Brev till barnet som inte är

Skrev ett brev här tidigare. Ett sorts avsked. Ett brev till embryot som inte fick fortsätta växa, till barnet som aldrig fick födas och komma hit till mej;

Till mitt barn som inte fick finnas

Älskade lilla vän,

Jag var så glad åt att äntligen, äntligen få vänta dej. När du visa mej med de småsmå symtomen att du fanns där blev jag lycklig. När plusset syntes på testet var det en av de härligaste dagarna någonsin! Den månad jag fick glädja mej åt graviditeten var så fin, så underbar. Jag sjöng för dej, hörde du det? Jag lät handen glida över magen, fast den inte ännu alls hade hunnit växa. Jag gladde mej såå åt att du fanns där! Älskade dej, fast du ännu bara hade hunnit börja din bana. Gladdes åt att du nu äntligen fanns där, växte, och sen sku komma till mej i december. Jag var glad!

När sen läkaren på tidiga ultrat uttala orden "det är nog tomt" sjönk mitt hjärta. Gråten och sorgen flytta in då. Han hitta dej, men alldeles för liten och utan puls. Inget annat val än att ta tabletterna som sku skölja ur dej därifrån, för du fanns ju ändå inte mera. Det liv du hade haft var över. Och jag lämnades kvar att sakna dej. Hur kan nåt så litet lämna ett så stort tomrum? Hur kan den kärlek jag kände för dej omvandlas? Jag älskar dej ju ännu, fast du försvann. Jag saknar dej, jag saknar dej! Du finns kvar i mitt hjärta, fast jag aldrig får uppleva lyckan att hålla dej i mina armar.

Så nu undrar jag - vart for du sen? Var nånstans finns du i rymderna? Existerar alla små liven som inte fick komma nånstans? Var ska jag söka efter dej sen? Hoppas i någon mån att du finns nånstans ändå, också nån annanstans än i mitt hjärta. Sku vilja kunna nå dej, sku vilja att du ser hur mycket du betydde för mej. Jag älskar dej. Mitt hjärta ropar ut i rymden - se hur mycket jag saknar dej!! Trösta mej, lilla du... Hittar du mitt brev till dej? Förstår du vad mitt hjärta vill säga? Jag saknar dej lilla, alltidalltid. Jag älskar dej. Hade hoppats få ha dej kvar, är vilsen i tomrummet utan.

Nu "skicka" jag iväg det. Elda i kakelugnen, och satt brevet med. Som symbolisk färdväg till himlen eller rymden eller vart jag nu kan tänka mej att det ska. Orden har ju nog säkert nått rätt ren, inom mej, i den stund de formulerades. Men nu släppte jag iväg dem rent konkret också, som en ceremoni. Vart de än sen far ut i luften... Och det var min ceremoni för dej denhär gången. Alltid kvar i tankarna, i hjärtat, fast du inte fick komma hit. Saknar dej.