Hoppets mörka sida

Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle, fertilitetsvården leder till hoppets mörka sida, heter ett inlägg kring fertilitetsvård och dess påverkan på mående och ork. Jag kände igen mej i såå mycket i det inlägget, och tänkte plocka upp och kommentera ett par saker;

Skribenten påpekar (baserat på egen forskning...) att många kvinnor upplever vården som en tung och mörk period, med dess ideliga pendlanden mellan hopp och misstro. Det här upplevde jag också känslomässigt just precis så. Mörkt, tungt och sååå utmattande med den konstanta bergochdalbanan. Tills jag inte mera orka ta mej upp till hoppet igen, tills tilliten till möjligheterna tog slut. Också i efterhand känns den perioden nog rejält mörk.

Allt det som hört till vården lyfter också enligt respondenterna upp frågor kring vad det egna livets värde är, om det man längtar mest efter inte alls får uppfyllas... Vem är jag om jag inte är mamma, vad har mitt liv för mening om det inte finns barn i det?? Det är inga lätta frågor att bära och tampas med. Vet inte om man nånsin helt kommer underfund med dem heller. Ett steg framåt, två tillbaka - emellan går det bra och man har fotfäste, däremellan inte.

Vad gäller de av oss som fortsätter livet utan barn efter vården så konstatera studien att många klara av att avsluta vården först när aversioner mot den blev omöjliga att tåla, och t.ex. bara tanken på nya vårdförsök gav upphov i illamående. Den biten känns också jätte bekant. Det finns just nu inte i min föreställningsvärld ens att jag senare sku kunna känna annorlunda kring vård. Orken tog slut, och tilltro till att det sku kunna lyckas finns inte.

Idag en dag då många saker känts starkt. Har inte hunnit bearbeta en del kommentarer, situationer osv från veckan, så det dyker upp vart efter idag. Ett föräldramöte där jag som personal fick se många av mina årskamrater sitta på föräldrasidan. En föreläsning med konstaterandena ”barnen var den bästa skolan för mitt jobb” och ”det som får mej att fokusera på annat än jobb och hjälper mej orka är barnen”. En promenad med flera gravidmagar som kom emot. Och idag gjorde det ont. Rejält.