Missfall, med rätt att sörja

Har läst en del böcker om missfall här de senaste par månaderna. Lånat på bibban. (Skrämmande och ledsamt är att de böckerna verkar vara i flitig användning.) Ett par av dem vill jag ta upp lite saker från. Den första har titeln Missfall, med rätt att sörja, och är skriven av Pernilla Hjort, som själv har varit med om ett missfall. Dikterna som också finns med i dethär inlägget är från den boken. De kändes så fina att jag ville ta med dem. Boken lönar det sej nog att läsa.

Jag sitter här i ljuset
Allting är så lugnt
Fridfullt
Du ser inte mej men du längtar
Din längtan är så stor
Jag känner den
Jag sitter på min gunga och ser dig arbeta
Du går där och flyttar runt saker
Du tittar åt sidan och du tittar åt andra sidan
Jag sitter bara här på min gunga
Allt är fridfullt runtom mig
Du ser inte mig men du känner
Jag är alltid nära
Du vet fast du inte vet

"Vilken situation du än är i är graviditeten en omställning. ... Livet är påväg att förändras, det liv som du levt hittills blir aldrig vad det varit. ... Du känner dig som en del av ett större sammanhang. Men så tar det stopp. Hur ska du känna nu? Den stora skivan som just börjat snurra får ett hack och allt stannar upp. ... Omvärlden verkar inte förstå. Du har precis byggt upp en ny värld inombords. Ett liv växte där inne och du fick ställa om dig mentalt och fysiskt för att förstå detta stora mäktiga. Sen är allt över. ... En klapp på axeln och sen förväntas man vara som vanligt. Men allt är inte som vanligt. Du har burit på ett liv som nu stötts bort."

Det ovanstående citatet är just precis vad det handlar om, tycker jag. En omställning av så ofattbara mått, både då graviditeten börjar och då den sen tar slut alltför tidigt. Glädjen och förväntningarna som byts ut i sorg och förtvivlan. Och när allt tar slut vet man inte hur man ska vara, för det är för stort för att kunna sätta det åt sidan, men samtidigt är det inget som omgivningen direkt är beredd att ge plats åt. Så inget är som vanligt, men ändå förväntas det vara det. Man går vidare bara, och försöker pånytt - tycker folk runtom. Och visst, det gör man - sen. Men först måst man komma underfund med vad det riktigt var som hände, och hur man nu ska svänga sig efter de två tvära och motsatta omställningar som nyss hänt. Liv, och sen icke liv. Enormt.

Vad du tänker mycket
Varför tänker du så mycket?
Jag finns ju här bortom all oro
Jag väntar tålmodigt
Men ibland får jag inte komma - det är bara så
Jag gungar lite till, väntar, tittar
Jag känner din kärlek till mig, den är stor och vidsträckt
Kanske får jag växa - kanske inte
Det gör inget för mig
Jag bara är
Finns till

Så många chanser
Så många risker
Så många tillfällen
Jag tänker inte så
Jag bara finns
Kommer jag så kommer jag - det är det enda
Mitt varande är evigt
En stund är jag här
En stund är jag där
Så passerar jag en livmoder
Eller så gör jag det inte
Men känslor har jag
Jag finns och jag känner
Bara lite annorlunda
Jag är evig
Du är evig
Oroa dig inte

"Det är faktiskt bara du som vet hur det känns för dej. ... Du kan inte "känna fel". ... Hur som haver, äg dina känslor! Du får känna precis som du känner. Ingen kan tala om för dig att du ska sörja på ett visst sätt eller si eller så länge. Du måste få ta den tid din sorg tar. Många vittnar om att de bär med sig ett minne av det lilla livet - hela livet. ... När hela kroppen och själen är inställd på att den är gravid och så småningom ska föda ett litet barn så känns det ofta sorgligt och tungt att det slutade som missfall. ... Hur dina närmaste reagerar och hur mycket stöd du får av din omgivning är A och O för din egen bearbetning. ... Att vara med om ett missfall är att uppleva sorg. ... Du har förlorat ett litet liv. Men det är så mycket runtomkring som gör att sorgen kan bli så mycket större än många tror. Förväntningar och förhoppningar byggs upp. ... Det är inte bara ett litet liv som gått förlorat. Ni har börjat ställa in er på att förändra era liv - totalt. Så plötsligt tar det stopp."

Dethär är en viktig point - att var och en har rätt till de känslor hen har, till den sorg hen känner. Eller till att inte känna sorg, om det är så. Alla är vi olika, alla reagerar vi lite på olika sätt. Kamratstöd med andra som varit med om samma sak eller liknande visar på de stora likheterna, men också på de olika sätten att tänka och känna. Och det är okej, det är så det ska få vara, det är så det är. Så det som sku vara så viktigt är att både man själv och folk runtom en har tillit och tålamod nog att låta känslorna bara vara de dom är. Låta dem få finnas. Jag har rätt till dem, du har rätt till dem... Stödet från dem vi har runtom oss sku vara viktigt, men finns inte alltid där. Förståelse är svårt. Ändå - försök ge dig rätt att känna som du gör (oberoende av vilken din tunga situation är), och försök hjälpa andra (och dej själv) förstå varför du känner just så. Vad det är du går igenom och hur det påverkar dej. Tungt och skrämmande, I know...

"Det viktiga är inte att du gör si och så. Det viktiga är att du visar att du bryr dig. De som upplevt något jobbigt blir ofta sårade när de upplever att vänner försvinner. Gör inte det. Du gör mycket mer genom att bara finnas till hands, lyssna och stötta. Du behöver inte säga så mycket. Det kan räcka med att du frågar hur det går eller hur det känns. Den som har varit med om ett missfall mår ofta bra av att få berätta och prata om det. Lyssna bara. Eller sitt för all del bara tysta. Var inte rädd för tystnaden."

Amen! Det viktiga är att du/ni finns där. Utan att komma med råd och kommentarer, utan bara genom att lyssna och finnas till. Tillåta samtal om det tunga, men också om annat som motvikt, eller bara vara tysta. Du behöver inte fixa nåt, för det går inte. Det är inte vår sak att göra nåt åt nån annans sorg. Den finns, den går inte att ta bort. Och det är inte heller meningen. Men i sorgen behöver man stöd, närvaro och empati. Att fråga hur nån mår är ett bra grepp, tycker jag, för då kan den som får frågan själv bestämma hur mycket man säger, på vilket sätt man besvarar - och från svaret går det rätt bra att läsa ut hur samtalet just den gången ska föras vidare. På vilken nivå man rör sej just den gången. Hur djupt man går. Men frågan behövs. Eller, om inte frågan så åtminstone närvaron och stödet.

Glöm inte bort att sörja
Det är något som hör till
Jag ser dina tårar
Jag hör att du gråter
Ibland kväver du gråten
Gör inte det
Du får gråta, du får sörja, jag är inte liten
Jag är värd att sörja
Visst blev det inte
Men visst blev det
Jag finns - alltid i ditt hjärta
Men sen ska du släppa mig
Låt mig flyga som en ballong
För evigt på himlen
Jag flyger så gärna - högt, högt i det blå
Vi skulle ju inte ses
Inte med ögonen
Det var bara så
Visst ska du sörja
Jag blev, men jag blev inte
På en och samma gång
Allt kan vara olika
Allt kan vara som det är
Dina känslor är dina
Ha dem
Äg dem
Jag är

"Sorgen kommer och sorgen måste få komma. Den stannar och snor runt lite och pockar på. Men med tiden förändras sorgen och så småningom lär du dig att leva vidare, minnet av det som hänt kan till viss del finnas kvar resten av livet. ... Sorgearbetet kan ta tid. Kanske tror du att du gått vidare men så plötsligt träffar du kompisens barn och då kommer tårarna igen. Eller det datum då ditt barn skulle ha fötts kan vara en tung dag, för vissa. Men känslorna förändras och med tiden känner du mer glädje än sorg i vardagen. Då vet du att du är påväg."

Ja. Så är det. Sorgearbetet tar sin tid, men det går framåt. Saker blir lättare. I regel. Sen kommer stunderna när det dyker upp igen, som en spark i magen. Eller ett lätt vemod. Eller vaddetnuänär... Beroende på situationen. Beräknade datumet, det finns i tankarna, och det kommer säkert att kännas jättetungt sen. Sånger jag hör, andras barn på bild på Facebook, graviditetsnyheter, nån bild, nåt ord... Det finns mycket som får en att reagera. Inte alltid så starkt, numera oftare med vemod, men ibland dyker ju nog den gastkramande sorgen upp. Den med stora tårar, lock för halsen, kramp i magen och rivande saknad i hjärtat. Med tiden mer sällan, med tiden mindre intensivt. Och ren nu mer glädje än sorg i vardagen. Så ja, jag är påväg. Denna omgång.

Varför måste det vara någons fel?
Jag finns ju
Jag bara är och väntar
Jag sitter på min gunga och flyger högt upp i luften
Så fort jag tappar fart får jag ny
Inget är omöjligt tänker jag
Jag vill ju ändå dit
Jag vill komma till dig
Du drar mig till dig och jag vill det
Kanske finns det orsaker och hinder
Inget vi påverkar
I alla fall lever du som du lever och det ska du
Aldrig nånsin dömer jag dig
Räkna inte så mycket
Ingen dömer
Jag bara är
Jag blir glad av dig
Jag ser hur du försöker
Du anstränger dig för att allt ska bli bra
Det blir det
Det är det
Lyssna när jag viskar i ditt öra
Känn mina lugna jämna andetag mot din hud
Jag är här men ändå hos dig

"Precis som andra känsliga ämnen är det inget vi gärna tar upp i fikarummet. Vi väljer noga vilka vi eventuellt vill involvera i vår upplevelse. ... Men vi skulle kunna ta bort en del av pressen och stigman om vi var lite mer öppna kring en så vanligt förekommande händelse."

Amen igen. Klart att man inte tar upp missfall i vilken situation som helst och med vem som helst... Lite självbevarelsedrift lönar det sej förstås att ha. Men sådär i det stora hela så är jag nog för att våga berätta. Att svara ärligt på "hur mår du", då när det går. Missfall är hur jäkla vanligt som helst, jag känner säkert många som har haft missfall, och ändå vet jag om bara en liten del. För att det uppfattas som tabu. Och varför då!? Jag kan inte se nån som helst vettig orsak till den allmänna tabun i saken. Om en enskild person väljer att inte tala om det för att det är för jobbigt att berätta, det kan jag godkänna och förstå. Men att man i regel inte skulle kunna tala om missfall - det har jag inte förståelse för. Att missfall är en social tabu, det är inte ok.

"Tiden läker alla sår heter det. Och visst gör den det. Men att gå igenom ett missfall, för mej, var mycket större än jag någonsin hade kunnat tro. Det påverkade mej dagligen i många månader. Jag tänkte på den lilla och undrade vad som hade hänt. Än idag tänker jag på det med viss sorg. ... Det tog lång tid att komma över sorgen. En dold sorg. Vi gömmer oss och försöker glömma. Men varför? Det är ju så vanligt. Vi borde dela med oss av våra erfarenheter och stötta varandra."

Ja. Det påverkar. Mycket. Och länge. Hen finns i tankarna med jämna mellanrum. Och de tankarna och känslorna går ju säkert också många andra med. Så istället för att dölja och gömma borde vi dela och ge stöd. Få stöd. Kamratstöd av andra i samma sits är värdefullt, men det fungerar ju bara om man vågar dela, så att man hittar de andra.

Nu finns bara vi
Visst är det så
Högt upp i luften
Jag känner vinden
Jag känner dina hjärtslag
Jag vet att du längtar
Jag är bara här och ingen annanstans
Jag kan finnas och jag kan vara
Inget är omöjligt
Högt upp i luften
Någon ger mig fart och jag vet inte vem
Det spelar ingen roll
Jag älskar platsen där jag är
Jag gungar och känner vinden
Det kittlar i magen
Jag vill vara med dig
Men det bestämmer inte du och jag
Jag älskar stunden som är nu
Jag kan bara vara nu
Du tänker bakåt
Du tänker framåt
Jag är bara nu
Jag vill ligga därinne och höra dina hjärtslag
Jag vill vara någon
Men nu är allt som det ska
Jag är här och du är där
Inget annat kan ske just nu
Jag
Du
Vi
Visst finns det en morgondag
Vi tar den när den kommer
Någon ger mig fart och det känns tryggt och vant
Här vill jag vara
Tills det är dags
Mamma jag finns
Du har rätt att sörja

Dedär två sista raderna fick mej att börja gråta första gången jag läste dem. "Mamma jag finns. Du har rätt att sörja." Och hur man än tänker med dehär dikterna, skrivna ur barnets synvinkel, så tycker jag det är vackra bilder, och vackra tankar. Att hen ändå finns, på nåt plan. Om inte annat så i mina tankar och i mitt hjärta... Och då tänker jag inte bara på just det barn som nu inte fick bli till utan också på det barn jag hoppas får komma. Detdär med att man blir mamma i den stund man tänker sig att man ska bli det, och att barnet från den stunden finns där ute nånstans, i tankerymden. Just det barnet känner jag i dehär dikterna. Det som väntar på att kanske få komma.