I balansen mellan frihet och tomrum
Julbelysning i fönstren, temugg och bok i hand, och fötterna i yllesockorna uppe på soffbordet. Tystnad och frihet – tar ett djupt andetag och njuter av lugnet. Möjligheten att bara vara, att koppla av, för mej själv.
Och samtidigt också en sån enorm tomhet i det ibland... Lugnet i vardagen möjliggörs av en avsaknad. Av att barnet inte fick komma. Och allt som oftast är saknaden ändå större, tar åtminstone udden av friheten.
Som singel krävde längtan efter att bli mamma ett beslut. Ett aktivt steg i att ge barnet möjlighet att bli till. Det steget tog jag hösten 2013, efter en tankeprocess på över ett år. Det var inget alldeles lätt beslut – har inte barnet rätt till en pappa, och vad ska omgivningen säga – men när det fanns var det självklart, härligt, och så innerligt spännande... Tänk, kanske är jag snart mamma! Vet inte om jag nånsin varit så lycklig.
Första kontakt med klinik var nervöst och lite obehagligt, men då visste jag ren vad jag ville, och körde på. Första försöket skedde januari 2014. Och följdes av andra, tredje, fjärde... Av en bergochdalbana av hopp och besvikelse, gång på gång på gång. Det är tungt att falla, klättra upp igen, och försöka fortsätta hoppas. Varje gång kunde bli ett nytt liv, men blir inte. Och inte nästa heller. Och kanske det aldrig någonsin...?
Att byta från inseminationer till de tyngre provrörsbefruktningarna gav nytt hopp, med större procentuell chans. Men fallet var då ack så mycket större, när många befruktade äggceller slutade i ett enda levande embryo vid insättningsdags. Inte bara en gång. Att bli uppringd mitt i arbetsdagen med infon ”det finns bara ett embryo kvar”, det stannar upp vardagen lite. Och de egna cellerna var därmed ute ur spelet.
Byte av celler – det är också att ge upp om den genetiska kopplingen till sitt barn. Det var inte ett helt enkelt beslut att ta det heller. Men genetik är inte allt, och möjligheten att ändå få bära barnet vann den funderingen, så vården fortsatt (efter en god tid i äggcellskö) med äggdonation. Av alla de försöken fanns ett som nästan, nästan... Men som trots starkt plus i inledningen sluta i tidigt ultra med orden ”det finns ju inget här”, och ett sedan nog funnet dött embryo som jagades ut med tömningspiller. Och tårar hela vägen hem, hela vägen genom de kommande dagarna, veckorna och mer sporadiskt därefter. Saknaden är kvar.
Årsskiftet innan hade jag ren kommit till att detta år, men sen inte mer. Sen måste jag stänga den dörren. Då sista insättningen sluta i samma negativa besked som nästan alla andra gånger var inre känslan klar – nu räckte det. Nu har jag gjort allt jag förmår, även om jag inte gjort allt medicinska vetenskapen sku kunna... Visst finns den inre paniken och oppositionen där ibland, och säger ”men hur kan du!?”, och jag vet inte, men måst bara gå med det mitt inre säger är rätt, trots att en annan del ack så gärna hade velat orka...
Att gå från den innerliga oron över att bli utan barn, som jag levde med under tidigare vårdskeden, till att plötsligt ha en inre känsla av att det går att leva också utan – det vet jag inte ens riktigt hur det gick till, men gick, det gjorde det. Och jag kan inte annat än vara tacksam över att jag kände så, att jag klara av det.
Och där kommer vi till balansen mellan frihet och tomrum. Till att livet är både och. För jag vet, och kan verkligen både mena det och känna det, att livet också utan barn är ett gott liv. Jag duger som jag är, fast jag inte fick bli mamma. Ett liv som barnlös singel har också en fullgod mening, är ett lika värdefullt liv. Det kan dessutom – när känslan är rätt, vara verkligt njutbart att få dalla runt på stan i egen takt, inte behöva ha bråttom hem från jobbet, kunna läsa en bok i allsköns ro eller snöa in sej i timmar i studieuppgifter...
Och samtidigt – ack den tomheten. Att vara bestående barnlös är att inte ha egna barn i sitt liv. Tomrum både i kroppen – där graviditeten aldrig fick upplevas, i famnen – där barnet aldrig fått vaggas, kramas och hållas, i nuet – där vardagen levs på egen hand och i framtiden – där inget barn får växa upp med mej som mamma. Dessutom ny vinkel de senaste månaderna; livet efter mej, där ingen lever vidare med minnena, kommer ihåg den jag var, som mamma. Kommer ihåg hur jag präglat hen under uppväxten, och på ens något plan för vidare något av det jag var. Tydligen kan det också kännas rätt sorgligt mellan varven.
Bergochdalbanan tar inte slut när vården tar slut, även och det tack och lov är mindre kraftiga svängar. Liksom många andra sorger försvinner ju känslan ändå ingenstans, och hen som aldrig fick komma är ett mer eller mindre ständigt inslag, på något sätt. Ibland bara som den helt konkreta, inte desto mera tunga, praktiska frånvaron av barn i mitt vardagsliv. Ibland med full kraft, då något påminner om den egna stora längtan, som bara blev ett tomrum och en avsaknad. Sorger kommer man inte ”över”, de lär man sej att leva med. Och det går mer eller mindre bra, beroende på en hel drös olika faktorer. Så är det bara.
Livet i balansen mellan frihet och tomrum är att lära sig leva med tomrummet. Att tillåta sorgen och saknaden när de dyker upp, och att orka bearbeta de nya lager, synvinklar och nyanser som sorgen alltid emellanåt bjuder på. Livet i balansen mellan frihet och tomrum är också att tillåta friheten. Att våga låta glädjen få rum, att mer och mer klara av att se också de goda sidorna – och ge sej lov att njuta av att vara ledig. Att glädjas åt frihet är inte att säga att det är bättre såhär... Jag hade hellre sett barnet få komma, men då jag inte fick välja det så gör jag mitt bästa att njuta av friheten – då när det lyckas.
Ett liv som trots längtan fortsätter utan barn innebär att man behöver hitta sej själv utan den tilltänkta rollen som mamma. Vem är jag då? Vad blir livet utan den väldigt centrala ingrediensen som det önskade barnet hade utgjort? Det är att sitta där med ett pussel vars bitar inte blir till den bild man sett framför sej, men med en småningom växande insikt om vad det kanske sku kunna bli istället, om man vänder på några bitar, sätter dem i annan ordning, och hittar några nya för de där som helt enkelt inte går att sätta dit. Ett inte särdeles enkelt jobb, och det tar tid, kraft och arbete. Ibland tappar man sikte på den nya bild man anat, och så hittar man den sen igen. Eller så hittar man en ny vinkel. Och nånstans för det ju också.
Just nu väger vågskålen som balanserar mellan frihet och tomrum mer mot frihet. För stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar