Och sen, efter dej, är det ingen

Den första i föräldragenerationen, ur min barndomsfamiljs synvinkel, begravdes igår. Alldeles för tidigt. Det var förutom både oerhört sorgligt och omskakande i sej själv - och fruktansvärt ledsamt framför allt för närmaste familjen - också skrämmande ur perspektivet att mina föräldrars generation nu är den som är på fallrepet, förr eller senare. Fine, det är vi alla, oberoende av ålder och generation, men ni vet... De är inte i sådan ålder ens nu ännu, men detta första dödsfall triggade ändå tanken på att de alla är påväg... Förhoppningsvis inte ännu på länge naturligtvis, men obevekligt någon dag. Det känns inte som en trevlig påminnelse. (Och ogillar mej själv för att jag kopplat till eget perspektiv, när de allra närmaste drabbas så oändligt mycket hårdare. Det känns nästan elakt.)

Orsaken till att tragedin överhuvudtaget dyker upp här är de ord som steg ur hjärnans små vindlingar eller hjärtats gömda vrår när jag igår fundera på det perspektivet... - ”Och sen är det bara du ... och efter det ingen...” Barnlösheten har liksom aldrig tidigare känts jobbig ur perspektivet ”fortsätta linjen” - men nu fanns den tanken där. Att när min föräldrageneration är borta, och jag är nästa äldsta generation, så finns det ingen fortsättning på min linje. Det blir så futtigt lite kvar liksom... Och det är ganska hemskt... Sen efter mej är det ingen. Kan inte annat än hoppas att den ångesten lägger sej igen, men antar att det är ett perspektiv som tyvärr i nån mån kom för att stanna. Ångesten över det blir jag gärna av med tack... Hjälper ju ingenting att ha ångest. Sorgen brukar jag däremot låta komma och gå...

Sorgen får man leva med. De små rycken ibland, ibland de stora svallvågorna. Hade unnat mina släktingar att slippa det ett bra tag ännu, i just detta sammanhang. Men sådär är det - livet kommer med fruktansvärda saker ibland... Tala om det med grannen ovanför igen. En som också fått sin allt för beskärda del av fruktansvärt tunga sorger i livet. Som lever med känslan av att ibland nästan behöva skrika ut sorgen när svallvågorna sköljer över. Och så däremellan trots saknaden leva som vanligt, bara utan... Ledsamt. Att sakna den som inte kom, liksom att sakna den som alltid funnits och plötsligt inte är där. Hur mycket det än hör till livet, och inte går att opponera sej mot, är det ändå emellanåt så helt ofattbart tungt. En sorg som lever med, som aldrig helt går att komma ifrån, fast man också går ”vidare”.