Childless Perks-helg här

Har haft ett såå j*kla skönt veckoslut! Tänkte igår om och om igen under dagen att det här är nog verkligen en ”childless perk” - en fördel med barnlösheten... Jag kunde sova länge, dra mej och läsa i sängen, äta morgonmål först närmare 11... Gick en lång promenad och satt en halv evighet vid åkanten och njöt av sol, värme, fågelsång och vågskvalp. Underbart! Har faktiskt njutit.

Titta under dagen igår på allt runtom mej, det jag gjorde, såg och hörde - och insåg att inte mycket är annorlunda mot sådana dagar då jag varit riktigt nere... Då jag bara haft tomrum och sorg. Har då också legat i sängen länge, ätit morgonmål sent (om alls iofs), promenerat på samma stig, försvunnit in i böcker... Men med en alldeles annan känsla kring allting runtom. Allt jag gör, ser, tar in.

Mycket av situationen är känslan vi bär i den. Njuter jag av solen, fåglarna, våren, eller är jag mer i egna sorgen och svärtan. Och nu menar jag inte så att vi ska välja vad vi ser, för det menar jag att vi faktiskt inte alltid kan. Jag menar att barnlöshet, som såå många andra sorger, tidvis inte ger rum för annat än det svarta. Än sorgen. Och sen när rummet finns, kan allt det andra rymmas med.

Våren var nästan ett hatobjekt för mej ett tag. Kändes hånande med allt nytt liv som pracka sej på mej, när jag inte själv gavs möjlighet att bära nåt liv. Det var tungt, och jag var säkert rejält deprimerad och i sorg många vårar här ett tag emellan. Blev påmind om det igår, när tanken om samma situation - olika känsla dök upp. Och tacka i mitt stilla sinne för att jag kan njuta av våren igen nu.

Lärde mej häromdagen i en barnlöshets-facebookgrupp (ska återkomma till dem lite i ett kommande inlägg) om teorin ”growing around grief”, och tänkte att det där känns såå rätt för mej! Louis Tonkin heter teorins upphovskvinna, och tanken är att - i motsats till vad vi tror - sorgen inte egentligen blir mindre, utan det är vi och våra liv som växer runt dem, därmed ger plats för mer.

Sorgen, den finns där, lika stor som i början - och ibland blir man totalt uppslukad av den igen, och då känns den på nytt faktiskt just lika stor och hemsk... Men med allt det som börjar byggas upp runt om, som sakta blir större och större, blir stunderna när man är i sorgen färre. Stunderna när sorgen tar över inte lika överväldigande. Och den här bilden tycker jag är så oroligt bra att ha som tanke.

Fundera för mej själv, där jag satt och titta ner i ån igår, att det kanske också kan beskrivas med perspektiv rakt ner i det grumliga vattnet kontra perspektiv utåt. Då är vattnet där, lika grumligt också där längre borta, men det ser man inte på håll. Och med finns också solen, glittret, den blå himlen, de späda gröna löven, fåglarna som sjunger osv. Allt möjligt annat ryms också in i cirkeln, med mer perspektiv.

Sen kommer det ibland en större våg, som drar ner en i mörkret och dyn - in i sorgen i den inre cirkeln. Men när man med tiden lär sej att allt det där i yttre cirkeln finns där ändå kanske de stunderna blir mer hanterbara. Solen kanske tillåts skina in också där.