Sommarens sköra, vackra

Funderar en del på livet just nu. Genom bilden av alla de vackra blommorna som slår ut, förgängligt blommar så oändligt vackert ett kort tag, för att sedan försvinna igen. Vissa liv, vissa blommor, får finnas en alldeles för kort tid. Har tänkt så flera gånger med mina egna missfall, men det fick en koppling till iochmed ett dödsfall i min närhet häromdagen. Ett liv som blev alltför kort, en liten som jag verkligen kommer att sakna. Ett skratt och en glimt i ögat som jag aldrig får uppleva igen. Nu bara i minnet kvar. Vila i frid. Ibland känns livet så orättvist, och ändå - som jag tidigare konstaterat - är livet inget vi kan rå på... Liv och död i större händer, i slutändan långt utanför vår kontroll... Vi får vår tid att blomma, glädja andra med det vackra som vi är, tills vår tid är inne och livet tas bort. Och hur vi än hoppas att det hade gått annorlunda, hur stor saknaden och sorgen än är, så är det bara så. Vi är på det sättet så lika de sköra, vackra blommorna i sommarens rabatter. Så förgängliga.