Vikten av att få hjälp att känna

Konstatera här tidigare att avvaktar och söker mer stöd vid behov. Konstatera också rätt snabbt att behovet nog finns. Efter nämnda mera stöd känns det nu (åtminstone tillfälligt) mycket lugnare. Visst finns sorgen där ännu, men den skrämmer inte. Mera/tillfälligt?

Ibland är en barnlöshetssorg, som vilken annan större sorg som helst, för stor och för tung att bära. Den senaste svängen med ”sen finns ingen” har jag inte ens vågat släppa in helt nu hittills faktiskt. Redan att artikulera det - jag vågar inte, om botten inte finns - hjälpte.

Nackdel med känslor är att de ibland är för mycket. Och då kan man behöva säkerheten som någon som hjälper en se på dem, hjälper en känna, kan utgöra. Behövs inte alltid så mycket mer (men ibland gör det förstås det). Just nu tror jag detta räckte denna gång.

Och det betyder inte att känslan är ”över”. Det betyder att jag tror att jag nu vågar låta den finnas. Jag tror jag vet vad den är, lite vilka dimensioner den har. Och litar på att den inte drar ner mej för långt. Det finns en botten nånstans också i denna aspekt av sorgen.

På ytan är den ändå. Idag har den ren gett upphov i en diskussion om barnlöshet med en kollega som inte mer än anat (tack vare Facebook) men som ändå så oändligt fint kunde relatera till min berättelse. Och några ”tårarna precis bakom hörnet-situationer”.

Både fint och jobbigt. Som med så mycket annat i denna sits. Är glad att också det fina finns, hade definitivt varit såå mycket jobbigare att klara av detta annars. Om jag alls hade gjort det. Vikten av att få hjälp att känna, att bearbeta, att bära - den är helt enorm!

Igen en gång tacksam över yrkesmänskor som vet vilka frågor som behöver ställas, vilka speglar man kan behöva syna berättelsen i och var känslorna behöver ges mera rum och tillstånd att finnas. Och tacksam över vänner och bekanta som lyssnar och finns till. Till det dessutom ännu kamratstödet av andra i liknande sits, där man både ger och får... Framför allt delar. Och känner igen sig i de känslor andra bär på. Och i och med det hittar lite mer acceptans och fotfäste i dem. Alla tre viktiga, på olika sätt, i att hitta plats för känslorna.