Jag kände igen mej i massor i Marias berättelse, och kände enorm tacksamhet över att hon delat den. Det gör det alltid lite lättare att bära den egna berättelsen när man kan känna igen sej i andras, känna att jo, så är det för mej också...
Maria berättar att hon och hennes man försökte få barn i tio år, med egna och donerade celler, i både Finland och Estland. Hajar till när jag läser att det bara är två år sedan de avsluta vården - och ren nu orkar hon vara så öppen och verkar så okej med det... Inser sen att jag ju också är det. Öppen, och okej med, oftast.
Det sorgligaste och tyngsta i vården konstaterar Maria att var att vänta och bli besviken månad efter månad. Det kände jag också, precis så - allt väntande, hängande, osäkerhet - och sen besvikelse igen. Får kalla kårar ännu också...
Från vårdtiden berättar Maria också om tillfällen när hon kommit direkt från ett ingrepp, eller från att just ha fått veta att det inte lyckades nu heller, och gått rakt in i arbetsuppgifter, som talman. Där ingen visste vad hon gick igenom, ingen förstod vad hon just fått höra eller vara med om... Jag upplevde också de situationerna som enorm påfrestande, minns speciellt ett telefonsamtal om att embryona inte riktigt klara sej så bra, mitt i en morgonsamling med mina elever. Men jag var nu iallafall inte riksdagens talman, och jag hade ett team som visste och kunde stöda. Can’t imagine, och lyfter på hatten...
Som för mej sluta Marias barnförsök med ett konstaterande om att nu räcker det, nu måst det få vara nog, nu orkar jag inte längre. Inget lätt beslut alls, speciellt när det, som artikeln konstaterar ”sku kunna räcka med ett försök till”... ”Alltid kan man fortsätta på nytt, till en viss punkt, men det är också vishet att veta när man ska erkänna sitt nederlag.”, skriver Maria i ett fb-inlägg om barnlösheten tidigare.
De har valt att inte fortsätta med adoption eller dylikt, eftersom det skulle ha inneburit mera osäkerhet, och Maria ville att väntetiden sku vara slut, totalt. Ah, såå lättad att läsa det! Jag blir själv ibland ifrågasatt över detta (som jag nog skrivit förut), och ifrågasätter också mej själv. Men vet att det är just detta som stoppar mej - väntan och osäkerheten, just detta som måst vara mitt beslut - att livet nu fortsätter utan barn.
Om livet efter försök konstaterar Maria att man måst lära sig leva ett annorlunda liv. Annat liv. Släppa de drömmarna och hitta nya drömmar, nya önskemål. Lätt är det inte alltid, och tankarna på vad som kunde varit kommer in, med sorgen... Allt man inte kan och får med eget barn, inte kan berätta för hen, göra med hen. Funderingarna på vem man är då, vad livet ska bli då... Inga lätta frågor, inga enkla svar, och inga lätta känslor. Men de andra drömmarna, det andra livsinnehållet, finns nog där ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar