Ny sväng på bergochdalbanan

Lite eftertankar till föregående...

På nåt sätt är det ibland så ofattbart (trots att man ju egentligen nog vet), hur enormt mångfacetterad barnlöshetssorgen är. Olika aspekter påverkar olika i olika sammanhang, och olika saker ploppar upp mellan varven. De ”gamla vanliga” sorgeämnena kommer och går, men också helt nya aspekter som inte tidigare har påverkat eller känts sorgliga kan sen plötsligt dyka upp med ett nytt lager sorg och en ny synvinkel man nu måst relatera till. Och hur mycket man än vet att med livets olika lager kommer nya tankar och känslor att relatera till och vänja sej vid så blir man ibland rejält tagen på sängen av dem. Så denna gång. I ett hörn har bergochdalbanan fått en helt ny sväng, som svingar ut en i en totalt oväntad kurva - och man vet inte vart man riktigt far och hur man ska förhålla sej till den svingen. Knepigt. Och jag litar på att jag hittar fotfäste också i detta, men svängen kändes ganska hisnande.

Och som annan ”trevlig” barnlöshetskrydda under en föreläsning idag så diskuterades en kommuns låga antal unga invånare, och föreläsaren berätta att de har funderat mycket nu i kommunen på ”hur man får barn”. Väckte förstås trevligt nog mycket skratt och skämt kring sexualundervisning och samliv hos de övriga - jag satt där med tårarna hotande och blicken på allt utom föreläsnings-powerpointen eller någon deltagare. Suck... En av de andra börja med att berätta ”det viktigaste” om sej själv - ”jag är mamma till fyra barn”. Good for you... Inte ett sammanhang att (iaf ännu) ta upp barnlöshet som fråga. Men det kan mycket väl tänkas komma en situation senare där jag är ”tvungen” att ta upp det... För så ofta var barnfrågorna på tapeten där. De egna barnen alltså. Föreläsare och deltagare. Grejt. Kategorin sådant som ibland påverkar och ibland inte. Denna gång gjorde det.