Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 15 september 2019

Lite äldre Yle-inlägg

Fasen vad det blir många inlägg idag, men...

Via Melas berättelse kom man också in på tidigare Yle-inlägg på barnlöshetstema. En intervju som gjorts med mej faktiskt, och sen ett med rubrik Sorgen över barnlöshet tar tid.

Tänkte kommentera det lite...

Det är, liksom mitt och Melas, ett inlägg kring bestående barnlöshet. Kring att gå vidare trots att barnet inte kommer. I artikeln intervjuas psykoterapeut Arto Pietikäinen.

För det första konstateras (förstås) att det är en stor sorg att vilja ha barn men inte kunna få. Att det krävs tid att komma över chocken, att sörja och bearbeta. Och att sedan hitta nya saker att hitta mening och mål i, utgående från sina egna värderingar. Han var alltså inne på ganska samma saker som vi gick igenom med Mirka igår under SYKE-träffen.

Vad behöver man då enligt detta inlägg för att komma dit, till känslan av ett gott liv?

Pietikäinen nämner först stöd från omgivningen som en viktig faktor i bearbetningen. Sen går han in på faktorer man själv kan ta till för att komma vidare i bearbetning och livet; hit hör att ge tid och utrymme för sorgen, att acceptera och ge tid åt sina känslor, att leva i nuet, att fundera på vad som känns värdefullt i just ditt liv och att sätta mål enligt de värderingarna. Också ganska samma faktorer som kom upp igår. (Nå, inte konstigt.)

Gällande att acceptera sorgen kommenterar Arto t.ex. att det är lättare att göra det då man erkänner den som en naturlig reaktion på en förlust, och ger sej rätten att sörja... Det är väl kanske inte i alla lägen lätt när det gäller barnlöshet, för varken för omgivning eller en själv är det alltid helt självklart att barnlöshet är en legitim sorg, som jag ren var inne på tidigare. Hur sörja nåt som aldrig funnits...? Så det kanske inte alltid är lätt i vårt samhälle att ge denhär sorgen rum. (Nå, inte andra sorger heller, ofta. Vi är rätt fåniga med sorg.)

Vad gäller att vara i nuet tänker han att man lätt fastnar i det som varit, funderar på vad man kunde gjort annorlunda e.d, och också i den framtid man hade tänkt sej, låser sej vid det man inte kan få... Att där hitta till nuet och fundera på vad som känns meningsfullt och värdefullt nu kan hjälpa i den låsningen. Men det tar säkert ett bra tag innan man är klar för den tankeövningen och -ändringen. Säger nån i början av krisen att fokusera på annat så får den på käften. Det tar ett tag att hitta till den bredare synen på vad livet kan vara.

Han pratar sen om hängivenhet, om att hitta annat som känns värdefullt. Här konstaterar han först att efter en stor förlust kan livet kännas tomt (jo verkligen!!), och att det därför är viktigt att stanna upp och reflektera över värderingar och mål. Han säger att ”Lycka är att leva ett meningsfullt liv. Barnlöshet (barn, sku jag nu säga - min anmärkning) går inte att ersätta, men det finns sätt att bygga en meningsfull tillvaro på andra sätt i livet.”. Visst, absolut. Och det måst man ju på nåt sätt göra, småningom. Även om det inte är så lätt.

”Genom att fokusera, märker man att man är kapabel att själv påverka sin egen livskvalitet, trots att man inte kan styra allt. Förlusten och sorgen är starkt närvarande, men man försöker ändå leva i nuet. Tids nog kan en ny, överraskande känsla dyka upp i sorgen, nämligen lycka.”

Och visst är det så, att småningom kryper den på iallafall, lyckan. I små saker, i större helheter, i en själv, i andra och annat... Friheten, t.ex, som jag varit inne på. Eller kanske möjligheter att göra sånt man i viss mån åtminstone hade haft svårare att lyckas göra med barn. Och nej, det kompenserar inte, men det är också bra. Och nånstans svänger det från övervägande sorg till allt större portioner lycka, eller åtminstone förnöjsamhet. Pendlar där emellan jo, mer eller mindre hela tiden, men också lyckan finns. Också detta liv är tja ... okej. Tänkte nog sätta meningsfullt, bra - men de var lite svåra att skriva just nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar