Årets tema är osynlig sorg, näkymätön suru, för att lyfta upp att barnlöshet ofta hålls gömt, för sej själv. Och att samhället ännu inte helt erkänner och känner igen barnlöshet som en sorg. Osynlig både för att de barnlösa själv väljer att inte berätta och för att samhället inte riktigt ger den sorgen rum ännu.
Öppenheten har ökat de senaste åren, absolut, men ändå finns mycket kvar att göra för att öka synlighet och förståelse. Komma bort från känslorna av ensamhet, utanförskap, skam och otillräcklighet hos den ofrivilligt barnlösa. Öka känslan av att omgivningen förstår och erkänner den sorgen, att det är okej att prata om det.
Som vanligt är en orsak för veckan också att påminna om att barn inte är nån självklarhet. Såå ofta, fortfarande, frågas och kommenteras det om barn som om de självklart finns, eller borde finnas. Hur gamla är dina barn? Vilken skola går dina barn i? Du har säkert små barn hemma? Och att där svara jag har inga barn går sällan utan vemod och sorg.
Ofrivillig barnlöshet är en mycket långvarig sorg. Svår för att det sällan är helt enkelt att säga när den börjar - när får man börja sörja nåt som inte alls (ännu?) finns? Svår för att samhället inte har nån förståelse. Svår för att det är en process med omväxlande hopp och besvikelser, om och om igen. Svår för att det är så många faktorer som påminner, river upp. Svår för att, om barnet aldrig kom, hela livet måst ta en annan väg än den man så innerligt hade drömt om, och allt ställs på sin ända och måst byggas upp igen. Och mycket mer...
Morsdagsreklamen översköljer överallt långt innan morsdag, och ofta med formuleringar som om det är en självklarhet att vara mamma eller att ha en mamma att fira. Ingendera på nåt sätt självklart. Visst ska man få lyfta upp moderskap och mammor, men då förståelsen för den sorg den dagen kan innebära sgs totalt lyser med sin frånvaro känns det ju allt annat än trevligt för många av oss. Och blir därför en ännu större pina.
”Årets bästa dag”, signalera en reklam som kom emot nyss, och jag kunde inte annat än dra ett djupt andetag och försöka lugna hjärtat lite. Ska i det sammanhanget beställa nåt åt mej själv för barnlösas dag, och också signalera det tydligt i beställningen. Kanske uppmana till att involvera den dagen i marknadsföringen nästa år.
Det känns fel att säga att vi ”firar” Simpukka-veckan och de barnlösas dag. Samtidigt så kanske det ändå är just rätt... Vi firar inte att vi är barnlösa, men vi firar att också våra liv räknas. Vi lyfter upp att också vi finns, att också vi har värde och att också vi är värda en blombukett, en chokladask, en flaska prosecco eller en fin middag. Om inte annat så för att vi fortfarande står, mitt i den sorgen och trots den processen som barnlösheten varit och är, mentalt och/eller konkret. Många olika liv berörs av barnlöshet, på många olika sätt. Och de liven är också del av vårt samhälle, fast vi tyvärr inte alltid riktigt tillåts känna det så, ännu.
Mitt liv, som bestående barnlös, har många fina sidor. Jag kan njuta av frihet och egentid, ofta. Som syntes i senaste inlägget kring childless perks. Men det är också tomrum, ofta. Som synts gång på gång, då sorgevågorna sköljt över igen en gång... Morsdagsreklamen och själva dagen sätter nog igång de vågorna. Så det känns skönt att få sätta en del fokus och energi på att lyfta upp barnlösheten. Både som sorg och som likvärdigt liv... Det är en konstig motsägelse i det, och ändå är det sant. Nåt enormt fattas, och ger upphov i sorg och känslor av att livet är tomt, otillräckligt - utan något som man hade drömt om och förväntat sej. Och samtidigt är det också ett liv som är fullvärdigt och har mening, en mänska som har lika värde - även om det är svårt för en själv att se ibland.
Därmed bra att de här kampanjerna finns, som ger oss alla stöd i att småningom allt tydligare kunna se det. Allt oftare. För helt totalt och heltäckande kanske det aldrig lyckas, när något man så drömt om ändå fattas, livet ut. Men det blir lättare med åren att ha också allt det goda med och synligt. Blir lättare att se sitt eget värde, sin egen mening, sitt liv.
Till alla er som (liksom jag) kämpar med sorgen över barnlösheten - stora styrkekramar! Kom ihåg att du inte är ensam med det... Och försök ge dej själv en eloge för att du står, eller kanske för att du andas om det är en tyngre period. Hur svårt det än är i vissa skeden av processen, försök ens lite se också de fina sakerna i livet... Kanske solen som skiner, kanske en vacker blomma. Med tid blir de sakerna allt mer synliga, trots att tomrummet finns kvar. Growing around grief... Annat får mer plats, runt sorgen.
Ha en fin vecka, alla ni - så fin som det går. Kanske vi ses på något av evenemangen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar