Simpukka-styrelsen

Simpukka hade årsmöte igår, och den här gången var jag inte uppställd som kandidat till ordförandeposten. Jag konstatera att nu behöver jag välja att fokusera på andra uppgifter i föreningen. Föreningen valde istället Siru Lehto till ny ordförande för 2022-2023 - stort grattis Siru! Du är just precis en sån ordförande som föreningen behöver! Kunnig, engagerad, empatisk, stark. Mycket bra val!

Mina år som ordförande, och styrelsemedlem innan dess, har gett en fin inblick i föreningens arbete som helhet. De har medfört fina diskussioner inom styrelsen och med arbetstagarna, och ett välfungerande samarbete med enormt kunniga verksamhetsledaren Johanna. Tack till alla styrelsemedlemmar och samtliga anställda för ett jättehärligt samarbete under de här åren!! Ni är absoluta stjärnor!

Under dagen avtackades också Johanna, som går över till annan arbetsplats vid årsskiftet. Det känns rejält ledsamt att bli av med en så fenomenalt bra verksamhetsledare, men ibland är tiden rätt att gå vidare. Och vi får förhoppningsvis en ny bra person att leda föreningen. Mycket på gång just nu - ny ordförande, ny verksamhetsledare och en kommande strategiprocess för kommande fem år.

Själv blir jag kvar i andra roller - som del i SYKE-nätverkets (bestående barnlösas) styrgrupp och som stöd i att upprätthålla och utveckla stöd och innehåll på svenska inom föreningen. För mej känns SYKE numera mest ”hemma”, och det viktigaste för mej är att hitta kamratstödsformer som passar för oss i den gruppen - i de olika skedena av ett bestående barnlöst liv. (Rätt mycket olika saker det.)

TACK till alla er i Simpukka för det fina jobb ni gör! Arbetstagare och frivilliga. Siru för att du tar över pinnen! Och Johanna för det alldeles enorma och underbara arbete du gjort för föreningen! Det kan inte nog understrykas hur mycket det är. Och tack för örhängena!

Dag med måånga känslor

Lapsettomien lauantai - de barnlösas dag. (Eller, lördag, direkt översatt, men det funkkar inte helt bra språkligt på svenska.) Tror det är sjunde året jag uppmärksammar den dagen. Är medveten om att den existerar. Och det är en dag som man inte vet om man kan säga att man firar, men... Uppmärksamma känns nog bättre än fira.

De barnlösas dag finns för att påminna om att barn inte är någon självklarhet. Att alla inte får bli föräldrar, trots önskan, längtan och olika försök. Och att det är en situation som ger upphov i stor sorg och saknad, och för de flesta är en enorm bergochdalbana av känslor och tankar. Att ofrivilligt se sej vara (och förbli) barnlös är oftast enormt tungt.

Bilder https://cupoftherapy.net/

Med tiden kan sen också ett liv utan barn vara ett rikt och fint liv. När den värsta sorgen lagt sej. En barnlös person, hens liv, har precis lika mycket värde som andras - och också hen är värd respekt och jämlikhet. Som vi såg från Simpukkas enkät är det långt ifrån alltid så idag. Så det finns mycket att jobba på, på många olika fronter.

Idag på de barnlösas dag så vill jag säga till dej som själv är barnlös - du är inte ensam. Du har rätt till dina känslor, till din sorg och saknad. Men också du, och ditt liv, är värdefullt och fyllt av mening. Och till dej som möter barnlösa - undvik kommentarer och råd. Finns där, lyssna, visa empati och ge möjlighet att prata om den andra vill.

En stor kram åt er alla på lapsettomien lauantai!

Diskriminering i arbetslivet

Simpukka utförde en enkät kring diskriminering i arbetslivet som ofrivilligt barnlösa ställs inför. En tredjedel av alla respondenter upplevde att de mött diskriminering pga barnlösheten. 

En vanlig form av diskriminering gäller fördelning av semestrar och arbetsturer. Arbetstagare utan barn upplevs kunna jobba alla helger och långa skift, och har mer sällan möjlighet att välja sin semestertid, då folk med barn och deras ledigheter prioriteras i de här sammanhangen.

Också vid rekryteringar har flera upplevt orättvist bemötande. Om man berättat om fertilitetsvård kan en eventuell arbetsmöjlighet eller befordran gå en förbi, och flera har fått höra att ens kunskap inte räcker, då man inte har erfarenheten av att ha egna barn och uppfostra dem.

Också sjukfrånvaro är en fråga där förfaringssätt är väldigt olika. Ofta räknas inte fertilitetsvård eller olika sjukdoms- eller smärttillstånd som den kan orsaka som giltig grund till betald frånvaro, medan sjukdom eller smärta i sej nog ger rätt till betald sjukfrånvaro.

Här bara några. Rapporten som Simpukka sammanställt kring detta är skrämmande lång. Svaren var också rätt hårresande till många delar. Och från juristsynvinkel konstateras att åtminstone inte arbetsmöjligheter bör påverkas av barnlösheten. Finns att göra alltså...

Bildtext;

Det förväntas ofta mer flexibilitet och ork av barnlösa arbetstagare.

”Som barnlös märker jag, att många sista-minuten-arbetsuppgifter faller på mej, 

eller min fritid är inte lika värdefull som kollegers som har barn.”

Barnlöshetens omgång två

Idag var temat för kvällens föreläsning barnbarnlöshet. Ren igår kom en video med titeln I barnlöshetens omgång två - en barnbarnlös’ berättelse. Silja berättar om sin bakgrund, och om hur det känns då saknaden aktiveras på nytt när vänner får barnbarn, och man själv är utanför en gång till. På finska.

Föreläsningen med psykolog och psykoterapeut Riikka Aro tog upp liknande teman. Sorgen som dyker upp på nytt, och nya känslor av utanförskap, saknad, tomhet, avundsjuka... Och också oron över framtiden och eventuell ensamhet, utsatthet om ingen finns som kan se till att man har det bra.

Tankar om arv och efterföljare kom också upp. Inte så mycket i bemärkelsen saker, arvegods, utan mera i immateriella ting. Vem minns mej sen, vem bär och känner min berättelse, till vem kan jag föra över saker jag kan, minns, sparat...? Framför allt det inre, det man är, som inte får fortsätta.

Barnbarnlöshet är också, i dagens läge nästan ännu mer än barnlöshet, väldigt oförstådd som sorg. Ingen tänker på att det fenomenet finns, barnbarn är nåt man pratar om i tid och otid, och om folk vet om att nån är barnlös kanske man anser att hen nu vid dethär laget väl är okej med den saken.

Därmed är en sak som verkligen borde få ventileras, bearbetas, pratas om något som man snarare tiger ihjäl... Det är svårt att säga åt en vän eller bekant som strålande berättar om barnbarnen att det är tungt att höra då man själv aldrig får uppleva det. Ändå sku det vara viktigt att få dela känslan.

För en av de saker som hjälper med att ”bli du med” känslorna är att uttrycka dem. Där går olika former förstås - skriva, måla, rita, dansa, sjunga - men också berätta. Och i samtalen, berättandet åt nån annan, kan du i bästa fall få känslorna sedda, hörda och förstådda. Och det helar alldeles enormt.

I barnlöshetens omgång två finns alltså väldigt många av samma känslor som i att se sej fortsätta livet utan barn. Säkert med lite andra nyanser nog, men ändå i mångt de samma. Däremellan har de kanske varit mer i skymundan - där, men lite lugnare - men med en ny roll man aldrig får aktiveras de igen.

Föreläsningen (på finska) finns på Simpukkas kanaler ett par veckor (strax).

På spaning efter nya stigar

Omtumlad och glad här just nu!

Vi har just presenterat SYKE-nätverkets (nätverket för bestående barnlösa inom Simpukka) nya logo, nätsida och guidehäftet Uutta polkua etsimässä. Kommer senare på svenska med titel På spaning efter nya stigar. 

Nätsidan är till största delen tvåspråkig, har en del på engelska, och kommer att ha inlägg mest på finska men också på svenska och engelska senare med. Har jag planerat iallafall. Sidan hittas på adressen simpukka.info/syke-verkosto/

Release-Zoom-tillfället innehöll också en diskussion kring innehåll och verksamhet för nätverket - och det var helt superfint att se all den aktivitet och iver som fanns! Härligt med många som känner samhörighet i nätverket, och vill delta! 

Arbetsgruppen har hållit på sen i höstas, enligt teman som lyftes fram i nätverkets Facebook-grupper. Också logon har fått kommenteras. Citat från en enkät gjord i nätverket har använts. Så fast vi var 6 pers som skrev var många fler med.

Både logon och häftets namn anknyter till det, att den bestående barnlösa behöver hitta nya stigar, nya riktningar och nytt livsinnehåll, då hen ställs inför (eller beslutar) att livet nu fortsätter utan barn. En tung sits att hamna i, så stöd behövs.

Vi i arbetsgruppen hoppas att nätsidan och guidehäftet kan vara en liten del i det stödet. Med finns texter kring sorgen och att bearbeta den, kring andra känslor i situationen, kring parförhållande, och kring nytt hopp och nya livsinnehåll.

Ett enormt tack till arbetsgruppen, till nätverkets medlemmar, till Simpukkas anställda, till psykolog Mirka Paavilainen, till Sini, Sini & Tapio, till Henriettas blommor, och till Sanna Reponen och CupOfTherapy för bilderna! TACK!!

Ett ordförandeår till

Simpukka hade höstmöte igår, och valde styrelse och ordförande för 2021. Jag fick förtroendet att fortsätta ordförandeskapet ett år till. Som ofta tycker jag själv att det hade funnits andra mycket mer lämpade som kunde ställt upp i ordförandevalet (fanns bara en kandidat denna gång), men fortsätter gärna arbetet om det upplevs som att jag klarat det tillräckligt väl. Första året är dessutom mer lärande, andra har man ren lite koll på saker.

För mej är det främst viktigt att Simpukka känns som en förening där alla känner sej välkomna och sedda. Att Simpukka är lätt att hitta, att man upplever att Simpukka ger stöd och information. Att alla organisationer som rör sej i de här frågorna har kunskap om att Simpukka finns med som möjlig påverkare och partner. Expertis, tillgänglighet, värme, delaktighet. Mycket sånt som också syns i Simpukkas värderingar, vision och mission.

Simpukkas arbetsfält är brett - innefattar både barnlängtan och barnlöshet. Problematiken med en längtan som inte ännu uppfyllts och där vägarna känns svåra och tunga, väntan för lång och osäker (försök på egen hand, adoption eller fosterföräldraskap mm - men också livssituationsbarnlöshet, där längtan inte ens kan kläs i försök och förhoppning...). Och bestående barnlöshet - där alla försöken är slut och vägen fortsätter utan barn livet ut. Både sorg och annat livsinnehåll... Och sen de som har bakom sig en upplevelse av barnlängtan/barnlöshet men fått barn, eller de som längtar efter fler barn. Många att bemöta, att ge rum - och det är jätte viktigt att rum och förståelse finns.

Temat för nästa år är också barnlöshetens många ansikten. Med fokus nu främst på marginaliserade grupper, små grupper som berörs på än mer specifika sätt. Mer om det sen. I alla de mängder av storyn som Simpukkas målgrupp innefattar finns spår av samma sorg, längtan, rädsla, oro - och en hel del olika situationer som skiljer upplevelserna åt. Jag hoppas själv att vi hittar sätt att förenas kring kärnan, sätt att ge rum för varandras upplevelser, och sätt att prata om dem utan att såra eller utesluta.

En del av oss längtar ännu - andra har tvingats stänga dörren om det hoppet. En del fick lämna titeln barnlös bakom men bär ännu med sej upplevelsen - andra får lära sej leva med barnlösheten. Hur vi hittar ett språk som ger alla rum, som alla kan känna igen sej själva och varandra i - det är en utmaning. Men det är också något som finns på agendan -21.

Jag är glad att få fortsätta arbetet, tillsammans med en kunnig, engagerad och diskuterande styrelse, ett diamantgäng anställda och en superb verksamhetsledare!

Barnlöshets-osynlighet

Idag är det Lapsettomien Lauantai - de barnlösas dag. Mina hälsningar inför dagen blev i år en video, som du kan hitta på fb-sidan Och ingen kom - tankar om ofrivillig barnlöshet (den är för stor för att stoppa in här). Varför firar vi, var står jag idag, hur är det för barnlösa?

Trots att barnlöshet talas om och syns mycket mer än tidigare är det för många ännu en osynlig sorg - en man bär med sig, tyst för sig själv, mitt i allt det andra livet man har. Och det är tungt. Speciellt när så mycket i omgivningen ser barn som självklart, som det allra viktigaste, som något man kan kommentera. Därför behövs alla synlighetskampanjerna. Och för att visa åt barnlösa att dom inte är ensamma om den tunga sorg och sits dom befinner sej i. Vi är många. Det hjälper inte med allt, men ger ändå en hel del stöd.

En skål åt alla er ofrivilligt barnlösa idag, på de barnlösas dag. We matter too!

Om att hitta kamratstöd

Att vara ofrivilligt barnlös är en enormt tung sits, process, känsla. Oberoende på vilket sätt du än berörs - allt från livssituationsbarnlöshet till försök på egen hand till fertilitetsvård till adoption till bestående barnlöshet - är det en oerhörd sorg, en alldeles fruktansvärt tung bergochdalbana. Och jag sku rekommendera att du inte lämnar dej ensam med det.

Familj, vänner och andra nära kan vara ett bra stöd. Likaså olika former av terapeuter och psykologer. Men en stödform som jag ju talar varmt för är kamratstödet - stödet av andra i samma eller liknande sits. För att där finns den starkaste formen av förståelse, gemenskap och erkänsla. För att alla tunga och ibland skrämmande känslor där är helt accepterade.

Om du befinner dej i Finland är Simpukka the place to go. Under fliken stöd (tukea) hittar du diverse olika modeller av kamratstöd - chat, videoträffar, liveträffar (sen igen nån gång), kamratstödsförmedling (vertaisvälitys), diskussionsspalt m.m. På Facebook finns det bl.a. grupperna Simpukka på svenska, Suljettu Simpukka, SYKE-nätverket, SYKE-verkosto.

I Sverige finns för ännu försökande/längtande sidan villhabarn.se. Känner inte till andra resurser där, så om nån vet får ni gärna tipsa andra i kommentarerna. Facebook-grupper t.ex. För bestående barnlösa finns Andra sidan tröskeln, som också finns på Facebook under namn Ofrivilligt barnlös - andra sidan tröskeln. Obs, för bestående barnlösa!

Och när vi sen går över till engelskspråkiga stödresurser finns det hur mycket som helst. Finns ingen chans att hitta, känna till och lista alla, men här kommer några som jag har hittat och tycker om. Största delen nog med tema/målgrupp bestående barnlöshet.

Ska kanske börja med Gateway Women, ”the global friendship and support network for childless women”. Gateway Women har målgrupp bestående barnlösa, och en bra resurs för oss i den här gruppen är bl.a. grundaren Jody Days bok Living the life unexpected.

The Dovecote är också för bestående barnlösa, och finns både som blogg och i form av Facebookgrupp. Gruppen fungerar som diskussion och stöd för permanent barnlösa, och tar också ofta upp olika saker som är bra med livet trots att barnen inte fick komma.

Walk in our shoes kallar sig ett socialt designprojekt som vill öka kunskap om och förståelse för ofrivillig barnlöshet. På sidan finns sko/fot-självbilder och berättelser av personer som är ofrivilligt barnlösa, och en blogg som tar upp olika barnlöshetsfrågor.

The Fullstop Pod är, som namnet säger, en pod. Tre bestående barnlösa från olika håll i världen talar om sin barnlöshet, och har också med sig gäster som talar om olika frågor. Fullstop, antar jag, för att alla barnförsöken har kommit helt till sitt slut. Kanske.

Sen finns sidan Not So Mommy, som också är nån form av community. För permanent barnlösa. ”Living this imperfectly perfect life”, konstaterar den blogg-ägaren.

En del riktigt bra finns också på World Childless Week. Bl.a. en lista på stödgrupper där med. Den första World Childless Week gick tydligen av stapeln i september.

Sidan Childless Not By Choice innehåller mycket - text, pod, community. Även här som målgrupp permanent barnlösa. Rekommenderar framför allt podcasten.

Sen finns bloggen No Kidding in NZ, med underrubrik an infertility survivor’s thoughts on life without kids. Alltså även här bestående barnlöshet som tema.

På Facebook finns förutom redan nämnda t.ex. Childless Path to Acceptance, Childless Perks (med inlägg bara om fördelar med barnlöshet), Childless Not By Choice - Support, Childless Not By Choice - Embracing Life. Och säkert en hel del mera.

Så, här nu en del åt er. Hoppas ni hittar nåt forum som passar, ifall ni inte gjort det ren... Och ni får jättegärna tipsa mej om era bra supportnätverk i kommentarerna!

Simpukka-veckan 2020

Imorgon startar Simpukka-veckan, som leder upp till de barnlösas dag (Lapsettomien lauantai) på lördag. Veckans program och info om varför den ”firas” finns på Simpukkas sidor. Denna gång pga corona tyvärr allt online, men vikten av att lyfta upp de här frågorna finns ju nu som alltid.

Årets tema är osynlig sorg, näkymätön suru, för att lyfta upp att barnlöshet ofta hålls gömt, för sej själv. Och att samhället ännu inte helt erkänner och känner igen barnlöshet som en sorg. Osynlig både för att de barnlösa själv väljer att inte berätta och för att samhället inte riktigt ger den sorgen rum ännu.

Öppenheten har ökat de senaste åren, absolut, men ändå finns mycket kvar att göra för att öka synlighet och förståelse. Komma bort från känslorna av ensamhet, utanförskap, skam och otillräcklighet hos den ofrivilligt barnlösa. Öka känslan av att omgivningen förstår och erkänner den sorgen, att det är okej att prata om det.

Som vanligt är en orsak för veckan också att påminna om att barn inte är nån självklarhet. Såå ofta, fortfarande, frågas och kommenteras det om barn som om de självklart finns, eller borde finnas. Hur gamla är dina barn? Vilken skola går dina barn i? Du har säkert små barn hemma? Och att där svara jag har inga barn går sällan utan vemod och sorg.

Ofrivillig barnlöshet är en mycket långvarig sorg. Svår för att det sällan är helt enkelt att säga när den börjar - när får man börja sörja nåt som inte alls (ännu?) finns? Svår för att samhället inte har nån förståelse. Svår för att det är en process med omväxlande hopp och besvikelser, om och om igen. Svår för att det är så många faktorer som påminner, river upp. Svår för att, om barnet aldrig kom, hela livet måst ta en annan väg än den man så innerligt hade drömt om, och allt ställs på sin ända och måst byggas upp igen. Och mycket mer...

Morsdagsreklamen översköljer överallt långt innan morsdag, och ofta med formuleringar som om det är en självklarhet att vara mamma eller att ha en mamma att fira. Ingendera på nåt sätt självklart. Visst ska man få lyfta upp moderskap och mammor, men då förståelsen för den sorg den dagen kan innebära sgs totalt lyser med sin frånvaro känns det ju allt annat än trevligt för många av oss. Och blir därför en ännu större pina.

”Årets bästa dag”, signalera en reklam som kom emot nyss, och jag kunde inte annat än dra ett djupt andetag och försöka lugna hjärtat lite. Ska i det sammanhanget beställa nåt åt mej själv för barnlösas dag, och också signalera det tydligt i beställningen. Kanske uppmana till att involvera den dagen i marknadsföringen nästa år.

Det känns fel att säga att vi ”firar” Simpukka-veckan och de barnlösas dag. Samtidigt så kanske det ändå är just rätt... Vi firar inte att vi är barnlösa, men vi firar att också våra liv räknas. Vi lyfter upp att också vi finns, att också vi har värde och att också vi är värda en blombukett, en chokladask, en flaska prosecco eller en fin middag. Om inte annat så för att vi fortfarande står, mitt i den sorgen och trots den processen som barnlösheten varit och är, mentalt och/eller konkret. Många olika liv berörs av barnlöshet, på många olika sätt. Och de liven är också del av vårt samhälle, fast vi tyvärr inte alltid riktigt tillåts känna det så, ännu.

Mitt liv, som bestående barnlös, har många fina sidor. Jag kan njuta av frihet och egentid, ofta. Som syntes i senaste inlägget kring childless perks. Men det är också tomrum, ofta. Som synts gång på gång, då sorgevågorna sköljt över igen en gång... Morsdagsreklamen och själva dagen sätter nog igång de vågorna. Så det känns skönt att få sätta en del fokus och energi på att lyfta upp barnlösheten. Både som sorg och som likvärdigt liv... Det är en konstig motsägelse i det, och ändå är det sant. Nåt enormt fattas, och ger upphov i sorg och känslor av att livet är tomt, otillräckligt - utan något som man hade drömt om och förväntat sej. Och samtidigt är det också ett liv som är fullvärdigt och har mening, en mänska som har lika värde - även om det är svårt för en själv att se ibland.

Därmed bra att de här kampanjerna finns, som ger oss alla stöd i att småningom allt tydligare kunna se det. Allt oftare. För helt totalt och heltäckande kanske det aldrig lyckas, när något man så drömt om ändå fattas, livet ut. Men det blir lättare med åren att ha också allt det goda med och synligt. Blir lättare att se sitt eget värde, sin egen mening, sitt liv.

Till alla er som (liksom jag) kämpar med sorgen över barnlösheten - stora styrkekramar! Kom ihåg att du inte är ensam med det... Och försök ge dej själv en eloge för att du står, eller kanske för att du andas om det är en tyngre period. Hur svårt det än är i vissa skeden av processen, försök ens lite se också de fina sakerna i livet... Kanske solen som skiner, kanske en vacker blomma. Med tid blir de sakerna allt mer synliga, trots att tomrummet finns kvar. Growing around grief... Annat får mer plats, runt sorgen.

Ha en fin vecka, alla ni - så fin som det går. Kanske vi ses på något av evenemangen.

Ledarspalt i tidning 1/20

Har visst glömt att länka till min första ledarspalt i Simpukka-tidningen. Denna gång hade tidningen tema kamratstöd, så det var temamässigt en enkel text att skriva (förutom det där med att hålla den kort). Lyckades rätt bra också (tycker jag...) med att skriva tvåspråkigt, så att det blir en helhet, men så att man också kan läsa bara det finska utan att det blir väldigt konstigt. Om kamratstöd finns det hur mycket som helst man kunde skriva - vikten av det, former för det, allt man fått ut av det osv osv, och det säger ju sej självt att allt inte rymdes med. Här bara som tillägg ett tack till alla er som på olika sätt gett mej kamratstöd - både i form av träffar och samtal och som möjlighet att känna igen sej i texter, känslor, bilder, kommentarer, musik osv... Det är såå enormt värdefullt!

Styrelsemöte 1/2020

Årets Simpukka-styrelse hade sitt första möte igår, och ett ivrigt gäng på 8 personer + verksamhetsledaren hade goda diskussioner mellan kl 11 och kl 15. Lyckades hålla oss precis till tidtabellen, två minuter till godo när utsatta tiden tog slut. Stor del gick till att sätta in oss i arbetet inom föreningen, när 6 av 9 (styrelse + suppleanter) är nya. Men det var bra också för oss som varit med tidigare att bli påminda om föreningens uppbyggnad, strategi och agenda. Det är ju ändå viktigt att de styr också styrelsens arbete.

Simpukka har jobbat mycket med strategi, vision och bränd de senaste åren, och har mycket förtjänstfullt (tycker jag) gett uttryck för det de vill vara och vill ge. Visionen är att alla i Finland som råkar ut för ofrivillig barnlöshet får hjälp och stöd. Missionen att vara en gemenskap för barnlösa, som genom information, stöd och samhällspåverkan förbättrar de barnlösas situation. Värderingar som föreningen bygger sin verksamhet på är sakkunskap, gemenskap (yhteisöllisyys), öppenhet, empati, tillgänglighet och mod, och den upplevelse man vill ge är att föreningen är lätt att ta kontakt med, alla är välkomna, att verksamheten kan underlätta den situation medlemmarna finns i och att vi beslutsamt driver ofrivilligt barnlösas ärenden och är den främsta sakkunniga i de frågorna.

Mer kring strategi och vision hittar ni på finska på föreningens websida.

Mötesärenden förstås en del klubba-igenom-grejer enligt stadgar och bestämmelser, men också vissa viktiga diskussionsärenden med funderingar kring vad som behövs, och hur vi som styrelse kan delta i och underlätta för det arbete som föreningen gör. Vad kan vi göra för att synliggöra ofrivillig barnlöshet, olika aspekter, synvinklar och påverkansområden? Vad är viktigt för just oss, just den här styrelsen? Vilka kunnanden har vi inom gruppen, som det är bra att lyfta fram och ta hjälp av? Det är ett brett kunnande, och ett brett barnlöshetsperspektiv, i den här styrelsen... Så jag tror vi kan hitta många verkfulla metoder, som kan ge ansikte åt den här så tunga problematiken.

Och sen är det alltid lika fint att se, som info i slutet av möteslistan, hur mycket verksamhet som är på gång! Vad har hänt sen förra mötet, vad händer innan nästa. Trots bara dryga två månader mellan är det många punkter på de listorna. Sånt som händer finns också i händelsekalendern på föreningens nätsida.

Om min första ledarspalt

Satt och fila på min första ledarspalt som Simpukkas ordförande i förmiddags. Tema kamratstöd, så det var inte någon svår uppgift, men antal tecken sätter sina begränsningar. Det är svårt att skriva kort på ett tema där man kunde, och sku vilja, säga såå jätte mycket. Dessutom ville jag göra det tvåspråkigt, så att texten fungerar även om man bara läser det finska (hoppas de svenskspråkiga förstår båda). Tror det gick, och blev rätt bra. Ändå blev mycket utanför som jag gärna hade skrivit. Men det är en hel tidning med tema kamratstöd så det kommer säkert i nån annan av delarna... Tänkte igen på hur viktig just den biten är - stödet av andra i samma båt. Och hur viktig Simpukkas roll är i att ordna det. Ett så otroligt värdefullt arbete, påstår jag. Har fått helt massor ut av det arbetet under åren själv, och är väldigt tacksam över det. Look out for the text! ;) Kanske kommer den på nätsidan också sen, delar isåfall. Givande kändes den iallafall, denhär första ordförande-arbetsuppgiften.

Fb-sidan ”Och ingen kom”

Gott 2020 allesammans! Nytt år, nytt decennium. Samma liv ändå.

Men, en del nytt för ju tiden alltid med sej. Det här året för med sej ordförandeskapet för Simpukka för mej, officiellt med start idag. Inspirerande och spännande!

När jag annars också har funderat på barnlöshetsfrågor och påverkan börja jag leka med tanken på en fb-sida för det, delvis för att mina fb-vänner ju inte mer är de som i första hand behöver få delat nåt på detta tema mer - har fått så mycket ren de senaste åren, och delvis för att de antagligen oberoende ren tröttnat. Gjorde nu slag i saken såhär på nya årets sida - så välkommen med att följa sidan ”Och ingen kom - tankar om ofrivillig barnlöshet”. (Sku länka, men hittar ingenstans där jag kan kopiera länken till sidan...) Kommer att länka till egna blogginlägg, både nya och tidigare, men också till andra inlägg, artiklar, plattformar osv. Främsta tema bestående barnlöshet, men också annat som gäller barnlöshetsfältet. Främsta språk svenska, men också (som här) en del finska och engelska. Välkommen!

Ett inlägg om årets volontär

Fick äran att skriva ett kort inlägg om utmärkelsen årets frivilligarbetare för villhabarn.se. Trevligt att det uppmärksammades också där! Min blogg finns med där på deras lista över barnlöshetsbloggar, men visste ju inte om nån därifrån följer den ens... Fint att veta att det gör åtminstone någon... Och fint att få sätta lite tankar också där kring hur den utmärkelsen kändes. Var en grej om det i Simpukkas tidning (4:e numret för året) också, så lönar sej att försöka hitta den... ;) Var här tidigare in lite och snoka runt på Vill ha barn, och hitta via den också ”Andra sidan tröskeln”, förening för ”permanent ofrivilligt barnlösa”. Visste inte om att den fanns! Ska försöka hinna bekanta mej mer med den senare, när det finns tid...

Om ett nytt hedersuppdrag...

Simpukka ligger, som ni säkert redan konstaterat, nära mitt hjärta. Har hunnit göra mycket inom föreningen från det att jag typ 2015-16 nåt tag börja vara med på kamratstödsträffar, och sedan allt mer engagera mej i föreningen. Först som deltagare i diverse verksamhet - lokala träffar och större träffar, grupp för kreativt skrivande m.m. Sen som dragare av grupp själv, som moderator för grupper på nätet, som intervjuad, översättare och skribent osv. Har inte själv ens koll på vad allt. Senaste året har jag suttit med i Simpukkas styrelse, och blev vald till årets frivilligarbetare. Det var verkligen en stor ära, gjorde mej jätteglad och rörd.

Och nu blev jag ombedd att fundera på att ställa upp i ordförandevalet. Minna, nuvarande ordförande, ställde tyvärr inte mer upp för återval, pga övrig arbetssituation. Och jag förstår henne, samtidigt som jag jätte gärna hade sett henne fortsätta. Minna har varit engagerad, kunnig och insatt, modig och stark, och otroligt empatisk, i sin roll som ordförande. Så det kändes som stora skor att stiga i, när jag fundera på om jag sku anamma uppmaningen.

Men framför allt fundera jag på tre saker; språk, kunnande och arbetsmängd. Jag är inte helt flytande på finska, föreningens huvudsakliga språk och styrelsens och de anställdas arbetsspråk, och det känns nog lite som ett stort steg att leda en förening på ett språk som inte är mitt... Kommentera om det åt ett par, som nog snarare tyckte att det är en fördel än en nackdel - Simpukka är ju tvåspråkigt, och kanske det tack vare en helt svenskspråkig ordförande (Minna är nu för all del sgs tvåspråkig) kan gå att få också Svenskfinland lite mer engagerat i föreningens verksamhet. Så, valde att strunta i egen språkosäkerhet.

Kunnande - det är i många sammanhang en av mina stötestenar. Otillräcklighetskänslan - kan jag nu verkligen tillräckligt för det här!? Litar inte riktigt på min egen förmåga, speciellt i nya sammanhang. Men konstatera att antagligen kan jag inte närapå allt, och det är mycket i den rollen som måst få ta tid att komma in i, men jag kan säkert tillräckligt... Dessutom har ju Simpukka ett otroligt duktigt gäng anställda, och jag har en hel styrelse som stöd, så jag är ju på inget sätt ensam i ansvaret och uppgiften, även om det slutgiltiga ansvaret i flera sammanhang är mitt. Valde att ta in, och sen åsidosätta, min känsla av otillräcklighet.

Och som tredje - arbetsmängd och tid. Den frågan var den enda jag sen på allvar vägde in, under dag två och tre i funderingarna. Framför allt eftersom jag har haft rätt mycket, har en utmattning i bakgrunden, och har en tendens att ha svårt att sätta gränser. Arbetsmängden hamna i den ena sidan på vågskålen, och meningsfullheten i den andra. Saker som känns meningsfulla och viktiga ger en energi, och jag fundera kring vilkendera vågskål jag trodde vägde tyngre; energin som försvinner av den arbetsinsats jag sätter in eller energin jag får av den meningsfullhet jag upplever. Meningsfullheten vann, och därmed var svaret ”ok!”.

Simpukka hade sitt höstmöte igår, och ordförandevalet hade två bra kandidater - ett helt nytt ansikte som kanske hade kommit med en frisk och totalt ny fläkt, och jag, som för de flesta var ett bekant ansikte, eller åtminstone namn. Jag är alltid lite dålig på att presentera mej själv och mina styrkor, men berätta ärligt om den jag är och det jag gjort i föreningen, vilket ju nog är en hel del. Märktes nog tydligt att ”insattheten” kändes viktig för dem som rösta, och jag är glad åt och rörd av att ha ett stort stöd, men också glad att den andra ordförandekandidaten sen valdes in i styrelsen. Hon har mycket att komma med!

Den nya styrelsen har överlag väldigt mångsidigt och djupt kunnande - med mycket olika former av. egen barnlöshetserfarenhet, men också erfarenhet från olika arbetsbakgrund... Social- och hälsovård, forskning, journalistik m.m. Det är superfint att ha ett så engagerat, insatt och kunnigt gäng med mej i styrelsen! Och förstås Simpukkas verksamhetsledare och annan personal, som verkligen är ett gäng diamanter på det här området - kunniga, engagerade och inkännande yrkesmänskor, och härliga människor! Blir nog bra dethär!

En av frågorna jag fick, och inte riktigt kände att jag kunde svara på igår, var vad jag tänker är tyngdpunkter, vad jag vill göra som ordförande. Jag svara något om att det viktigaste ur strategisynpunkt och för verksamheten just nu mest är implementering - Simpukka har haft många nya vinklar, nya projekt och utvecklingsområden de senaste åren, och nu är det tid att ge dem, och den långsiktiga verksamheten, tid att landa och slå rötter. Sen är det nog oerhört viktigt för mej - i detta sammanhang som i andra - att inkludering och delaktighet fungerar - att alla känner att Simpukka finns till för dem, är deras egen förening.

Ofrivillig barnlöshet är ett brett område med många undergrupper, och det är en utmaning att ge alla den erkänsla och det rum de behöver, men det är också något Simpukka arbetar enträget och förtjänstfullt med, och där jag hoppas jag kan dra mitt strå till stacken. Lyssna in och hitta sätt att inkludera och förenhetliga. I styrelsen - mellan styrelse och arbetstagare - och i föreningen i stort. Det är ingen ny ordförandeuppgift, men det är en jag gärna ger mycket rum. Det är en av de grundläggande principer jag lever med.

Jag fick också frågan om jag kommer att vara mer en synlig ordförande eller en som jobbar på det administrativa planet. Kunde inte svara på det i all hast - hade inte riktigt tänkt på nåt sånt och fick inte helt tag på frågan då. Tänker nu efteråt att administrativa är mindre av en styrka än uttrycksförmåga, så svaret lär väl nog vara att jag kanske mer får satsa på uttryck och synlighet än på administrativa delen. Vilket kanske också är bra då Simpukka nu satsar mer på att göra än på att utveckla. En stor det i att göra är dessutom samhällelig påverkan; att lyfta upp ofrivilligt barnlösas situation i samhället, och de frågor som behöver utvecklas där. Då är synlighet en oerhört viktig del i det. Så, håller nu ännu kvar det jag då svara; jag tror det måst hitta sina former ännu - men jag tänker och tror att synlighet och deltagande i påverkansarbetet kan behöva vara den tyngre biten. Och det är ju inte direkt någon ny roll för mej heller, men får nu ha den på ett nytt plan, som ordförande i föreningen.

Det är nog med lite nervositet jag anammar den nya rollen efter årsskiftet, men också med en stor portion iver, nyfikenhet och glädje... Och jag tror att jag genom den uppgiften får ut helt oerhört mycket, både lärdomar och meningsfullhet och nya fina sociala relationer. Jag hoppas att jag själv kan ge ens en bråkdel av vad jag kan få. Och jag hoppas att jag, liksom mina föregångare, kan vara ett stöd för framför allt verksamhetsledare Johanna men också för de andra Simpukka-anställda. För i första hand är det ju nog de som gör jobbet.

Simpukkas info om årsmötet och valet av ordförande och styrelse finns här.

Vuoden vapaaehtoinen -19

Simpukka har varje år en omröstning om årets frivilligarbetare, där de som deltagit i verksamheten får nominera folk. Fick ren för några veckor sen veta att jag är vald i år (men det var hemligt tills nu). Var verkligt rörd och glad över den utmärkelsen!!! Det känns fint att det jag upplevt som viktigt och försökt erbjuda och åstadkomma har tagits emot med glädje. Kommentarerna om att jag är en godhjärtad, äkta och härlig person värmde mest, men också de som plockar fram det jag gjort, och att det uppskattats. Det värmer verkligen, både utmärkelsen och kommentarerna. Tusen, tusen tack!!

Mer info finns på Simpukkas sidor.

Anttis barnlöshetsstory

Jag klarade det - du klarar det också, heter det sista inlägget i Anttis berättelse på Simpukkas blogg. Berättelsen kom just nu för att det denna vecka - veckan före farsdag, firas sk miesten viikko, männens vecka, på Simpukka. För att uppmärksamma det att alla män inte kan och får bli pappor. Anttis sista del är nr 6, så den som vill kan börja från ettan och klicka sej vidare, men för mej var det dethär sista inlägget som träffa mest. Som mest av allt kändes som nästan min story. På många, många punkter...

Det första som kommer emot är raden känslor i en sån här process; sorg, glädje, hopp, misstro, avundsjuka, glädje över andras framgång, bitterhet, glädje över det man själv har. Som jag redan tidigare många gånger konstaterat - det ryms en enda bergochdalbana av olika känslor i en sånhär process. Om och om igen, i rätt tvära kast. Men som tur är finns också glädjen och hoppet, om än mot slutrakan allt mindre gällande eventuella kommande barn och (kanske) allt mer på andra fronter i livet. Förhoppningsvis iallafall.

Antti berättar om hur de valde att avsluta vården, framför allt, för hans del, för att han helt enkelt inte orka mer med osäkerheten, det eviga väntandet och alla misslyckanden som krossa hoppet till bara stoft. En jättestark bild det där, ”toivon pelkäksi pölyksi murskaavia epäonnistumisia” - misslyckanden som krossar hoppet till stoft/damm. (Min översättning av hans text här, och på flera andra ställen.) Antti skriver också om hur han har levt tillräckligt ”sen när”-liv och gett för mycket av sitt liv åt barnlösheten. Gett så mycket och fått så lite. Så det var tid att ta. Ta tid åt sej själv, dem och livet.

Det är en väldigt bra och stark beskrivning det här, och en som jag skriver under helt jag också. Min situation var helt lika - orken totalt slut för osäkerheten och väntandet, och alla misslyckanden som gång efter annan krossa hoppet totalt... Känns lite som att få erkänsla för den känslan här, och det är såå skönt! Andra känner likadant, andra har också tvingats sluta för att orken inte fanns mer. Och det är okej. Har svårt att ta in det helt, gällande mej själv, ibland. Att det är okej. Självklart är det, men... Inte så lätt att ta in.

Det där med levt tillräckligt i sen när, det känner jag också igen. Allt var på nåt sätt ett enda tänk om. Kanske. När. Kan jag fara, kan jag göra, vågar jag satsa - för tänk om? Eller, livet börjar på riktigt sen när... Stämmer ju inte förstås, men känns så då. När alla krafter, tankar, mentala krokar är kopplade till den process som, förhoppningsvis, kan ge en det barn man så innerligt längtar efter, och inget annat, just då, egentligen betyder nånting. Annat än det att sen när... Om? Kanske? Det är oerhört tungt att leva i det, och i besvikelserna att om och om tvingas vänta ännu mer... Sen när, så... Men nu då? Finns inte, just då.

Sen ställer sig Antti också ett helt gäng frågor, kring vad livet är då, kring hur man då borde tänka, som också ekar i mitt huvud ibland. Får jag på fb glädjas över egen frihet och lugn, när andra skriver om hur härligt livet med barn är? Ska jag satsa på jobb när jag inte har ”annat innehåll”, eller mera på att kasta loss och njuta av ”friheten”...? Blir det lättare att relatera till andras barn med tiden, eller inte? Och den stora - vad är meningen med och innehållet i mitt liv då, när barnet inte fick komma? Enorma mängder av frågor, med mer eller mindre knepiga svar, i en sånhär process...

Barnlösheten som process, som sorg, är något som det är väldigt svårt att dela så att andra kan förstå. Svårt att beskriva det tillräckligt djupt för det. Antti lånar Simpukkas fras; hur kan man sörja något som inte ens har funnits...? Så stort, så tungt - men ändå så svårgripbart. Just därför är det så viktigt med alla berättelserna, som trots knepigheten i att sätta ord på allt det tunga ändå försöker göra just det, för att sprida känslan av att man inte är ensam med barnlösheten och öka förståelsen hos omgivningen.

Tack Antti för din berättelse!

Frihet och tomrum...

Här kommer tidigare inlägget på Simpukkas Helmiä-blogg, från senhösten -18;

I balansen mellan frihet och tomrum

Julbelysning i fönstren, temugg och bok i hand, och fötterna i yllesockorna uppe på soffbordet. Tystnad och frihet – tar ett djupt andetag och njuter av lugnet. Möjligheten att bara vara, att koppla av, för mej själv.

Och samtidigt också en sån enorm tomhet i det ibland... Lugnet i vardagen möjliggörs av en avsaknad. Av att barnet inte fick komma. Och allt som oftast är saknaden ändå större, tar åtminstone udden av friheten.

Som singel krävde längtan efter att bli mamma ett beslut. Ett aktivt steg i att ge barnet möjlighet att bli till. Det steget tog jag hösten 2013, efter en tankeprocess på över ett år. Det var inget alldeles lätt beslut – har inte barnet rätt till en pappa, och vad ska omgivningen säga – men när det fanns var det självklart, härligt, och så innerligt spännande... Tänk, kanske är jag snart mamma! Vet inte om jag nånsin varit så lycklig.

Första kontakt med klinik var nervöst och lite obehagligt, men då visste jag ren vad jag ville, och körde på. Första försöket skedde januari 2014. Och följdes av andra, tredje, fjärde... Av en bergochdalbana av hopp och besvikelse, gång på gång på gång. Det är tungt att falla, klättra upp igen, och försöka fortsätta hoppas. Varje gång kunde bli ett nytt liv, men blir inte. Och inte nästa heller. Och kanske det aldrig någonsin...?

Att byta från inseminationer till de tyngre provrörsbefruktningarna gav nytt hopp, med större procentuell chans. Men fallet var då ack så mycket större, när många befruktade äggceller slutade i ett enda levande embryo vid insättningsdags. Inte bara en gång. Att bli uppringd mitt i arbetsdagen med infon ”det finns bara ett embryo kvar”, det stannar upp vardagen lite. Och de egna cellerna var därmed ute ur spelet.

Byte av celler – det är också att ge upp om den genetiska kopplingen till sitt barn. Det var inte ett helt enkelt beslut att ta det heller. Men genetik är inte allt, och möjligheten att ändå få bära barnet vann den funderingen, så vården fortsatt (efter en god tid i äggcellskö) med äggdonation. Av alla de försöken fanns ett som nästan, nästan... Men som trots starkt plus i inledningen sluta i tidigt ultra med orden ”det finns ju inget här”, och ett sedan nog funnet dött embryo som jagades ut med tömningspiller. Och tårar hela vägen hem, hela vägen genom de kommande dagarna, veckorna och mer sporadiskt därefter. Saknaden är kvar.

Årsskiftet innan hade jag ren kommit till att detta år, men sen inte mer. Sen måste jag stänga den dörren. Då sista insättningen sluta i samma negativa besked som nästan alla andra gånger var inre känslan klar – nu räckte det. Nu har jag gjort allt jag förmår, även om jag inte gjort allt medicinska vetenskapen sku kunna... Visst finns den inre paniken och oppositionen där ibland, och säger ”men hur kan du!?”, och jag vet inte, men måst bara gå med det mitt inre säger är rätt, trots att en annan del ack så gärna hade velat orka...

Att gå från den innerliga oron över att bli utan barn, som jag levde med under tidigare vårdskeden, till att plötsligt ha en inre känsla av att det går att leva också utan – det vet jag inte ens riktigt hur det gick till, men gick, det gjorde det. Och jag kan inte annat än vara tacksam över att jag kände så, att jag klara av det.

Och där kommer vi till balansen mellan frihet och tomrum. Till att livet är både och. För jag vet, och kan verkligen både mena det och känna det, att livet också utan barn är ett gott liv. Jag duger som jag är, fast jag inte fick bli mamma. Ett liv som barnlös singel har också en fullgod mening, är ett lika värdefullt liv. Det kan dessutom – när känslan är rätt, vara verkligt njutbart att få dalla runt på stan i egen takt, inte behöva ha bråttom hem från jobbet, kunna läsa en bok i allsköns ro eller snöa in sej i timmar i studieuppgifter...

Och samtidigt – ack den tomheten. Att vara bestående barnlös är att inte ha egna barn i sitt liv. Tomrum både i kroppen – där graviditeten aldrig fick upplevas, i famnen – där barnet aldrig fått vaggas, kramas och hållas, i nuet – där vardagen levs på egen hand och i framtiden – där inget barn får växa upp med mej som mamma. Dessutom ny vinkel de senaste månaderna; livet efter mej, där ingen lever vidare med minnena, kommer ihåg den jag var, som mamma. Kommer ihåg hur jag präglat hen under uppväxten, och på ens något plan för vidare något av det jag var. Tydligen kan det också kännas rätt sorgligt mellan varven.

Bergochdalbanan tar inte slut när vården tar slut, även och det tack och lov är mindre kraftiga svängar. Liksom många andra sorger försvinner ju känslan ändå ingenstans, och hen som aldrig fick komma är ett mer eller mindre ständigt inslag, på något sätt. Ibland bara som den helt konkreta, inte desto mera tunga, praktiska frånvaron av barn i mitt vardagsliv. Ibland med full kraft, då något påminner om den egna stora längtan, som bara blev ett tomrum och en avsaknad. Sorger kommer man inte ”över”, de lär man sej att leva med. Och det går mer eller mindre bra, beroende på en hel drös olika faktorer. Så är det bara.

Livet i balansen mellan frihet och tomrum är att lära sig leva med tomrummet. Att tillåta sorgen och saknaden när de dyker upp, och att orka bearbeta de nya lager, synvinklar och nyanser som sorgen alltid emellanåt bjuder på. Livet i balansen mellan frihet och tomrum är också att tillåta friheten. Att våga låta glädjen få rum, att mer och mer klara av att se också de goda sidorna – och ge sej lov att njuta av att vara ledig. Att glädjas åt frihet är inte att säga att det är bättre såhär... Jag hade hellre sett barnet få komma, men då jag inte fick välja det så gör jag mitt bästa att njuta av friheten – då när det lyckas.

Ett liv som trots längtan fortsätter utan barn innebär att man behöver hitta sej själv utan den tilltänkta rollen som mamma. Vem är jag då? Vad blir livet utan den väldigt centrala ingrediensen som det önskade barnet hade utgjort? Det är att sitta där med ett pussel vars bitar inte blir till den bild man sett framför sej, men med en småningom växande insikt om vad det kanske sku kunna bli istället, om man vänder på några bitar, sätter dem i annan ordning, och hittar några nya för de där som helt enkelt inte går att sätta dit. Ett inte särdeles enkelt jobb, och det tar tid, kraft och arbete. Ibland tappar man sikte på den nya bild man anat, och så hittar man den sen igen. Eller så hittar man en ny vinkel. Och nånstans för det ju också.

Just nu väger vågskålen som balanserar mellan frihet och tomrum mer mot frihet. För stunden.

Bestående barnlösa

Simpukka ordna träff för SYKE-gruppen (de bestående barnlösa) igår. Med psykologinlägg kring resiliens och anpassning till liv som går vidare utan barn, gemensam lunch och sedan kamratstödssamtal med skumppa. Jag var med och drog den senare delen. Det var en jätte lyckad dag med både allvar och skratt, och lite tårar. Stödet av andra i samma sits är viktigt!

Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...

Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!

Vi tala sen mer om anpassning och vad man kan göra för att komma vidare. Om att hitta balans i att ta emot och bearbeta känslor men också ge rum för annat. Om att fundera på vilken beredskap man har att ta emot känslor för stunden, på en skala mellan 0 och 10 typ (kanske rätt bra redskap ibland). Om att fundera på vilka redskap man har för sorgearbetet - annat än gråta. Vad finns det mer? Vad sku kunna hjälpa? Kan jag utöka min ”repertoar”?

Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!

Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.

Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.

Simpukkaviikko-inlägg!

Simpukka samla diverse inlägg från Simpukka-viikko på sin blogg, så den som är intresserad hittar dem där. Flera riktigt fina intervjuer, artiklar, blogginlägg m.m. Insåg också att jag glömde länka till texten som hörde till bilderna i föregående inlägg - den hittar ni här.

Det är superfint att alla de här berättelserna delas, att så mycket görs för öppenhet och förståelse - för det ger både andra barnlösa en känsla av att inte vara ensamma, och förhoppningsvis omgivningen en större förståelse för allt dethär.

Dessutom har fler berättelser i årets kampanjer varit bestående barnlösa, något som mer sällan synts tidigare. Berättelser om barnlöshet slutar ofta med barn. Det ”traditionella” lyckliga slutet. Men också det där livet fortsätter ok utan är viktigt att se.

Simpukka-namnet kommer från tanken om att man som barnlös ofta sluter sig som en mussla i sitt skal, där sanden skaver. Men med tiden kan skalet öppnas och pärlan synas. Och pärlan, det är mer den mening och fortsättning man hittat - med eller utan barn.

Jag är själv glad över alla de berättelser och kommentarer som synts under Simpukka-veckan, och glad att själv ha kunnat vara en del av det. Jag tror åtminstone starkt på det att det är genom att öppna upp och berätta om saker som förståelsen runtom kan öka.