett litet liv. Men det är så mycket runtomkring som gör att sorgen kan bli så mycket större än många tror. Förväntningar och förhoppningar byggs upp. ... Det är inte bara ett litet liv som gått förlorat. Ni har börjat ställa in er på att förändra era liv - totalt. Så plötsligt tar det stopp."

Dethär är en viktig point - att var och en har rätt till de känslor hen har, till den sorg hen känner. Eller till att inte känna sorg, om det är så. Alla är vi olika, alla reagerar vi lite på olika sätt. Kamratstöd med andra som varit med om samma sak eller liknande visar på de stora likheterna, men också på de olika sätten att tänka och känna. Och det är okej, det är så det ska få vara, det är så det är. Så det som sku vara så viktigt är att både man själv och folk runtom en har tillit och tålamod nog att låta känslorna bara vara de dom är. Låta dem få finnas. Jag har rätt till dem, du har rätt till dem... Stödet från dem vi har runtom oss sku vara viktigt, men finns inte alltid där. Förståelse är svårt. Ändå - försök ge dig rätt att känna som du gör (oberoende av vilken din tunga situation är), och försök hjälpa andra (och dej själv) förstå varför du känner just så. Vad det är du går igenom och hur det påverkar dej. Tungt och skrämmande, I know...

"Det viktiga är inte att du gör si och så. Det viktiga är att du visar att du bryr dig. De som upplevt något jobbigt blir ofta sårade när de upplever att vänner försvinner. Gör inte det. Du gör mycket mer genom att bara finnas till hands, lyssna och stötta. Du behöver inte säga så mycket. Det kan räcka med att du frågar hur det går eller hur det känns. Den som har varit med om ett missfall mår ofta bra av att få berätta och prata om det. Lyssna bara. Eller sitt för all del bara tysta. Var inte rädd för tystnaden."

Amen! Det viktiga är att du/ni finns där. Utan att komma med råd och kommentarer, utan bara genom att lyssna och finnas till. Tillåta samtal om det tunga, men också om annat som motvikt, eller bara vara tysta. Du behöver inte fixa nåt, för det går inte. Det är inte vår sak att göra nåt åt nån annans sorg. Den finns, den går inte att ta bort. Och det är inte heller meningen. Men i sorgen behöver man stöd, närvaro och empati. Att fråga hur nån mår är ett bra grepp, tycker jag, för då kan den som får frågan själv bestämma hur mycket man säger, på vilket sätt man besvarar - och från svaret går det rätt bra att läsa ut hur samtalet just den gången ska föras vidare. På vilken nivå man rör sej just den gången. Hur djupt man går. Men frågan behövs. Eller, om inte frågan så åtminstone närvaron och stödet.

Glöm inte bort att sörja
Det är något som hör till
Jag ser dina tårar
Jag hör att du gråter
Ibland kväver du gråten
Gör inte det
Du får gråta, du får sörja, jag är inte liten
Jag är värd att sörja
Visst blev det inte
Men visst blev det
Jag finns - alltid i ditt hjärta
Men sen ska du släppa mig
Låt mig flyga som en ballong
För evigt på himlen
Jag flyger så gärna - högt, högt i det blå
Vi skulle ju inte ses
Inte med ögonen
Det var bara så
Visst ska du sörja
Jag blev, men jag blev inte
På en och samma gång
Allt kan vara olika
Allt kan vara som det är
Dina känslor är dina
Ha dem
Äg dem
Jag är

"Sorgen kommer och sorgen måste få komma. Den stannar och snor runt lite och pockar på. Men med tiden förändras sorgen och så småningom lär du dig att leva vidare, minnet av det som hänt kan till viss del finnas kvar resten av livet. ... Sorgearbetet kan ta tid. Kanske tror du att du gått vidare men så plötsligt träffar du kompisens barn och då kommer tårarna igen. Eller det datum då ditt barn skulle ha fötts kan vara en tung dag, för vissa. Men känslorna förändras och med tiden känner du mer glädje än sorg i vardagen. Då vet du att du är påväg."

Ja. Så är det. Sorgearbetet tar sin tid, men det går framåt. Saker blir lättare. I regel. Sen kommer stunderna när det dyker upp igen, som en spark i magen. Eller ett lätt vemod. Eller vaddetnuänär... Beroende på situationen. Beräknade datumet, det finns i tankarna, och det kommer säkert att kännas jättetungt sen. Sånger jag hör, andras barn på bild på Facebook, graviditetsnyheter, nån bild, nåt ord... Det finns mycket som får en att reagera. Inte alltid så starkt, numera oftare med vemod, men ibland dyker ju nog den gastkramande sorgen upp. Den med stora tårar, lock för halsen, kramp i magen och rivande saknad i hjärtat. Med tiden mer sällan, med tiden mindre intensivt. Och ren nu mer glädje än sorg i vardagen. Så ja, jag är påväg. Denna omgång.

Varför måste det vara någons fel?
Jag finns ju
Jag bara är och väntar
Jag sitter på min gunga och flyger högt upp i luften
Så fort jag tappar fart får jag ny
Inget är omöjligt tänker jag
Jag vill ju ändå dit
Jag vill komma till dig
Du drar mig till dig och jag vill det
Kanske finns det orsaker och hinder
Inget vi påverkar
I alla fall lever du som du lever och det ska du
Aldrig nånsin dömer jag dig
Räkna inte så mycket
Ingen dömer
Jag bara är
Jag blir glad av dig
Jag ser hur du försöker
Du anstränger dig för att allt ska bli bra
Det blir det
Det är det
Lyssna när jag viskar i ditt öra
Känn mina lugna jämna andetag mot din hud
Jag är här men ändå hos dig

"Precis som andra känsliga ämnen är det inget vi gärna tar upp i fikarummet. Vi väljer noga vilka vi eventuellt vill involvera i vår upplevelse. ... Men vi skulle kunna ta bort en del av pressen och stigman om vi var lite mer öppna kring en så vanligt förekommande händelse."

Amen igen. Klart att man inte tar upp missfall i vilken situation som helst och med vem som helst... Lite självbevarelsedrift lönar det sej förstås att ha. Men sådär i det stora hela så är jag nog för att våga berätta. Att svara ärligt på "hur mår du", då när det går. Missfall är hur jäkla vanligt som helst, jag känner säkert många som har haft missfall, och ändå vet jag om bara en liten del. För att det uppfattas som tabu. Och varför då!? Jag kan inte se nån som helst vettig orsak till den allmänna tabun i saken. Om en enskild person väljer att inte tala om det för att det är för jobbigt att berätta, det kan jag godkänna och förstå. Men att man i regel inte skulle kunna tala om missfall - det har jag inte förståelse för. Att missfall är en social tabu, det är inte ok.

"Tiden läker alla sår heter det. Och visst gör den det. Men att gå igenom ett missfall, för mej, var mycket större än jag någonsin hade kunnat tro. Det påverkade mej dagligen i många månader. Jag tänkte på den lilla och undrade vad som hade hänt. Än idag tänker jag på det med viss sorg. ... Det tog lång tid att komma över sorgen. En dold sorg. Vi gömmer oss och försöker glömma. Men varför? Det är ju så vanligt. Vi borde dela med oss av våra erfarenheter och stötta varandra."

Ja. Det påverkar. Mycket. Och länge. Hen finns i tankarna med jämna mellanrum. Och de tankarna och känslorna går ju säkert också många andra med. Så istället för att dölja och gömma borde vi dela och ge stöd. Få stöd. Kamratstöd av andra i samma sits är värdefullt, men det fungerar ju bara om man vågar dela, så att man hittar de andra.

Nu finns bara vi
Visst är det så
Högt upp i luften
Jag känner vinden
Jag känner dina hjärtslag
Jag vet att du längtar
Jag är bara här och ingen annanstans
Jag kan finnas och jag kan vara
Inget är omöjligt
Högt upp i luften
Någon ger mig fart och jag vet inte vem
Det spelar ingen roll
Jag älskar platsen där jag är
Jag gungar och känner vinden
Det kittlar i magen
Jag vill vara med dig
Men det bestämmer inte du och jag
Jag älskar stunden som är nu
Jag kan bara vara nu
Du tänker bakåt
Du tänker framåt
Jag är bara nu
Jag vill ligga därinne och höra dina hjärtslag
Jag vill vara någon
Men nu är allt som det ska
Jag är här och du är där
Inget annat kan ske just nu
Jag
Du
Vi
Visst finns det en morgondag
Vi tar den när den kommer
Någon ger mig fart och det känns tryggt och vant
Här vill jag vara
Tills det är dags
Mamma jag finns
Du har rätt att sörja

Dedär två sista raderna fick mej att börja gråta första gången jag läste dem. "Mamma jag finns. Du har rätt att sörja." Och hur man än tänker med dehär dikterna, skrivna ur barnets synvinkel, så tycker jag det är vackra bilder, och vackra tankar. Att hen ändå finns, på nåt plan. Om inte annat så i mina tankar och i mitt hjärta... Och då tänker jag inte bara på just det barn som nu inte fick bli till utan också på det barn jag hoppas får komma. Detdär med att man blir mamma i den stund man tänker sig att man ska bli det, och att barnet från den stunden finns där ute nånstans, i tankerymden. Just det barnet känner jag i dehär dikterna. Det som väntar på att kanske få komma.

torsdag 16 juni 2016

Snart måst jag bestämma

Har inte funderat speciellt mycket på fortsättningen, bara vetat att det är självklart att den kommer. Med två embryon i frysen är det ju inget annat än att kolla dem. Sen. En i taget. Eller, helst bara ena förstås nu. Anyway... Har svarat på folks frågor om tidtabell att det ser jag sen. Bestämmer när jag måst. Börja i första möjliga eller skjuta upp? Enligt känslan och orken sen, har jag sagt hela tiden. Snart måst jag bestämma. Snart borde den cykel som är första möjliga sätta igång. Och då måst jag veta svaret. Så idag, för första gången, har jag funderat. Hur vill jag göra? Och jag vet inte. I sej spelar ju tidpunkten inte så stor roll, men måst ju ändå bestämma en sådan. Nu eller först senare? En del av mej tycker att nå - lika bra kör vi nu och får det undan, har fördel av att det är sommar och lite lugnare tempo, ser framåt istället för på misslyckandet i förra... Och jag har ju nog i det stora hela kommit över den värsta sorgen - även om det ännu självklart kommer att dyka upp... Men kan ändå inte vänta på att det helt har försvunnit, för det tror jag nog inte att det gör. En annan del av mej undrar om jag är färdig för det. Om jag står tillräckligt på fötter nu. Om jag på nåt sätt alls är tillräckligt väl rustad för det (och helst då bättre än senast dessutom, när det då gick såhär). Och vad som sen är bättre? Blir nåt bättre av att jag väntar?? Kanske, men antagligen inte. Sist och slutligen tror jag att det nu rätt mycket kvittar när vi sätter in följande. Det går sen ändå som det går, och det kan jag inte (eller åtminstone i mycket liten mån) påverka. Så lutar åt att det bara är att våga hoppet, och acceptera att om det går och hur det sen går ifall det lyckas inte är nåt jag kan göra nånting åt... Antingen flyger jag eller så faller jag... Så är det, när jag än bestämmer mej för att hoppa. Nån/några dagar kvar tills jag måst bestämma. Nu eller först senare? Och hoppas att känslan då säger vad som är "rätt".

söndag 12 juni 2016

Lite om mående, och sånt

En ledig vecka över. En vecka spenderad mest på landet, på egen hand. En vecka som framför allt varit väldigt skön, och väldigt välbehövlig. Jag har tagit en paus mest. En paus från tankar, från jobb, från känslor, från göranden. Har mest bara varit. Läst en massa, gått promenader i skogen, tagit det lugnt. Och jag har faktiskt njutit en hel del. Av att vara ledig, av att sitta ute, av solskenet när det funnits här. Av att känslan varit så pass lugn, så pass positiv och så pass tillfreds. Sen pendlar det ju som vanligt. Och det behövs väldigt lite för att känslan ska svänga och vara en helt annan. De senaste dagarna har igen varit tyngre, dystrare och mörkare. Jag har känt mej vemodig, sorgsen och allmänt såå less på alltihop. Ensam också. Känner mej inte ensam när jag mår bra, men gör det när jag mår dåligt. Sen så svänger det igen, småningom. Är ju van vid det. Ändå är det tungt när man är där nere i svackorna. Får ju bara acceptera det. Och vara förberedd på att de kommer. Andas lugnt, och ta en dag i taget. Idag har jag anat en svängning tillbaka till lite lättare känsla igen.

Och ja... Har suttit rätt mycket framför kakelugnen. Inte bara för att det där är varmt och skönt, utan också för att jag där har känt en närhet till dej... Skicka ju iväg brevet jag skrev den vägen, och även om jag vet att hen inte finns närmare där än annanstans - lika mycket i mitt hjärta överallt - så känns det just nu ändå som att jag där är insvept i värme - inte bara från kakelugnens glöd utan också från dej. Och det känns ombonat och tryggt och nära. Så just nu är det en tröst att sitta där. Just nu kanske jag behöver det. Så hur väl jag än vet att det verkligen inte ökar nån närhet så accepterar jag känslan och går enligt den. För att den känns bra. Också annars kan jag känna en närhet till dej emellanåt, men där är den så lätt att få tag i, på nåt sätt. Jag har accepterat att du inte kommer, och kan oftast tänka på det utan kraftig sorg, men det finns nog mycket vemod kvar i det iallafall. Och stor saknad. Så all känsla av närhet jag kan uppbåda känns just nu bra. Speciellt den varma och ombonade just där. Värmen har behövts här i kylan, men jag har liksom också behövt den rent mentalt.

måndag 6 juni 2016

Brev till barnet som inte är

Skrev ett brev här tidigare. Ett sorts avsked. Ett brev till embryot som inte fick fortsätta växa, till barnet som aldrig fick födas och komma hit till mej;

Till mitt barn som inte fick finnas

Älskade lilla vän,

Jag var så glad åt att äntligen, äntligen få vänta dej. När du visa mej med de småsmå symtomen att du fanns där blev jag lycklig. När plusset syntes på testet var det en av de härligaste dagarna någonsin! Den månad jag fick glädja mej åt graviditeten var så fin, så underbar. Jag sjöng för dej, hörde du det? Jag lät handen glida över magen, fast den inte ännu alls hade hunnit växa. Jag gladde mej såå åt att du fanns där! Älskade dej, fast du ännu bara hade hunnit börja din bana. Gladdes åt att du nu äntligen fanns där, växte, och sen sku komma till mej i december. Jag var glad!

När sen läkaren på tidiga ultrat uttala orden "det är nog tomt" sjönk mitt hjärta. Gråten och sorgen flytta in då. Han hitta dej, men alldeles för liten och utan puls. Inget annat val än att ta tabletterna som sku skölja ur dej därifrån, för du fanns ju ändå inte mera. Det liv du hade haft var över. Och jag lämnades kvar att sakna dej. Hur kan nåt så litet lämna ett så stort tomrum? Hur kan den kärlek jag kände för dej omvandlas? Jag älskar dej ju ännu, fast du försvann. Jag saknar dej, jag saknar dej! Du finns kvar i mitt hjärta, fast jag aldrig får uppleva lyckan att hålla dej i mina armar.

Så nu undrar jag - vart for du sen? Var nånstans finns du i rymderna? Existerar alla små liven som inte fick komma nånstans? Var ska jag söka efter dej sen? Hoppas i någon mån att du finns nånstans ändå, också nån annanstans än i mitt hjärta. Sku vilja kunna nå dej, sku vilja att du ser hur mycket du betydde för mej. Jag älskar dej. Mitt hjärta ropar ut i rymden - se hur mycket jag saknar dej!! Trösta mej, lilla du... Hittar du mitt brev till dej? Förstår du vad mitt hjärta vill säga? Jag saknar dej lilla, alltidalltid. Jag älskar dej. Hade hoppats få ha dej kvar, är vilsen i tomrummet utan.

Nu "skicka" jag iväg det. Elda i kakelugnen, och satt brevet med. Som symbolisk färdväg till himlen eller rymden eller vart jag nu kan tänka mej att det ska. Orden har ju nog säkert nått rätt ren, inom mej, i den stund de formulerades. Men nu släppte jag iväg dem rent konkret också, som en ceremoni. Vart de än sen far ut i luften... Och det var min ceremoni för dej denhär gången. Alltid kvar i tankarna, i hjärtat, fast du inte fick komma hit. Saknar dej.

onsdag 1 juni 2016

Kontrolltestet var negativt

I enlighet med instruktionerna från kliniken gjorde jag ett graviditetstest nu efter att mensen slutat. Det var helt och hållet negativt. Så det betyder att livmodern nu är helt tömd, och att hormonnivåerna är på det normala nu igen. Som det ska vara. Inget som behöver åtgärdas. Bra så. Och ändå... Fånigt nog så ville jag inte göra detdär testet. Fånigt nog så kändes det ledsamt att behöva se det negativa resultatet. Intellektuellt vet jag att brabra, är precis så det ska vara, och "bara" att tuta och köra sen. Det kändes ändå sorgligt. Jag saknar dej.