När blir man egentligen barnlös?

"När blir man barnlös? Jag var ju i princip bara lika barnlös efter att jag trott mig ha velat ha ett barn - ett barn som jag inte fick - som jag hade varit innan jag alls gav mej in i det projektet."

Så skriver Susanne Ringell i boken Utan. (Se gårdagens inlägg.) Och jag ville plocka upp den funderingen för att det är nånting jag också reflekterat över. Har iofs tangerat det ren tidigare, men gör det igen. Vem är barnlös, när är man barnlös? För iochförsej betyder det ju rent praktiskt utan barn, men i mina öron och i mitt hjärta så är det nog något helt annat. Barnlös är man först när man längtat men inte har fått längtan uppfylld... Det är en känsla, en upplevelse, inte enbart ett tillstånd eller ett civilstånd. 

Innan jag gav mej in i fertilitetsvården och i mitt singelmammaprojekt så var jag utan barn, men jag kände mej inte barnlös för det. Jag hade bara inte ännu barn. Trodde mej snart ha det. Så barnlös, det var jag först sen, när vården inte hade lyckats. När längtan trots mina försök inte blev uppfylld. Då först var jag barnlös, kände jag mej barnlös, identifierade jag mej som barnlös.

Barnlös kan man säkert också vara, känna sej, utan att ha försökt. Då man inte befinner sej i den situationen att man har haft möjlighet att få barn. Om man som singel inte vill gå inför mödraskap på egen hand, t.ex. Om barnlängtan finns där, men av praktiska skäl eller pga livssituation inte kan uppfyllas. Då igen är frågan snarast huruvida man känner sej barnlös eller inte.

Den som frivilligt inte har barn identifierar sej knappast speciellt starkt med ordet barnlös. Kanske då snarare barnfri, som används i boken... Men troligen är dendär barn-aspekten helt enkelt inte speciellt framträdande i tankar eller känslor överlag, kan jag tänka, utan att egentligen veta värst mycket om saken. Bara i kollisionerna med omgivningens förväntningar är man då barnlös.

I princip lika barnlös nu som innan barnprojektet startade ja. Men där tankarna innan var fulla med drömmar om barnet så är barnlöshetssorgen nu överst. I början av projektet, när beslutet var taget, gick jag i tanke, känsla, identitet ren över från singel till blivande frivillig singelmamma. I något skede, i ett ganska så tidigt stadie av misslyckade försök, ändrades den identiteten till barnlös singel. Oberoende hur projektet går, tänkte jag, så kan jag aldrig mer gå tillbaka till att vara bara singel. Så fort ren ett försök misslyckades så var jag, för all framtid i värsta fall, barnlös. 

Barnlöshetsidentiteten blev med tiden allt starkare, tog ett större grepp om mej. Och jag vet att den identiteten aldrig kommer att gå ur helt, hur det än går med dethär projektet. Just nu identifierar jag mej mycket starkt som barnlös. Hoppeligen får jag ändå småningom gå över till före detta barnlös. Only time can tell, och jag får försöka ha tillit och tålamod med det.

Såhär skrev jag i maj;

Vem är barnlös egentligen?

Alla utan barn förstås... Eller?

Jag är barnlös, ur många vinklar.

Jag har inga barn, och jag saknar.

Har försökt och hoppats, men nej.

Men alla andra som inte har barn?

Är de också alla barnlösa, alltid??

Eller tänker vi mera i känsla där?

Frivilligt eller ofrivilligt förstås,

men - vem räknar sej dit?

Alla som är utan barn?

Eller vi som sörjer?

Vi som ville...

Utan - om barnlöshet & barnfrihet

Ibland blir en kommentar om nånting helt annat till en möjlighet att berätta, som i sin tur ger upphov i ett långt samtal i största empati och samförstånd, och en ödessyster till är funnen. Hon på andra sidan ren iochförsej, har fått bli mamma, men been there - done that, och har en alltför stor förståelse för hur tungt det kan vara där jag är. Med alltför stor menar jag att denhär sortens situation inte är nåt jag sku vilja att någon annan har behövt gå igenom... Tycker det känns så fel och så onödigt. Samtidigt som den delade förståelsen gör min börda lite lättare en stund. Och det är ju dessutom en av orsakerna till att jag berättar så öppet som jag gör - för att de som inte vet vad det handlar om ska få en lite större inblick i det, och kanske ha lite lättare att förstå, och för att jag själv och andra som är eller varit i samma situation ska få dela bördan. Delad sorg är halv sorg. I gemenskapen är vi starkare.

Av denna nya ödessyster fick jag låna boken Utan - om barnlöshet och barnfrihet. En antologi kring ofrivillig och frivillig barnlöshet. Igen en bra bok med tankar och uttalanden som jag tog fasta på, och vill skriva lite kring. Allt kanske inte ryms med idag, så det blir väl lite Utan-följetong. För det finns många fina saker i boken, många igenkänningsfaktorer. Och igen en gång tänker jag med stor tacksamhet på dem som vågat och orkat dela det dom gått eller går igenom, för det är en rikedom för den som själv finns där att få läsa texter som träffar rätt, att se att andra har (haft) samma känslor och tankar inför olika saker i sammanhanget, att inse att man inte är ensam om barnlöshetssorgen och barnlängtan. I gemenskapen är vi starkare.

I förordet skriver Mikaela Sonck att "Många ofrivilligt barnlösa har svårt att tala om sin infertilitet och frivilligt barnfria uppmanas motivera sina val om och om igen." Och igen reagera jag här med en liten suck av uppgivenhet inför det senare, och en förstående nick men samtidigt ett litet varför kring det förstnämnda. Jo, jag vet att det finns många rent konkreta orsaker till varför man drar sej för att prata om det, speciellt då man är i det, men vad är det som gör att det fortfarande är så i vårt samhälle att vi inte kan tala om svåra saker? Att det finns så mycket skam och okunskap kring barnlöshet? "Att vara ofrivilligt barnlös är väldigt vanligt, men är trots det ett känsloladdat och tabubelagt ämne.", säger Mikaela i sitt eget kapitel. Känsloladdat, det kommer vi inte ifrån. Men tabubelagt tycker jag vi kan kämpa för att komma ur. En bok som denhär har sin självklara plats i att öka delaktigheten och förståelsen, och därmed minska tabut. I min lilla vrå försöker jag också göra vad jag kan, både genom denhär bloggen och genom att dela med folk i min omgivning, lite i taget.

"Jag vill så gärna få folk att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Att inte få det man helst vill ha. Det har visat sig vara en svår uppgift. Omöjlig. När det gäller andra sorgetillstånd är förståelse och empati något självklart. Med ofrivillig barnlöshet är det svårare, det tycks vara jobbigt att handskas med det. Man får stå ut med sårande kommentarer, ren okunskap, förutfattade meningar och klavertramp.", skriver Ann Sandqvist i sitt kapitel. Inser att hon troligen har rätt i att det är rätt omöjligt för någon som inte är i samma läge själv att förstå vad det handlar om. Inser att det är en svår uppgift att öka förståelsen. En tung uppgift också många gånger. Men jag tror ändå på att det hon gjort genom att medverka i boken och det jag försöker göra här i mina faggor kan lite, lite luckra upp. Ge ens någon en lite större insikt i vad det kan innebära, vilka känslor det kan innefatta, hur det kan upplevas att leva i sorgen i barnlöshetsträsket. Om vi inte delar, inte pratar om det, så finns det inte en enda liten chans att nån lär sej ens nånting. Bara genom att vi försöker förklara kan nån försöka förstå ens till en liten del. Och jag tror att varje liten del är viktig. (Sen detdär med att empati i annan sorg är självklart... Jag undrar nog jag...? Är vi faktiskt så duktiga på att möta andra former av sorg heller?)

Gällande öppenhet har Sanna Karlsson skrivit att "För mig och oss har det varit lättare att helt från början vara öppna med att vi har problem, och därför tror jag att vi har undgått största delen av alla klumpiga frågor och sårande insinuationer." Också Annvi Gardberg konstaterar "Det var lättare att berätta än att tiga. Samtidigt krympte behandlingarna på något sätt, de upptog inte lika mycket plats i mitt sinne längre. Varför teg vi innan? Var det för att vi skämdes? Inte tyckte det angick andra? Svårt att säga. Det gjorde ont att erkänna, kanske, att vi inte kunde få barn utan hjälp. Inte förmådde själva." Öppenhet som en underlättande faktor, som kraftkälla. Öppenhet som ökande av förståelse. Just precis vad jag talar om... Och fortfarande tror på. Orkar jag vara öppen, berätta, svara på frågor och ge en svarskommentar på oförstående uttalanden, så vinner både jag och andra på det. Jag möter färre svåra situationer, och andra lär sej nåt på kuppen. Hoppas jag, iallafall. Det är lättare för mej att berätta än att tiga. Helt klart. Och genom att dela tar jag udden av det svåra, krymper sorgen lite. Men samtidigt ska ingen ha nån som helst skyldighet att berätta, utan var och en måst göra det som känns rätt för en själv. Det är en tung situation, som man handskas med på det sätt man själv finner är bäst. Om man finner... Det är inte lätt att hitta sin väg i denhär djungeln alla gånger. För mej har det känts lättast, mest rätt, att dela. För mej är delaktigheten en styrka, öppenheten berikande.

Dethär inlägget kom att handla mest om öppenhet och gemenskap, men det var å andra sidan det som ledde till att denhär boken kom till mej, genom diskussionen häromdagen. Och det är ett av bokens syften, liksom ett av denhär bloggens. En av mina ledstjärnor, inte enbart i min barnlöshet utan i livet överlag. I gemenskapen är vi starkare.

Förhoppning om mitt dyrbara barn

Som ett eko av mina egna tankar och känslor hitta jag för ett tag sen texten "Ett dyrbart barn i sikte" som ingår i textsamlingen Vardagshjälte 24/7. Texterna i boken är alla skrivna av singelföräldrar av olika slag, men just den är skriven av en frivillig singelmamma, Marina. Utan att sticka under stol med att processen var tung, och att det är tungt att vara ensam om ansvar, vardag, uppfostran och allt detdär skriver hon vackert och målande om sin väg till och sin sits som frivillig singelmamma. Jag har läst texten många gånger, blivit djupt berörd och gråtit över den de flesta av dem, och vill plocka ut några citat och tankar som träffa rakt i hjärtat och har blivit viktiga för mej.

Marina börjar med att beskriva ångesten innan beslutet var taget. Beslutet att följa sitt hjärta och försöka sej på att bli mamma på egen hand. Detdär med kommentarerna från omgivningen som inte alltid var fullt förstående och stödjande, och som gjorde en än mer konfys. Det är ett stort steg att ta, beslutet att ge sej in på fertilitetsvård som singel, så den man framför allt behöver övertyga är sej själv. Marina fick en fin puff av en präst, som konstatera att "Gud skapar allt liv. Att vilja vara delaktig och ställa sej till förfogande i den livskapande processen är en positiv sak. Att däremot motarbeta sin längtan och sin drift efter att få ge liv skulle föda bitterhet, vilket inte är ett positivt bidrag till världen." Jag tyckte om den kommentaren jag med. Och jag kan också känna att det inte riktigt fanns nån möjlighet att ta ett annat beslut, utan att vara bitter och ångerfull.

Omgivningen har lätt att vara skeptisk till singelföräldraskap (eller föräldrar av samma kön, eller vad det nu må vara), för att det finns en uppfattning om att det bästa för barnet är att ha en mamma och en pappa. Det är det mest vanliga jo, för all del, det traditionella. Den konstellationen och institutionen är stark, och var också för mej svår att komma över, manövrera runt, i mina egna tankar på vägen mot ett beslut. När det sen var taget var det självklart, och jag kan känna som Marina att det allra viktigaste är att barnet har kärlek och omsorg, en trygg hemmiljö, en vuxen som finns där. "Ett barn behöver en vuxen som längtar. Ett barn behöver kärlek och omsorg. Ett barn behöver en vuxen som är redo att knyta an till en ny liten människa. Ett barn mår bra av ett hem och en vardag som är stabil och förutsägbar. Att vilja, välja och tro sig kunna erbjuda detta är tillräckligt." Senast här i läsningen har jag alltid tårar i ögona, så även nu. De meningarna gav mej styrka i mitt eget beslut, bekräftade mina egna känslor. Att min längtan och vilja räcker, att kärleken till barnet och en trygg vardag med en vuxen är helt okej, helt tillräckligt. Tillsammans med det yttre stöd som vi också bägge förstås behöver.

"Kraften som driver mej mot den roll jag redan för länge sen borde ha intagit är hisnande.", skriver Marina, och även här känner jag igen mej. Det är, trots alla misslyckade försök och allt det tunga, helt självklart att jag går vidare och fortsätter hoppas. Det finns inte på kartan att ge upp. Jag tror inte att jag sku kunna revidera planen helt enkelt. Jag vill inte heller. Dethär är så självklart det jag ska göra, min väg och mitt liv. Hur det går vet jag inte, men jag vet att jag måst göra allt jag kan iallafall, och i slutändan hoppas att resultatet är det jag önskar. Liksom Marina var väl också min plan att familjen sku ha en pappa också, tidigare. Även om jag som sagt aldrig varit särskilt fokuserad på partnerskap. Det var liksom inte viktigt. Är det ännu mindre nu. Det var nu bara så det sku vara, tills jag insåg att det inte behöver vara så alls. Och i dagens läge vill jag verkligen inte ha en karl med bilden, kan t.o.m vara tacksam över att inte ha det, eftersom det då skulle finnas en obalans i det hela - jag sku inte ha en möjlighet att vara genetiskt kopplad till barnet medan han sku ha det. Nå, det visste jag ju inte då, konstaterade bara som Marina att "Singelmoderskapet utvecklades lika sakta som säkert till ett förstahandsval och kravet på och vikten av att vara två samboende av olika kön för att kunna bilda familj bleknade i processen. Jag valde aldrig bor pappan, men moderskapet (eller strävan efter det) var ett medvetet val."

En kommentar som tycks vara vanlig för oss som är eller försöker bli singelmammor är "oj vad du är modig". Det gör mej många gånger ställd, för det tycker jag nu väl inte jag är. Det är ett stort steg ja, men inte vet jag om det är mer modigt att ge sej in på föräldraskap som singel än i ett parförhållande. Eller om föräldraskap är modigare än mycket annat här i livet. Känns lite smickrande jo, och känns som en positiv kommentar, men är ändå lite förbryllande. Finns ju liksom inte nån annan lösning... Lika skriver Marina. "För mig kändes valet att försöka bli mamma som den enda vägen. Och vad hade då varit modigt? För mig personligen hade det behövts en märkbart större portion mod att medvetet välja att inte välkomna ett potentiellt nytt liv och istället stanna kvar utanför moderskapet och leva vidare utan att förgås av sorg och bitterhet." Att besluta sej för singelmödraskapet var därmed det enklare, självklara, valet.

Där jag nu är, inne i en tung fertilitetsvårdsprocess, är det svårt för omgivningen att möta mej. Och för mej att möta omgivningen. Det är många saker som känns jobbiga, som jag reagerar på på olika sätt. Saker som gör mej ledsen eller upprörd. Marina beskriver också hur vännerna gick på tå, inte visste hur de sku förhålla sej och vad de kunde göra. "Jag är inte den jag varit. Kanske för att jag hoppas allt och satsar allt. Jag har allt att vinna och samtidigt allt att förlora. Det finns inga garantier." Det är fruktansvärt skrämmande. Att något så efterlängtat och stort ändå är så fullständigt utom min kontroll. Att jag måst försöka, måst satsa, måst hoppas, men ändå inte alls vet om barnet får komma. Med förhoppning om mitt dyrbara barn fortsätter mina försök iallafall, sen. Men tiden i väntan är tung, och jag är väldigt påverkad av alltihopa, är inte den jag varit. Jag har svårt med en hel del saker, och jag förstår att många har svårt med mej just nu. Inget jag tänker göra nåt åt, det är vad det är. Ibland klarar jag av att bemöda mej lite mer, ibland struntar jag blankt i det när jag inte orkar. Just nu behöver jag framför allt värna om mej själv.

Marina fick sin dröm uppfylld efter sin tunga process. "Vi både är och ingår i en hel familj beroende på definitionen.", skriver hon. "Ingen har valt bort oss. Inget ska oss fattas." Och trots de utmaningar hon ställs inför konstaterar hon att "Singelföräldraskapet känns som en dyrbar gåva." En gåva jag en dag hoppas få ta emot, om och när mitt dyrbara barn får komma hit till mej.

Styrka i delaktighet & gemenskap

Här är min hälsning till dej

Du som bär samma sorg inom dej.

Som har hoppats och längtat som jag.

Bara för att igen och igen bli besviken...

Jag vill säga att du inte är ensam om det.

Även om din känsla förstås är bara din.

Så finns här andra runtom som delar.

Som kan relatera till det du känner.

Med liknande farhågor och sorg.

Du är inte ensam, vi är många!

En liten stund kan vi länka in.

Förstå och stöda varandra.

Vara tillsammans i sorgen.

Och göra den lite lättare.

Lite mindre smärtsam.

Iallafall för stunden.

Du är inte ensam.

Vi är många.

I längtan.

Enade.

Delaktighet och gemenskap är oerhört viktigt, känner jag. Speciellt i något som är så tungt som barnlöshet. Jag är glad och tacksam att jag från början valde att prata öppet om min barnlängtan, mitt singelmammaprojekt. För då fanns det också folk runtom mej som stödde mej när det inte lyckades. Det är inte lätt, jag vet. Ni får stora saker över er. Tunga känslor, svåra frågor. Men att ni finns där är såå oändligt värdefullt.

Också det kamratstöd jag upplevt via vänner och bekanta som går eller har gått igenom samma sak är guld värt. Via de ofrivilligt barnlösas förening Simpukka, eller via vänner jag talat med genom mina egna försök, och som visat sej veta precis vad jag talar om. Det är lite tudelat alltid att höra det... Jag är glad åt att få höra att jag inte är ensam, men samtidigt ledsen över att också denna medmänska är tvungen att gå den sååå tunga vägen. Skulle inte önska det åt någon. Ofrivillig barnlöshet är alldeles fruktansvärt, en skrämmande tung börda att bära. Jättejobbiga känslor, tvära kast, osäkerhet, tvivel, bitterhet, sorg... Så det är massor att ta in, orka bära, klara av. Sku inte vilja att nån sku behöva möta det, men känner samtidigt en lättnad i gemenskapen... I att det finns andra som känner igen det jag säger, som kan relatera till det jag känner, som bekräftar att det jag går igenom är svårt och tungt. Att inte vara ensam är en lättnad. Att ha andra runtom ger kraft. Styrka genom delaktighet.

Jag har mött många fina mänskor sen jag bestämde mej för att ge mej in i fertilitetsvårdens rullor. Vänner som blivit än närmare vänner, bekanta som haft en ofattbar förmåga att förstå och ställa upp, vårdpersonal som kan ingjuta nytt hopp, och framför allt ödeskamraterna som kan relatera till det jag går igenom och känner, i längtan enade. Ni är allesammans guld värda, det att ni finns är värdefullt, och det hjälper mej orka vidare trots allt. Tack!

Vem jag saknar när jag är ensam

Har reflekterat över dethär med ensamhet här ett tag ren. Känner mej väldigt sällan ensam faktiskt. Även om jag är singel, så alltså per definition oftast ensam (för mej själv) när jag är hemma. Kunde väl här använda själv, men det blir ju lite knepigt. Jag är själv hemma. Men vem skulle annars vara här...? Nåja, parentesen slut. Men som sagt, jag känner mej sällan ensam. Jag trivs för mej själv. Oftast. Och det som jag alltså sen reflekterat över, som kom som en liten aha-upplevelse, var detdär med vem jag saknar när jag känner mej ensam...

För i mitt fall är det faktiskt aldrig (åtminstone aldrig medvetet) en partner jag saknar när jag längtar efter någon. Det är inte en kille jag sku vilja ha här med mej då. Det är en vän... Det är någon att prata med, någon som lyssnar och finns nära, någon som jag sen i min tur kan lyssna på. Det är öppet samtal och nära vänskap jag saknar och behöver då när jag känner mej ensam. Tanken går till någon nära vän då, eller till samtal och vänskap som fenomen.

Skratta lite för mej själv då, tänkte tillbaka en del, och insåg att jag nog verkligen är inbiten singel, och trivs bra där. Och det gör mej glad. Den biten i mitt liv känns precis just som den ska vara. För det har jag! Runt mej finns många nära vänner. Visst, de är inte alltid här just då när jag känner mej ensam, men jag vet ju att de finns, så fast ensamheten kryper in för stunden vet jag att den försvinner sen igen. Jag är inte ensam sådär i stort, även om jag ibland är det för stunden. Den biten är riktigt bra, måst jag säga.

Men sen. Det andra jag saknar. Det är barnet. Den saknaden är tung. Det hålet är stort.

Kort check-in med kliniken igår...

Egentligen idag, enligt mitt sätt att tänka, men datum hann ren byta, så skriver nu igår. Ringde alltså kliniken på eftermiddan. Främst för att jag ville höra lite hur det står till med kön. Hur det verkar... Hoppades (och trodde) att det nog inte sku vara fullt såå länge kvar som dom bad mej räkna med då i våras när jag ställde mej i kön. För ett knappt halvår sen. Då sa dom ett år. Men hade lite i mitt stilla sinne hoppats att min tur nu sku börja närma sej. Trodde i min enfald att det faktiskt sku vara så. Får fast mej med att nånstans i skymundan i bakhuvet hoppas att det ska finnas ett missat samtal från kliniken emellanåt när jag kollar telefonen. Bara ibland. Men nånstans börja jag hoppas att tiden sku vara kortare. Visa sej att så inte var fallet. Visa sej att ett år nog var väldigt realistiskt, ännu håller, och om något snarare kan överskridas. Och fast jag ju försökte intellektuellt hålla fast vid ett år i tankarna så kändes det nog som en besvikelse. Kändes ganska så tröstlöst måst jag säga. Drog ner mej en hel del. Lika mycket tid kvar att vänta än. Väntetiden hittills har varit bra, för jag har behövt tid att komma ikapp med alltihopa. Men nu känns det nog som att nåt gärna sku få hända. Nu känns lika mycket väntan till som en jättelång tid. Vet att det går sen iallafall, en dag i taget, men känns jobbigt ändå.

Nåt som gått upp för mej på senaste tid är att det finns något som heter korsdonator. Det var inte nåt man upplyste mej om på kliniken i våras, även om jag nog fråga om det finns nåt annat jag kan göra än, eller om det bara är att vänta. Bara vänta, fick jag till svar. Lekte med tanken i nåt skede tidigare på att försöka fixa fram donator(er) för att kön sku gå något snabbare, men tänkte att det nu väl ändå inte gör så stor skillnad. Nu först för ett par veckor sen typ gick konceptet korsdonator upp för mej. Att ifall jag hittar någon som kan donera åt någon annan på samma klinik så får jag hoppa framåt i kön, kan ställa mej i främsta ledet, kommer snabbare framåt. Ifall jag hittar "nån som duger" sa sköterskan, när jag fråga idag om dom har det konceptet där på just den kliniken också. Det hade dom. Denhär frågan var det jag officiellt ringde för, för kändes dumt att ringa och höra sej för om tidtabellen, av nån fånig orsak. Men ja... Jag kommer snabbare till nästa möjlighet om jag kan vaska fram en donator åt nån av dem som står före mej i kön. Och när jag nu vet hur lång kö det är kvar har mina tankar sen kretsat kring detta resten av dan... (Därav ännu vaken, därav ett sent blogginlägg, för att kanske kunna somna sen om jag får det ur systemet. Haha.) Att hitta en person som alldeles av egen fri vilja kan tänka sej att donera celler känns omöjligt... Själv hade jag ju tänkt, duger förstås inte, men har svårt ändå att tänka mej att nån annan sku ställa upp på sånt. Och vilket ämne att ta upp sen va...!? Tänker inte fråga nån, konstatera jag, för kan inte ens indikera att jag förväntar mej nåt sånt. Men har redan idag slängt det ur mej som kommentar - vad kliniken sa om tidtabellen, och dethär som min enda chans att komma snabbare undan än så... Och hör och häpna; är flera stycken som sagt att dom skulle om bara... Är kanske bara jag som är så ställd och rörd av att folk faktiskt kan tänka sej...? Känns ofattbart... Har en aningen småskyldig känsla över att jag ens tar upp det behovet faktiskt, men vet att om nån ställer upp gör hon det för att hon verkligen vill. Ska åtminstone se till att det är klart. Och vågar inte alls tro och hoppas nåt. Är fruktansvärt försiktig med sånt numera.

Hur det blir vet jag ju förstås inte ännu. Har jag tur, och får en så ofattbar skänk av någon, så kan tidtabellen vara snabbare. Men jag ställer nog in mej nu på det jag borde ha ställt in mej på från början - tidigast i vår. Vet inte hur jag lyckades vara sån optimist i dendär frågan när jag annars har så svårt att tro att saker ska gå väl och lyckas. Men hur lång tiden än blir så är förstås förhoppningen framför allt den att när fortsättningen sen kommer är den mera lyckosam än försöken varit hittills. Det är det enda som i slutändan betyder nåt. Tidtabellen är mer eller mindre jobbig nu, men har ingen som helst betydelse in the long run... Det är bara resultatet som spelar nån roll, som dikterar hur mitt liv blir sen i fortsättningen. Inga garantier, men ändå bara att ställa in mej på mer väntan och fortsatta försök, med hopp som drivkraft. Bara att vänta och se. Och hoppas.

Tankar & länkar kring barnlöshet

Barnlöshet. En knepig fråga. Ofattbart vanligt, och ändå nåt det pratas så lite om. Nåt som syns så lite. Så att den som är i det lätt får en känsla av att hen är väldigt ensam om det. Och det finns såna mängder skam, skuld, osäkerhet, okunskap osv osv kring barnlöshet. Skam och skuld hos dem som barnlösheten drabbar, osäkerhet och okunskap hos dem runtom.

Dethär blogginlägget blir ett sammelsurium av tankar kring barnlöshet. Utgående från mina egna funderingar, och utgående från några länkar till andra bloggar o.d. som dykt upp i mitt flöde på olika sociala medier på senaste tiden. Ur lite olika synvinklar, med lite olika tankar och kommentarer till. Ingenting välorganiserat och väl genomtänkt, så blir väl lite småråddigt.

Först en kort kommentar kring frivillig barnlöshet. Jag har full förståelse för den som väljer så. Jag har familj och vänner som tagit det beslutet, och det är för mej alldeles självklart deras rätt. Att bli ifrågasatt och hånad för sitt beslut känns för mej fullständigt idiotiskt, men tyvärr händer det. Ingen har rätt att sätta sej på nån annan bara för att dens val provocerar en. Att välja bort barn för att det känns rätt för en själv ska inte behöva göras till nån stor sak, ingen ska behöva skuldbeläggas för det beslutet! En bra text kring det (på finska) hittar ni i blogginlägget Lapsiasiaa. Monna skriver bl.a att "Om nån vill ha barn får hen vilja det, men om nån annan inte vill ha barn får hen låta bli att vilja - och ingendera är självisk. Det är fråga om en så ogudaktigt stor sak att ingen annan borde ha rätt att lägga sej i det." (Min översättning.) Håller helt med där! Varför sku det vara själviskt att välja att låta bli? Och varför upplever folk sig ha rätt att ifrågasätta och racka ner på andra!? (Vad det än vara må.)

Och sen en del gällande ofrivillig barnlöshet... Också här möts man ofta av oförstående frågor och kommentarer, ifrågasättanden, välmenande råd osv osv, som sällan gör saker bättre. Det går inte att göra rätt med nån som är i barnlöshetsdjungeln, för all del, men det finns en del man kan tänka på... Att sätta sej in i hur det kan kännas eller hur tankarna löper för den ofrivilligt barnlösa är nog rätt så omöjligt antar jag, men här lite länkar kring det... Maailma on erilainen lapsettoman silmin, Världen är annorlunda i den barnlösas ögon. Barnlösheten är en sorg, ett trauma, som påverkar hur man tar in och uppfattar världen. Lite fånigt och småidiotiskt ibland, men när man är i det finns inte så mycket att göra åt det. "Sina egna känslor kan man inte göra nåt åt, och borde inte heller kunna. Känslor är aldrig fel eller felaktiga. Enbart beteendet som följer på känslan kan vara fel, men inte nödvändigtvis ifall meningen och målet är enbart att skydda sig själv mot ännu sämre mående."

I Öppet brev till dig som vill bli gravid skriver Frida Gro om en del av känslorna man stöter på hos sig själv, och om en del av kommentarerna man kan få från folk runtom. Många bra tankar. Bl.a. att "Din upplevelse av situationen är din egen." Alltså att oberoende om det är många som tvingas gå igenom samma sak så har du rätt till din upplevelse av det. Eller detdär med att slappna av bara så går det nog... Visst. Eller att inte ha bråttom. "Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn imorgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder." Precis. Lite kring detdär med att sluta stressa och slappna av finns också i Stressi syynä lapsettomuuteen ja muita urbaaneja legendoja.

Sen nånting kring vad som kan kännas jobbigt för den barnlösa att höra... Texten Mitä jokaisen psyyken ammattilaisen tulee tietää lapsettomuudesta tar upp några saker som någon som i sitt jobb stöter på ofrivilligt barnlösa kan tänka på. Som t.ex att ålder inte har nåt med saken att göra, det att man är ung är ingen garanti och processen är tung oberoende. Eller att det inte är sådär bara att tänka sig nåt annat om det inte går som man hoppats. "Många barnlösa upplever ett lösningsfokuserat arbetssätt eller en snabb nyfokusering av mål som ångestskapande. ... Den professionella visionerar lätt en alternativ, barnlös men god framtid åt sin klient, som innehåller nya karriärval, husdjur att ta hand om, lycka i parförhållande, utomlandsresor och nya sociala nätverk. Den barnlösa vill inte ha dessa, för hen är inte färdig för dem. Hen vill sörja och få en medkännare i sin sorg." (Min översättning.)

Vad gäller oss icke-professionella finns en del kommentarer att undvika i Topp 10 saker du inte ska säga. Fru Infertil påpekar bl.a. att detdär med tänk på annat, koppla av, ta det lugnt, sluta stressa, gör nåt annat, passa på och njut o.d är saker som nog inte känns trevliga att höra, hur väl de som säger det än menar. Skriver nog under där. Eller "jag vet en som", "har du provat" och sånt... För du vet ju inte vad just den personens kropp dikterar, saker är så olika för alla. Och om du inte är läkare eller är väldigt insatt i fertilitetsvård är det kanske oeftertänksamt att komma med råd. Men det som Fru Infertil tycker är värst? Att tiga. Att dra sig undan. Lika väl som jag vet hon att det inte är lätt att veta vad man ska göra och säga, men det är väldigt okej att medge det. Att säga just "jag vet inte vad jag ska säga" eller "det finns inte så mycket jag kan säga". För det är sant. Men att veta att omtanken finns är viktigt. Att ha nån som lyssnar, och gör det lilla hen kan, är guld värt.

Barnlöshet är krångligt, tungt och svårt. Framför allt för den som är i det, men också för folk runtom. Jag tror på att den enda vägen mot en större förståelse och insikt både för de som själva drabbas av det och för omgivning och samhälle är att vi pratar om det mer öppet. Kunskap ger insikt och förståelse.

Vissa dagar är bara tunga dagar

Tycker ju liksom lite själv också nu att allt borde vara rätt okej nu va. Projektet är on hold, livet rullar på, och det händer ju inget som borde göra mej ledsen eller vara tungt eller så. Så varför är då vissa dagar eller veckor så tunga!? Ibland vill jag liksom bara krypa ner i soffhörnet under filten...

Ensam i soffan...

Runt omkring finns livet,

och jag sitter ensam här.

Ensam. Allena. Själv. Jag.

I tystnaden och tomheten.

Som är frånvaron av barnet.

Du. Tvåsamhet. Moderskap.

Längtan efter dej är så stark.

Sorgen och saknaden tär på.

Orkar inte med allt det andra.

Vill inte finnas i vardagslivet.

Inte utan dej. Inte bara jag.

Kunde svepa in mej bara.

Sitta här som i kokong.

Tills du kommer...

Sen först leva.

Dikten är skriven ren tidigare, men passar bra in på känslan dom senaste dagarna. Dryg vecka, faktiskt... Just som jag tyckte att nu har det känts bra länge, nu har jag kommit in i detdär med att tänka på annat och njuta av livet just nu. Så ramla jag igen och känner mej igen sorgsen och upprörd. Suck. Men som sagt ja, får väl nog godkänna att det pendlar på. Hormonsvängningar i cykeln kanske...? Är ibland lite närmare toppen, ibland låångt nere i soffhörnet. Och försöker tillåta de känslor som kommer, utan att gräva ner mej i dem och fastna i dem.

Det som jag dock sörjer lite i alltihopa är att jag har väldigt svårt att drömma. Att hitta till bilderna av barnet, graviditeten och den framtid som jag i början så tydligt kunde känna och se. Som jag så klart uppfatta att var påväg. För att det ju kändes så självklart, så meningen. Nu undrar jag... Det är liksom lättare att föreställa sej att också nästa skede med donerade äggcellerna kommer att gå åt skogen. Det är svårt att lita på att det sku gå nå bättre då än hittills. Även om jag vet att det inte finns nåt alls som talar emot att det sku lyckas, orsaken till besvikelserna hittades ju ren.

Vet att detdär med att kura ihop mej i soffhörnet och sen först leva när barnet har fått bli till inte är möjligt, inte fiffigt, rentav kontraproduktivt. Att jag behöver må bra, ta hand om mej, leva. Ibland är det så svårt. Ibland orkar jag inte. Vill inte. Som tur är kommer det sen igen bättre dagar. Nånstans. Hoppas jag iallafall. Har gjort det hittills så försöker lita på att det också gör det nu. Småningom. Om inte ren imorgon så kanske sen i övermorgon? Nästa vecka? Bara att hang in there i mellantiden. Ta en dag i taget, en timme i taget eller ett andetag i taget, beroende på hur djupt man ramlat.

Har åtminstone konstaterat att det är viktigt att försöka hitta nån balans i det hela. Leva jo, men ha projektet, förhoppningarna, känslorna, tankarna med hela tiden. För när jag tappar dem och försöker bara leva, tänka på annat - då biter de mej i bakhasorna och drar ner mej ännu värre sen. Då tappar jag bort en ofattbart viktig bit av mej själv och mitt liv. Allt dethär finns där. Barnlängtan, barnlöshet, ofruktbara försök, missfall, felaktiga äggceller. Det är en del av mej, nånting jag fortfarande håller på och bearbetar. Det påverkar mej, det påverkar mitt mående, det påverkar min vardag.

Jag är ofrivilligt barnlös, det är en stor sorg. Det påverkar mej. Men det är inte heller hela jag. Så därmed detdär med att hitta balansen. Jag kan också tänka på annat. Jag är också mycket annat. Jag lever också en hel del annat. Ibland finns det inte tillräckligt ork och rum, när barnlösheten fyller mej mera. Ibland har jag barnlösheten i periferin och har fokus mera på annat, orkar och vill mera. Och tur är ju det förstås. Det är tungt nog som det är. Men jag försöker ta mej själv som jag är just nu. Och är tacksam om också andra kan åtminstone försöka göra det. Inte lätt, jag vet.

En dag i taget.

Äggdonationskö - en vilopaus?

Dethär blir nu lite av ett försök att sätta ord på de senaste månaderna, dra samman det till nån form av helhet, för att sen vara inne i nuläge också här på bloggen. Lite har ju nulägen dykt upp ren, så en del av det jag skriver har kommit upp ren, men känns som att jag lite vill försöka sammanfatta. Från start på köandet och bearbetning av missfall och alla andra besvikelser till där jag är idag...

I mars, när missfallet just varit, jag ställde mej i äggdonationskö och bloggen kom till, var känslan fruktansvärt jobbig. Det hade varit ofattbart tunga månader, och jag hade väldigt lite ork och tillit i lager ren innan, och föll sen lååångt. Och det har tagit tid att ta sej upp därifrån. Jag har varit såå evinnerligt ledsen och sorgsen under de senaste månaderna, speciellt där i början. "Sku verkligen ha velat att det hade gått på nåt annat sätt... Att det hade lyckats. Men det gjorde nu inte det. Mina äggceller är felaktiga, och det får jag bara acceptera och leva med. Vad jag däremot får och behöver tillåta mej är att sörja det. Vara ledsen för att det inte har lyckats, ännu. Jag måst få vara ledsen över att barnet inte ännu blivit till. Jag måst få sörja det. Det ofattbara i att den tid som gått och de försök som gjorts bara gett mej besvikelser och sorg. Kunde ha gått så annorlunda, om jag hade fått mina förhoppningar uppfyllda. Så visst får jag vara ledsen och besviken och uppgiven och arg och sorgsen."

Att jag kände mej tvungen att skriva så för mej själv i dagboken berodde på att jag hade en känsla av att folk ville få mej att tänka positivt och se framåt, se att hoppet ännu finns. Men det gick inte just då. Jag blev bara arg och upprörd över det, kände mej åsidosatt, kände att jag inte fick sörja. Även om det ju inte var vad folk mena. Också på Simpukkas hemsida tas denhär saken upp; "Den emotionella krisen som barnlösheten ger upphov i får lätt mindre uppmärksamhet, även om den ofta färgar hela den barnlösas liv och världsbild. Den barnlösa kan känna att omgivningen inte lägger märke till sakens djup och påverkan. De välmenande råd och uppmuntrande uttalanden som närstående kommer med ger upphov i ilska och sårade känslor." (Min översättning.) Och jag blev sårad, upprör, ledsen, arg. Flera gånger. Hur mycket jag än visste att folk mena bara väl. Såra sen i min tur folk genom att försöka förklara, även om det jag ville säga var att ta inte åt dej, det är inte ditt fel eller nåt du gjort fel, det är bara mitt sätt att reagera just nu. Kunde inte annat just då. Det enda som gick var att lyssna. Finnas. Fortfarande har jag faktiskt lite svårt nog med vissa goda råd och tankar, lite beroende på humör.

Sorgen över missfallet och alla tidigare besvikelser var självklar, och den förstod jag mej på. Den var tung att bära, men jag visste att den måste få finnas där. Ilskan var lite mer otippad, för en sån som jag... Men jag var så fruktansvärt arg där ett tag. Över att det inte gått. Och över att jag som inte har några som helst större fel och brister nånstans mittiallt har fel just där, i äggcellerna, när den saken var och är så viktig för mej. Varför just där!? Varför just jag? Men det är nåt jag inte får svar på. Det är så, det får jag bara konstatera. Och jag är evinnerligt tacksam över att det ändå finns en möjlighet för mej att bli mamma, tack vare att nån annan vill ge mej den chansen. Var jag sku vara utan den möjligheten, det hoppet, det vet jag inte. Vill inte ens tänka på det. Är helt tungt nog som det är... Väntetiden känns för all del tung, men det att det finns en fortsättning håller mej flytande. Vägen framåt är självklar, sen när den kommer, så är bara att på nåt sätt försöka ta hand om mej här under tiden.

Väntetid en vilopaus, det är nåt som jag reagerat på många gånger, men ändå vet att verkligen nog är sant. Det är bra att ha en vilopaus. Och det är bra om väntetiden kan vara en sån. När önskan om att jag sku få vila lite under mellantiden kom till tals i mars-april-maj blev jag ändå arg. För mentalt var jag inte färdig att se det då än, även om jag intellektuellt visste att det var så. Att en önskan om vila var självklar, att vila var nåt bra. Men då sörjde jag ännu, då var jag ännu upprörd, då kändes pausen så jättetung. Det blev ett tvärstopp i projektet, i hoppet, på ett väldigt jobbigt sätt - missfall och byte till nån annans celler. Och det kändes som att jag hade ramlat utför ett stup. Hängde där i luften. Inte visste hur jag sku komma varken upp eller ner, eller ens vad det fanns på nåndera sidan. Hängde där, visste ingenting, och kunde inte så mycket göra annat än försöka komma underfund med, försöka tillåta de skrämmande och jättetunga känslor som fanns där, försöka komma vidare en dag i taget.

Hade, och har, ofta en känsla av att jag borde skärpa mej. Get on with it. Leva livet. Händer ju ändå inget nu. Har mellantid, väntetid, paus. Eller, livet löper på nu. Det var ofattbart då, kändes verkligt omöjligt. Småningom kröp den kunskapen in. Hur man gör när man bara lever. Tänker också på annat. Känner sej också glad och tillfreds. Småningom. Mer och mer. I stunder, i timmar, i dagar, i veckor. I augusti kändes det för första gången mestadels bra. En lång tid. Sen föll jag lite igen. Och inser att jag nog får vänja mej vid det. Att det pendlar. Fortfarande, och säkert länge än. Jag är ofrivilligt barnlös, och det är en stor sorg. En stor sak.

Men hoppet om barnet finns kvar. Det finns en fortsättning. En möjlighet.

Separata donatorer / embryo?

Samtidigt som jag sörjde missfall fundera jag på hur jag ville att fortsättningen sku bli. Och satt igång denhär bloggen. I nåt skede kändes det nog som lite mycket på en gång - sörja, bearbeta och se vidare, men jag kände ändå att det var bra... Att det var helt rätt. Att det behövdes. Komma underfund med genom att bearbeta, liksom. Och bearbetningen har behövts, verkligen. På många olika plan, på många sätt.

Satte mej i äggdonationskö vid samma telefonsamtal som meddelade kliniken att testet inte längre visa plus. Klara av att göra det enbart för att den tanken ju ren hade mognat lite efter första ivf-ronden. Men visst var det fortfarande en hel del funderingar kring alltihopa. En av dem var huruvida jag nu sku hålla mej till bara äggdonationskön, gå in enbart för separata donatorer, eller också ställa mej i kö för donerat embryo. För er som inte är insatta innebär det ett embryo som något par donerar vidare efter sina egna provrörsronder. Med separata donatorer menas här äggceller från en okänd kvinna, spermier från en okänd man, och de båda har inget med varandra att göra. Och båda två är goda möjligheter. Så de funderingar jag presenterar här är mina egna tankar i saken, ingen sanning eller regel på nåt sätt.

Skrev i dagboken i slutet av mars såhär; "Börja under träffen fundera lite mer på dethär med donerat embryo kontra donerade ägg + donerad sperma... Stor skillnad i pris ja, men framför allt är skillnaden situationen för de mänskor det gäller... Om jag går in för donerat embryo finns det nånstans biologiska helsyskon och en familj som barnet genetiskt hör ihop med. Och i dethär skedet känns det för mej som ett lite större "hot" mot vår lilla familj. Kan se framför mej skräckscenariot att mitt barn känner sej utanför, bortlämnat eller så... Fast det handlar om att hen har fått liv tack vare donatorernas vilja att ge mej möjligheten till ett barn. Men ja, undrar om det kanske i nån mån för barnet ändå är svårare att relatera till en helfamilj där hen inte är del men har samma genetik...? Samtidigt kan det vara trevligt med syskon. I ägg+spermie-fallet är barnet genetiskt unikt, kombination bara för mej. Finns en skild genetisk mor (äggdonator) och en skild genetisk far (spermiedonator), möjligen något halvsyskon. Men inget sammanhang dit hen kunde ha hört men inte gör... Och det är på nåt sätt lättare (för mej!) att ta till sej. Även om barnet självklart oberoende är mitt."

Framför allt tänkte jag i den vevan att eftersom det finns en viss rädsla i mej gällande hur barnet känner inför en kärnfamilj dit hen genetiskt hör så ska jag skippa det - för det är en rädsla jag inte får föra över på barnet. Det är nåt jag inte kan tillåta att påverkar, för barnet ska ha full rätt till kontakten med de personer som har donerat. Och om den tanken nu är lättare för mej så väljer jag att gå in för separata donatorer. Så då blev det så. Stått i den kön nu sen slutet av mars. Upp till ett års kö. Jep...

Nå, när det var klart har förstås andra tankar dykt upp. I viss mån måste jag bearbeta det faktum att barnet inte genetiskt är mitt. Det tog lite tid att ta till sej tanken då i januari, och har dykt upp en del känslor under månaderna sen dess. Men förvånansvärt snabbt insåg jag att det verkligen inte spelar nån roll. Barnet är ju mitt barn oberoende, i lika stor mån. Genetiken är nåt vi får bearbeta tillsammans, hen och jag. Men det gör inte hen till mindre mitt barn att äggcellerna kommer från nån annan.

Följande fråga som jag då fundera på, och får ta upp till eftertanke säkert många omgångar än, är hur jag tar upp saken med barnet, och hur barnet kan tänkas känna inför dethär... I olika åldrar och olika situationer. Framför allt har jag kanske tänkt på det ögonblick då hen får (om hen väljer) ta kontakt med donatorerna. Det är viktigt för mej att hen har möjlighet till det, och jag hoppas innerligt att hen sedan kan få en god kontakt med de personerna, åtminstone den ena träffen som de bör ställa upp på. Att mitt barn kan få nåt svar på sina funderingar, och få en bild av var hens genetik kommer ifrån. Hoppas också att jag själv i det skedet utan rädsla och oro kan öppenhjärtat se barnet (då minst 18 år) gå till en sådan träff, och inte överför några osäkerheter kring vad hen får ha för kontakt med dem och sånt. Min roll är att finnas där och stöda då, vara den mamma som hen alltid haft, men inte stå i vägen för eller ge dåligt samvete över kontakt till donatorn, i vilken mån barnet än kan tänkas vilja ha den. Den kontakten ändrar knappast på min kontakt till barnet, tror och hoppas jag iallafall, men kan ge en lite större plattform att stå på, lite starkare identitet, lite säkrare självuppfattning o.d. Om allt går bra. Det är nåt jag redan nu tänker på ibland, och hoppas på för barnets skull. Och får bearbeta för mej själv igen och igen, både innan nåt händer, under nästa rond när den kommer, och framför allt sen när (om) barnet nån dag äntligen får komma till mej.

Så där var jag då. I äggdonationskö. Stått där i dryga fem månader nu. Lär stå där ett tag till.