söndag 30 september 2018

Hur ska du riktigt ha det här...?

Ibland undrar man nog om man är helt ... tja ... på rätt köl med sej själv. Svar nej, egentligen iofs. Så man borde väl inte vara förvånad då över alla möjliga känslosvängar.

Kom igår till att 1) jag för inget i världen har mental ork att ens tänka mej ordet hopp i förhållande till barn i mitt liv. Reagera rent fysiskt starkt, känslomässigt ännu starkare. Innebar bl.a. en total orkeslöshet inför ens en liten insinuation om att fortsätta försöka. Herregud - klarar inte av att ens föreställa mej, så fruktansvärt tung kändes den tanken. Totalt så bara helt utan ork för den tanken att jag direkt hade tårarna i ögona. Orkar inte, orkar inte! Rent fysiskt helt avvärjde mej direkt.

I nästa stund kom jag så 2) till att tanken på att inte alls ha möjligheten känns så för jävlig och så full av sorg och småpanik att jag totalt tappa konceptet en stund pga det. Hur kan man säga att man inte orkar försöka mer - när det (aning osannolika) möjliga målet är ett barn!? Hur kan man vara så hjärtlös att man svänger ryggen åt det?? Hur ska jag klara av att fortsätta låta bli att försöka!? Och hur ska jag kunna påstå att det är ok att jag gjort vad jag kan? På vilket sätt kan jag säga att det räcker!?

Och så satt jag där och insåg att hur f*n ska man nu sen svänga sej mellan domhär då, när bägge ger en ångest och får en att börja gråta, och ingendera känns möjlig alls!?

Försöker ge mej tid i detta lilla minfält just nu, och bara acceptera att bägge sidor finns, och bägge är lika slut på alltihop. Känslan inför ordet hopp och fenomenet fertilitetsvård är ändå så kraftigt en stark aversion och orkeslöshet - som att all ork bara totalt rinner ur mej där av blotta tanken - att jag på inget vis ser att jag klarar av att ge punkt två rätt och rum på riktigt. Känslan måst få finnas, måst jag försöka ge erkänsla, fast det känns såå tungt att ta in den, när jag inte klarar av att... Var så slut på både mej och känslorna och barnlösheten och allt till slut igår att jag inte visste ut eller in... Men får nu leva igenom det ett tag.

Insåg också här tidigare att en sak som gör det tyngre med alla svängar är att jag inte på länge än kan helt starta någon ”slutgiltig” sorgeprocess i detta. Jag har stängt dörren, jag identifierar mej som slutgiltigt barnlös, men jag kan inte slutgiltigt avgöra att det är så det kommer att fortsätta vara. Om känslan ändrar, om orkeslösheten i blotta tanken på att ge sej in i allt det pånytt försvinner, så måst jag ge mej rätten att ta beslutet till ny behandling. Och det är för tusan ett bra antal år kvar tills jag i detta sammanhang verkligen kan säga att nu behöver jag inte fundera alls mer. Suck... Orkar inte riktigt med det heller just nu. Att det ändå nånstans måst vara aningen öppet... Kan rent konkret inte besluta att aldrig mer, för den rätten måst jag ge mitt framtida jag ifall eventuella ändringar sker, men har samtidigt svårt att orka med tanken på att det inte finns nåt mentalt totalslut på länge än.

onsdag 26 september 2018

Vikten av att få hjälp att känna

Konstatera här tidigare att avvaktar och söker mer stöd vid behov. Konstatera också rätt snabbt att behovet nog finns. Efter nämnda mera stöd känns det nu (åtminstone tillfälligt) mycket lugnare. Visst finns sorgen där ännu, men den skrämmer inte. Mera/tillfälligt?

Ibland är en barnlöshetssorg, som vilken annan större sorg som helst, för stor och för tung att bära. Den senaste svängen med ”sen finns ingen” har jag inte ens vågat släppa in helt nu hittills faktiskt. Redan att artikulera det - jag vågar inte, om botten inte finns - hjälpte.

Nackdel med känslor är att de ibland är för mycket. Och då kan man behöva säkerheten som någon som hjälper en se på dem, hjälper en känna, kan utgöra. Behövs inte alltid så mycket mer (men ibland gör det förstås det). Just nu tror jag detta räckte denna gång.

Och det betyder inte att känslan är ”över”. Det betyder att jag tror att jag nu vågar låta den finnas. Jag tror jag vet vad den är, lite vilka dimensioner den har. Och litar på att den inte drar ner mej för långt. Det finns en botten nånstans också i denna aspekt av sorgen.

På ytan är den ändå. Idag har den ren gett upphov i en diskussion om barnlöshet med en kollega som inte mer än anat (tack vare Facebook) men som ändå så oändligt fint kunde relatera till min berättelse. Och några ”tårarna precis bakom hörnet-situationer”.

Både fint och jobbigt. Som med så mycket annat i denna sits. Är glad att också det fina finns, hade definitivt varit såå mycket jobbigare att klara av detta annars. Om jag alls hade gjort det. Vikten av att få hjälp att känna, att bearbeta, att bära - den är helt enorm!

Igen en gång tacksam över yrkesmänskor som vet vilka frågor som behöver ställas, vilka speglar man kan behöva syna berättelsen i och var känslorna behöver ges mera rum och tillstånd att finnas. Och tacksam över vänner och bekanta som lyssnar och finns till. Till det dessutom ännu kamratstödet av andra i liknande sits, där man både ger och får... Framför allt delar. Och känner igen sig i de känslor andra bär på. Och i och med det hittar lite mer acceptans och fotfäste i dem. Alla tre viktiga, på olika sätt, i att hitta plats för känslorna.

söndag 9 september 2018

I musslan finns en pärla gömd?

De senaste dagarna har jag haft en sång som envist sjungit i huvudet på mej. En som vi lyssna på när jag var barn, hade visst en kassett med den. Musslans gåta, heter sången. Texten är skriven av Britt G Hallqvist, och lyder såhär;

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 
I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

I botten på en gyttjepöl, en skatt ibland förvaras. 
Ha tålamod, ha tålamod! Till sist ska allt förklaras.

Tro inte dina ögon jämt, ty troll kan gå förklädda, 
och hemskt kan bli till underbart för dem som ej är rädda.

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 
I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

Känns lite som att min hjärna (eller mitt hjärtat?) försöker trösta mej, eller nåt... Säga att också ur tunga, svåra och sorgliga saker kan det komma nånting gott... Och visst vet jag det. Kanske hjärtat också hittar tillbaka till det efter lite fler repriser av sången.

Sen påpekar jag nog här att 1) det är helt okej att gråta och 2) alla situationer ju nog inte innehåller varken pärlor eller skatter och allt hemskt inte blir underbart. Men de finns iaf runtom oss, pärlorna och skatterna. Allt är inte underbart, men mycket är ändå bra.

Simpukka använder ju också musslan som bild för den sorg som barnlöshet innebär. En som man först kanske stänger in sej i, sluter sej som musslan, men som med tiden kan utvecklas till en pärla. Som ibland är det efterlängtade barnet, ibland nåt annat fint.

Alltid är det inte lätt att se det andra fina, när man ändå nånstans tänker att ett barn ju nog naturligtvis hade varit den allra mest efterlängtade pärlan. Den allra vackraste pärlan. Men också jag vet, t.o.m. nu, att många andra saker i livet också kan vara dendär pärlan.

Längtan efter att få uppleva graviditeten, barnet och familjelivet - sorgen över att det inte blev så - skymmer ibland det andra. Och hur mycket man än intellektuellt vet att man har mycket gott omkring sej lyser den ouppnådda pärlan då, de perioderna, starkare.

Men med lite tid så hittar jag säkert igen fotfäste i min gyttjepöl, kommer fram till att trollet som går där och klampar runt inte alls är så skrämmande, och hittar tillbaka till de skatter och pärlor som mitt liv innehåller. Eller stöter t.o.m. på nya, flera pärlor.

lördag 8 september 2018

Nej spara dom - men, för vem?

Berätta om känslorna i ”sen bara jag och sen ingen” för en vän igår kväll. En av dem som stannar upp, lyssnar och förstår... Jag hade tidigare redan sagt nåt om att det perspektivet känns som ett såå stort tomrum just nu, och kommentera sen att jag har lite svårt att se min mening, meningen med mitt liv, för tillfället... På hennes oroliga ”hurså?” brast dammen, och tårarna låg farligt på lut. Några trilla över. Mitt i fredagsvimlet på en bar. Känns nog inte som bästa stället, så jag behärska mej så gott jag kunde. Men det var lite skrämmande hur stark känslan var, hur sårbar denhär tanken gör mej just nu. Verkligen med gråten i rösten, tårar i ögona, som jag försökte förklara vad jag mena. Lyckades kanske inte så bra, delvis för att det är för känsloladdat, och jag fick kämpa med tårarna hela tiden.

Har spekulerat kring värde och mening. Och kommit till att jag just nu har lite av en dubbel dissociation i det på nåt sätt. På jobbet upplever jag att det jag gör (jag) har en mening. Det är väldigt viktiga saker (enligt mej åtminstone) jag får jobba med. Men jag har inte alltid lätt att se mitt värde där, eftersom jag inte är helt säker på att jag vet tillräckligt, kan tillräckligt, är tillräckligt duktig... Privat upplever jag att jag har ett värde. Jag är en av dem som anser att varje människa är värdefull, i sej själv, no matter what... Men jag ser inte att jag har nån mening. Jag personligen, privat. Mitt hjärta är inte riktigt i linje med min hjärna, som nog vet att det finns hur många möjliga meningar som helst. Mitt hjärta säger att när ingen sen finns - vad är meningen med mitt liv då? Varför finnas överhuvudtaget?

Jag är övertygad om att jag i nåt skede kommer att få hjärtat att ta in och lita på hjärnans budskap - att det finns många goda meningsfulla saker i livet. Just nu har jag lite jobb att göra här med att ta in och komma underfund med denhär nya sorgeaspekten. Mer än jag trodde. Kändes ren lite bättre under veckan, så var sen aning konfunderad över hur stark känslan var när jag sku berätta om saken igår... Hur snabbt och totalt jag sveptes över av sorgevågorna. ”För vem?”, svara jag när min vän tyckte att ”nej, spara dem” (om dikter jag skrivit/skriver) - och gav mej med det svaret en trevlig liten hyperventileringsattack - för så mycket ångest framkalla den tanken - vem har jag att spara nåt åt? Där och då var det tur med en nära vän som hjälpte mej andas långsamt och djupt en stund.

Intressant nog så känns ångesten inte lika lätt att skriva öppet om som sorgen. Sorgen har jag själv lättare att relatera till, och den känns också allmänt mera ”rumsren”. Ångest är ett inte lika ”förstått” och öppet fenomen. Jag har iofs sällan direkt ångest, och jag kan definitivt inte jämföra den lindriga formen jag har med verkligt ångestsyndrom, mina små stunder av oro och hyperventilering med riktig panikångest. Det är helt annan kaliber på dem. Men jag drabbas ibland av nån form av ”torgoro” - har svårt att befinna mej i ”öppna sammanhang” - typ på stan, och röra mej bland folk. Såna stunder blir ofta till ett rätt konstant nedlugnande av andningen, som lätt blir för snabb och ytlig, och en konstant inre lugn röst som lite med jämna mellanrum konstaterar att allt är bra... Och jag klarar det. På samma sätt kan vissa tankar numera trigga samma oro och rädsla, och samma ytliga, snabba andning. Som igår då svaret ”för vem”. Hann säga åt min vän att ”herregud vilken ångest den tanken väckte!”, innan hyperventileringen satt igång. Det lugna sej snabbt. Som tidigare. Hittills. Men det är inte trevligt. Jag vet vad det är, och jag vet vad jag kan göra, så det känns som om att jag nog har det under kontroll. Kan ju inte veta om det kommer nåt tillfälle när jag inte har det... Och det är nog aningen skrämmande, det får man ju nog konstatera.

On the plusside today; träffa ett gäng andra bestående barnlösa, och det är nog alltid lika värdefullt att få prata med andra som vet vad man menar, kan relatera till det, och fyller i med egna erfarenheter! Priceless! Det är fint att ha de möjligheterna. Och ännu finare att ha är den vän som satt med mej igår. Kan inte med ord beskriva hur värdefullt och viktigt det är - den kontakten som ser en på djupet, som står ut med vad man bär på, som kan stanna upp och ge det rum, och som hjälper en igenom sorgen och ångesten... Utan att börja fixa åt en, utan att vilja ändra på en. Tusen, tusen tack min vän!!!

lördag 1 september 2018

Om att få ihop de olika rollerna

Sitter och känner mej som något av en lögn här just nu... Eller snarare som att jag bara spelar... Svårt att få ihop de olika delarna av mitt liv, de olika rollerna jag har. Jobbet och studierna kontra känslan i privatlivet just nu. Inte för att känslan är tyngre än tidigare, har ju verkligen varit jobbigare förut, men på nåt sätt får jag inte ihop de roller jag har nu med den känsla som just nu är starkast. Jag är liksom lite borttappad i vem jag är privat, mitt i hela tanken om att ”sen är det ingen”, medan jobbet kräver (och också får) en rätt fokuserad, professionell och i stor del ganska kunnig jag. Och det är så svårt att få mentalt att gå nåtsånär ens ihop liksom... Svårt att hitta sej själv i dem båda två på nåt vänster.

Vet att det inte är nån konflikt i det, och att man kan vara (och är) mycket olika saker. Vet också att jag verkligen (i det stora hela iallafall) är den kompetenta person jag är på jobbet, och litar på att jag hittar den kompetensen och rollen när jag är där och behöver ha dem... Men har i stunderna av mindre väl upplevd kompetens svårt att förstå hur jag kan vara där emellan. Som tur är funkkar det (hittills iallafall) fast jag inte alltid förstår. Att ha den smått borttappade känsla jag har i förhållande till min barnlöshetsstatus sku nog inte funkka på jobbet... Men visst smyger den sej på i stunder där med... Speciellt när nåt påminner... Känslolös är jag ju inte på jobbet heller liksom, och barnfrågor o.d. finns överallt.

Är medveten om att en tyngre känsla inte bör få för mycket utrymme, och att jag bör ha ett öga på det och be om hjälp vid behov. Följer lite med just nu, och tror att det lättar med tid och egen bearbetning nog. Men försöker hålla koll på om gränsen för behov av mera stöd börjar närma sej (igen)... Samtidigt känns det som att jag åtminstone behöver kunna sätta lite bättre ord på det för mej själv innan jag kan be nån annan hjälpa mej att bearbeta...? Och kan jag det så kanske det räcker ren... Det är ofta det oklara som känns tyngst... Correction - det oklara gör en mest konfunderad. Sorgen är nog tillräckligt tung oberoende... Men när man vet vad man känner är det liksom ”lättare”.

Konfunderad är jag just nu alltså över den starka känslan och det enorma tomrummet i tanken om att jag en gång är först äldst och ensam (när mina föräldrar inte längre finns) och sedan inte lämnar något efter mej när jag far. Efter mej är det inget. Jag är förvånad över hur starkt det känns. Vilket enormt tomrum den tanken innehåller... Och jag hittar inte riktigt fotfäste i den tanken just nu. Men försöker ge det tid och tänka att också det hittar sin plats i mitt inre småningom, och lugnar sej. Det borde ju inte spela nån roll alls egentligen - men ändå känns det tomrummet enormt just nu. Och jag försöker vänja mej vid det och hitta mej i det. Och på nåt sätt få ihop det med den tanke jag har haft om mitt liv...