Om att få ihop de olika rollerna

Sitter och känner mej som något av en lögn här just nu... Eller snarare som att jag bara spelar... Svårt att få ihop de olika delarna av mitt liv, de olika rollerna jag har. Jobbet och studierna kontra känslan i privatlivet just nu. Inte för att känslan är tyngre än tidigare, har ju verkligen varit jobbigare förut, men på nåt sätt får jag inte ihop de roller jag har nu med den känsla som just nu är starkast. Jag är liksom lite borttappad i vem jag är privat, mitt i hela tanken om att ”sen är det ingen”, medan jobbet kräver (och också får) en rätt fokuserad, professionell och i stor del ganska kunnig jag. Och det är så svårt att få mentalt att gå nåtsånär ens ihop liksom... Svårt att hitta sej själv i dem båda två på nåt vänster.

Vet att det inte är nån konflikt i det, och att man kan vara (och är) mycket olika saker. Vet också att jag verkligen (i det stora hela iallafall) är den kompetenta person jag är på jobbet, och litar på att jag hittar den kompetensen och rollen när jag är där och behöver ha dem... Men har i stunderna av mindre väl upplevd kompetens svårt att förstå hur jag kan vara där emellan. Som tur är funkkar det (hittills iallafall) fast jag inte alltid förstår. Att ha den smått borttappade känsla jag har i förhållande till min barnlöshetsstatus sku nog inte funkka på jobbet... Men visst smyger den sej på i stunder där med... Speciellt när nåt påminner... Känslolös är jag ju inte på jobbet heller liksom, och barnfrågor o.d. finns överallt.

Är medveten om att en tyngre känsla inte bör få för mycket utrymme, och att jag bör ha ett öga på det och be om hjälp vid behov. Följer lite med just nu, och tror att det lättar med tid och egen bearbetning nog. Men försöker hålla koll på om gränsen för behov av mera stöd börjar närma sej (igen)... Samtidigt känns det som att jag åtminstone behöver kunna sätta lite bättre ord på det för mej själv innan jag kan be nån annan hjälpa mej att bearbeta...? Och kan jag det så kanske det räcker ren... Det är ofta det oklara som känns tyngst... Correction - det oklara gör en mest konfunderad. Sorgen är nog tillräckligt tung oberoende... Men när man vet vad man känner är det liksom ”lättare”.

Konfunderad är jag just nu alltså över den starka känslan och det enorma tomrummet i tanken om att jag en gång är först äldst och ensam (när mina föräldrar inte längre finns) och sedan inte lämnar något efter mej när jag far. Efter mej är det inget. Jag är förvånad över hur starkt det känns. Vilket enormt tomrum den tanken innehåller... Och jag hittar inte riktigt fotfäste i den tanken just nu. Men försöker ge det tid och tänka att också det hittar sin plats i mitt inre småningom, och lugnar sej. Det borde ju inte spela nån roll alls egentligen - men ändå känns det tomrummet enormt just nu. Och jag försöker vänja mej vid det och hitta mej i det. Och på nåt sätt få ihop det med den tanke jag har haft om mitt liv...