Kerttu Lähteenmäki som samlat in alla berättelser skriver såhär; "Keskenmeno on musertavaa. Olen tarinoiden myötä todennut, että ihminen putoaa hyvin korkealta kovin alas ja vielä nopeasti saatuaan tietää vauvan menehtyneen kohtuun." Musertavaa är ett bra ord. Förkrossande. Och också bilden "faller väldigt högt ifrån väldigt långt ner och med fart" passar in på min upplevelse av missfall. Så mycket som går i kras just i den stunden man erfar att drömmen inte längre bär, barnet inte mera finns. Hjärtat, livet, drömmen, marken runtom, allting. Förkrossande. Min upplevelse och mina känslor delas av många av dem som delat sina berättelser i boken. Nedan några citat från dem.
Först lite kring själva graviditeten, barnet, och att förlora det; "Sain hetken pitää häntä kohdussani, nyt hänen paikkansa on hieman ylempänä: minun sydämessäni." / "Vaikkei raskaus ehtinyt kuin vasta alkuun, minulle se lapsi oli jo olemassa, häntä jo rakastin ja rakastan." / "Olo tuntuu tyhjältä. Sain rakastaa vauvaani vain niin pienen hetken, pienen mutta sitäkin kauniimman hetken. Kova kaipaus palaa usein, kaipaan niin..." Dehär citaten talar om saknaden, om kärleken och om längtan. Om tomheten, efter någon som än var så liten men ändå hade tagit en så stor plats ren, i hjärtat, i livet, i drömmarna och i tankarna. Om kärleken till den som fanns ett kort tag på riktigt, och sen fick flytta in bara i hjärtat och tankarna. Finns bara i saknaden. "Jag fick ett tag hålla hen i min livmoder, nu är hens plats lite högre upp: i mitt hjärta."
Sen lite kring delande och stöd; "Olin onnellinen, että niin moni tiesi raskaudesta, näin saatoin myös monelle kertoa tuskaani." / "Huomasin kyllä, että vaikka oli raskasta ilmoittaa keskenmenosta, sain kuitenkin sellaista tukea, että olin iloinen että olimme raskaudestakin kertoneet." / "Koen, että minulla on oikeus iloita ja nauttia hyvistä uutisista alusta pitäen. Ja toisaalta, jos jotain sattuu, minulla on myös oikeus surra ja saada läheisiltäni tukea." / "Minulle paras apu surutyössä ovat olleet ihmiset, joille on saanut kertoa kokemastaan ja jotka ovat jaksaneet kuunnella. Ihmiset, jotka ovat uskaltaneet ottaa yhteyttä." Och dethär är nu förstås citat som passar mej - andra tänker och vill annorlunda, och det är lika okej. Men för mej föll dehär rätt. Jag har känt som de gjorde - att det har varit lättare att få prata. Att även om det ju var väldigt tungt att bli tvungen att berätta om missfallet så gav det mej stöd och styrka att få prata om det. Och jag tycker också att jag har rätt att både glädja mej och sörja - öppet om jag så väljer. Även för mej har den bästa hjälpen varit de personer som orkat finnas där, orkat lyssna, velat ge sitt stöd. Tack!
Sist lite citat kring sorg, och kring att gå vidare; "Varmasti aika parantaa haavat jotenkin, ikinä ei tämä unohdu, eikä tarvitsekaan, mutta suru varmasti muuttaa muotoaan." / "Pikkuhiljaa päivät lähtivät menemään. Oli kyllä rankkaa, mutta kyllähän se arki vaan vie mukanaan. Takapakkia otin aina silloin tällöin. Välillä huusin kurjuuttani niin suureen ääneen, toisinaan taas nyyhkytin hiljaa pimeydessä." / "Välillä jaksan hetkeksi unohtaa, välillä suru repii kappaleiksi." / "Antakaa itkun tulla kun itkettää. Hän oli teidän pienokaisenne. Älkää vähätelkö suruanne, vaikka joku sanoisikin, että hän oli vielä niin pieni." / "Surusta toipuminen ei omalla kohdallani etene lineaarisesti, vaan on parempia ja huonompia päiviä. Joka päivä en enää asiaa ajattele, mutta jostain saattaa yks kaks yllättäen tulla asia mieleen." / "Suru on monimutkainen prosessi ja se etsii vielä muotoaan. Toisina hetkinä olo on hyvä, toisina mustan musta. Koetan olla armollinen itseäni ja puolisoani kohtaan. Meillä on oikeus kaikenlaisiin tunteisiin, eikä kiire ole mihinkään." Och allt detdär är så sant... Detdär med att det kommer och går, ibland är lättare och ibland så nattsvart. Ibland är sorgen det enda man ser, och ibland finns den där knappt märkbar i bakgrunden. Inte nån lineär process nej, utan en bergochdalbana med mycket ojämna svängar. Ibland långt nere, ibland på säkrare och rakare mark. Bättre och sämre dagar. Eller stunder. Men - vi har rätt till alla de känslor som finns, och det är bra och viktigt att tillåta dem att finnas.
"Pelko menee ja tulee, mutta päivä kerrallaan. Ihmeelliseltä tuntuu, että selvisin tästäkin koettelemukselta, se antaa voimaa elämässäni eteenpäin. Vaikka yksi unelma murenee, niin elämä jatkuu. Nämä asiat ovat suuremmissa käsissä, elämä ja kuolema." Ja... Dethär är i större händer (vad man än läser in i det). Liv och död är inget jag kan påverka. Hur jag än hoppas och ger livet möjlighet så är det sist och slutligen helt utom min, och läkarnas, kontroll. Men även om en dröm dör så fortsätter livet. Ännu med hoppet om att barnet ska få komma, men hur det än blir med det så finns det ett liv ändå. Med eller utan - mamma eller inte - frågan kvarstår ännu. Och jag vet ju vad jag hoppas på. Men jag vet att jag kan gå vidare också om svaret blir inte.
"Tuulen henkäys poskellasi
on kosketus lapsen sen,
jota et sylissä pitää saanut,
kultahiuksia silittää,
kertoa kuinka paljon rakastat.
Mutta ajatuksesi hän kuulee,
kun kulkee mukana tuulen,
vapaa lapsi."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar