Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 26 april 2020

Childless Perks-helg här

Har haft ett såå j*kla skönt veckoslut! Tänkte igår om och om igen under dagen att det här är nog verkligen en ”childless perk” - en fördel med barnlösheten... Jag kunde sova länge, dra mej och läsa i sängen, äta morgonmål först närmare 11... Gick en lång promenad och satt en halv evighet vid åkanten och njöt av sol, värme, fågelsång och vågskvalp. Underbart! Har faktiskt njutit.


Titta under dagen igår på allt runtom mej, det jag gjorde, såg och hörde - och insåg att inte mycket är annorlunda mot sådana dagar då jag varit riktigt nere... Då jag bara haft tomrum och sorg. Har då också legat i sängen länge, ätit morgonmål sent (om alls iofs), promenerat på samma stig, försvunnit in i böcker... Men med en alldeles annan känsla kring allting runtom. Allt jag gör, ser, tar in.

Mycket av situationen är känslan vi bär i den. Njuter jag av solen, fåglarna, våren, eller är jag mer i egna sorgen och svärtan. Och nu menar jag inte så att vi ska välja vad vi ser, för det menar jag att vi faktiskt inte alltid kan. Jag menar att barnlöshet, som såå många andra sorger, tidvis inte ger rum för annat än det svarta. Än sorgen. Och sen när rummet finns, kan allt det andra rymmas med.

Våren var nästan ett hatobjekt för mej ett tag. Kändes hånande med allt nytt liv som pracka sej på mej, när jag inte själv gavs möjlighet att bära nåt liv. Det var tungt, och jag var säkert rejält deprimerad och i sorg många vårar här ett tag emellan. Blev påmind om det igår, när tanken om samma situation - olika känsla dök upp. Och tacka i mitt stilla sinne för att jag kan njuta av våren igen nu.

Lärde mej häromdagen i en barnlöshets-facebookgrupp (ska återkomma till dem lite i ett kommande inlägg) om teorin ”growing around grief”, och tänkte att det där känns såå rätt för mej! Louis Tonkin heter teorins upphovskvinna, och tanken är att - i motsats till vad vi tror - sorgen inte egentligen blir mindre, utan det är vi och våra liv som växer runt dem, därmed ger plats för mer.


Sorgen, den finns där, lika stor som i början - och ibland blir man totalt uppslukad av den igen, och då känns den på nytt faktiskt just lika stor och hemsk... Men med allt det som börjar byggas upp runt om, som sakta blir större och större, blir stunderna när man är i sorgen färre. Stunderna när sorgen tar över inte lika överväldigande. Och den här bilden tycker jag är så oroligt bra att ha som tanke.

Fundera för mej själv, där jag satt och titta ner i ån igår, att det kanske också kan beskrivas med perspektiv rakt ner i det grumliga vattnet kontra perspektiv utåt. Då är vattnet där, lika grumligt också där längre borta, men det ser man inte på håll. Och med finns också solen, glittret, den blå himlen, de späda gröna löven, fåglarna som sjunger osv. Allt möjligt annat ryms också in i cirkeln, med mer perspektiv.

Sen kommer det ibland en större våg, som drar ner en i mörkret och dyn - in i sorgen i den inre cirkeln. Men när man med tiden lär sej att allt det där i yttre cirkeln finns där ändå kanske de stunderna blir mer hanterbara. Solen kanske tillåts skina in också där.



måndag 20 april 2020

Ledarspalt i tidning 1/20

Har visst glömt att länka till min första ledarspalt i Simpukka-tidningen. Denna gång hade tidningen tema kamratstöd, så det var temamässigt en enkel text att skriva (förutom det där med att hålla den kort). Lyckades rätt bra också (tycker jag...) med att skriva tvåspråkigt, så att det blir en helhet, men så att man också kan läsa bara det finska utan att det blir väldigt konstigt. Om kamratstöd finns det hur mycket som helst man kunde skriva - vikten av det, former för det, allt man fått ut av det osv osv, och det säger ju sej självt att allt inte rymdes med. Här bara som tillägg ett tack till alla er som på olika sätt gett mej kamratstöd - både i form av träffar och samtal och som möjlighet att känna igen sej i texter, känslor, bilder, kommentarer, musik osv... Det är såå enormt värdefullt!

söndag 12 april 2020

Mer barnlöshetssynlighet

Kodin Kuvalehti hade ett underbart inlägg om riksdagens tidigare talman Maria Lohela och hennes barnlöshet. Tyvärr är artikeln öppen bara för prenumeranter (vilket jag inte heller är, men...). Sätter iallafall lite plock och kommentarer här åt er...

Jag kände igen mej i massor i Marias berättelse, och kände enorm tacksamhet över att hon delat den. Det gör det alltid lite lättare att bära den egna berättelsen när man kan känna igen sej i andras, känna att jo, så är det för mej också...

Maria berättar att hon och hennes man försökte få barn i tio år, med egna och donerade celler, i både Finland och Estland. Hajar till när jag läser att det bara är två år sedan de avsluta vården - och ren nu orkar hon vara så öppen och verkar så okej med det... Inser sen att jag ju också är det. Öppen, och okej med, oftast.

Det sorgligaste och tyngsta i vården konstaterar Maria att var att vänta och bli besviken månad efter månad. Det kände jag också, precis så - allt väntande, hängande, osäkerhet - och sen besvikelse igen. Får kalla kårar ännu också...

Från vårdtiden berättar Maria också om tillfällen när hon kommit direkt från ett ingrepp, eller från att just ha fått veta att det inte lyckades nu heller, och gått rakt in i arbetsuppgifter, som talman. Där ingen visste vad hon gick igenom, ingen förstod vad hon just fått höra eller vara med om... Jag upplevde också de situationerna som enorm påfrestande, minns speciellt ett telefonsamtal om att embryona inte riktigt klara sej så bra, mitt i en morgonsamling med mina elever. Men jag var nu iallafall inte riksdagens talman, och jag hade ett team som visste och kunde stöda. Can’t imagine, och lyfter på hatten...

Som för mej sluta Marias barnförsök med ett konstaterande om att nu räcker det, nu måst det få vara nog, nu orkar jag inte längre. Inget lätt beslut alls, speciellt när det, som artikeln konstaterar ”sku kunna räcka med ett försök till”... ”Alltid kan man fortsätta på nytt, till en viss punkt, men det är också vishet att veta när man ska erkänna sitt nederlag.”, skriver Maria i ett fb-inlägg om barnlösheten tidigare.

De har valt att inte fortsätta med adoption eller dylikt, eftersom det skulle ha inneburit mera osäkerhet, och Maria ville att väntetiden sku vara slut, totalt. Ah, såå lättad att läsa det! Jag blir själv ibland ifrågasatt över detta (som jag nog skrivit förut), och ifrågasätter också mej själv. Men vet att det är just detta som stoppar mej - väntan och osäkerheten, just detta som måst vara mitt beslut - att livet nu fortsätter utan barn.

Om livet efter försök konstaterar Maria att man måst lära sig leva ett annorlunda liv. Annat liv. Släppa de drömmarna och hitta nya drömmar, nya önskemål. Lätt är det inte alltid, och tankarna på vad som kunde varit kommer in, med sorgen... Allt man inte kan och får med eget barn, inte kan berätta för hen, göra med hen. Funderingarna på vem man är då, vad livet ska bli då... Inga lätta frågor, inga enkla svar, och inga lätta känslor. Men de andra drömmarna, det andra livsinnehållet, finns nog där ändå.


fredag 3 april 2020

Barnlöshet i fotokampanj

Stark rekommendation (men också känslosamhetsvarning) för Holly Ferencuha Photography;s kampanj på Facebook för Infertility Awareness Month (för ett år sen). En serie porträtt där hon försöker ge ansikte åt de känslor barnlöshet ger upphov i. Det lyckas väldigt bra... Igenkänningsfaktor hög här, och det trigga nog en hel del känslor också.