måndag 25 september 2017

När inget går som man tänkt

Well. Ibland är ju livet lite komplicerat liksom. Bytte ju ort och jobb och sådär, av diverse orsaker. Orsakerna hängde sen med hit också, så blev inte bättre här heller, och jag får byta ort igen. Flytta tillbaka, med andra ord. Har varit ena frustrerande veckor sen detta konstaterades, och medan saken utreddes. Nu när det hela är klart känns det redan lite lättare, även om det är irriterande och ledsamt att det inte gick som jag hade tänkt. Men, har ju lite träning i det liksom. Att saker inte går som man tänkt. Det jag har jobbigast med är osäkerheten. När man inte vet. När man måst vänta, hänga, avvakta, se... Det orkar jag väldigt dåligt med nuförtiden. Efter alla år av sånt i fertilitetsvården. Totalt slut på tålamodet med sånt just nu. Det drar ner mej väldigt mycket. Men måst förstås jobba på det, och låta utredningar och funderingar ha sin gång. Nu finns ett svar på vad som ska ske härnäst, och det gör mej lugnare. Kan igen ställa in mej på ny förändring snart. (Eller, delvis återgång till gammalt alltså.) Vad det sen blir av saker därefter, det vet jag inte riktigt. Just nu är jag här ännu, på nytt ställe, lite till än. Sen återgår jag till gamla invanda gator, och ser vad livet för med sej då. Lär väl ordna sej. Men visst, nog är det ledsamt, frustrerande och otrevligt när det man planera och satsa på inte går som man tänkt. Perspektivet från förra omgången av inte går som jag tänkt säger mej ändå att detta inte är någon fara. Att då gör vi nåt annat av det hela. Att flytt och jobb tvingas omvärderas och planeras om, det är en småsak jämfört med att omvärdera drömmen om barn till ett liv utan. Och det gick ju liksom det också.

torsdag 21 september 2017

Single, and happy about that

Hade en liten diskussion kring begreppet "ikisinkku" (ungefär evig singel) för ett tag sen. Jag hitta en text som tog upp den termen i betydelsen någon som alltid eller länge varit singel och trivs med det. Eftersom många tänker, tror och tycker att man som singel ska längta efter att ha en partner så var jag glad åt att hitta en text som var mer inne på min linje - att man kan njuta av att vara singel och inte alls vara i behov av att ändra på den statusen. Att en singel kan vara riktigt nöjd som det är, och trivas med att vara bara själv. Just precis exakt!!, tänkte jag. Det är iofs ett tag sen nu, men jag känner nog ibland att folk lite överseende tänker att nå visstvisst... Ibland försöker folk para ihop mej med någon. (Nu tror jag iofs att det gått hem lite bättre, för det är länge sen nu.) Så jag var glad åt att kunna dela en text som satt lite ord på såna aspekter av singellivet som jag känner igen. Singeln som inte söker partner, utan helst glatt fortsätter med sitt singelliv.

Till min förvåning fick jag mothugg. Eller, vet inte om det var mothugg direkt, men det var iaf en av mina bekanta som ansåg att hen behövde påpeka att det också finns singlar som inte är nöjda med att vara singlar. Kanske bara var en annan uppfattning av begreppet ikisinkku det handla om där iofs... Jag blev iaf lite ställd, för naturligtvis är jag ju också medveten om att alla singlar inte är nöjda med att vara singlar. Rätt otrevligt medveten om det, eftersom de flesta utgår från att jag också hör till den gruppen. Att alla singlar gör det. (Man kan ju inte vilja vara singel liksom!?) Jag tyckte därför det var konstigt att nån ansåg sig tvungen att förklara att det också finns (iki)singlar som inte trivs med sin ensamhet. Och ja - om man har hamnat i ett långvarigt singel-tillstånd utan att trivas med det, då kan det vara verkligen, fruktansvärt jobbigt. Absolut! Och säkert kan också ikisinkku-termen användas här. Men då denna text nu handla om termen ikisinkku i betydelsen nöjd singel, och jag gladeligen ville dela den för att dela med mig av hur jag känner inför mitt eget singelliv - då tyckte jag nog det var en aning onödigt att kontra med att det minsann också finns icke nöjda singlar.

Men - den diskussionen fick mej ändå att tänka till lite djupare på saken. För grejen är ju egentligen den att man ska vilja ha en partner ja - men inte för mycket. Att som singel inte söka partner, och påstå sig inte ens sakna en, det är helt jäättekonstigt, och avfärdas ofta som självbedrägeri eller nåt... För man ska ju vilja ha en partner!! Men sen samtidigt så är det inte heller okej att vara ledsen och nere över att vara singel. Man ska liksom inte vara så behövande. Inte så osjälvständig. Det är nu inte riktigt comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket heller... Att berätta åt sina vänner hur väldigt ensam man känner sej, och hur mycket man längtar efter att få dela livet med nån, det kan också bemötas med skepsis och bortförklaringar, har jag märkt... (Och jag har nog också fallit i den fällan själv, måst jag erkänna.) Så igen en gång har vi här en situation där budskapen är väldigt varierande, och ingendera ytterligheten är bra. Man ska vilja ha en partner, men man ska också klara sej super på egen hand. Vårt samhälle är bara så jättekonstigt ibland...

Och vad gäller detdär med inte comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket så stämmer det ju också väldigt bra in på folks tankar om barnlöshet. Naturligtvis ska man vilja ha barn (och ska också ha dem, eller ha dem påväg) - men man ska ju inte vilja, längta och sakna för mycket! Dom kommer ju nog sen, om du vill lite mindre... Tulee jos on tullakseen - dom kommer om det är meningen. Och så ska man liksom vara gladeligen nöjd med det och skita i att vilja och längta så väldigt. Och då ska dom ju sen naturligtvis bara dyka upp sen också. För barn ska man vilja ha - bara inte för mycket.

Men nu tillbaka till rubriken... Single, and happy about that. Det är länge sen jag var av den åsikten att jag ville ha en partner i mitt liv, och jag vet inte ens nu om jag faktiskt ville ha det då heller, eller om det var mer för att det är så livet ska se ut som jag kände så... Det är så man ska känna liksom. Visst kan jag ännu också attraheras av karlar, eller tycka att dom är trevliga. Men jag vill inte bli ihop med nån. Jag vill väldigt gärna fortsätta vara bara jag. Som i texten så är jag dendär ikisinkkun som inte vill ändra på läget... Som trivs bra med att vara bara själv, och som har färdighet och kunskap att sköta sej själv och sina egna ärenden på egen hand. Självgående, självständig och självtillräcklig. Visst behövs det mänskor runtom också mej - familjen, vänner, kolleger, bekanta... Men jag behöver ingen karl som delar min vardag. Dyker han upp ska jag försöka bereda det plats, men gör han inte så fortsätter jag gladeligen såhär. Enligt nuvarande känsla alltså. Känslor kan ju svänga förstås.

fredag 15 september 2017

Angående förlossningstalkot

Reaktioner på uttrycket "synnytystalkoot", förlossningstalko, fortsätter dyka upp. Bra. Idag uppmärksammades jag på en kolumn i Pohjalainen; Itsekäs nainen ja patriarkaatti - Den själviska kvinnan och patriarkatet. Kolumnen förklarar ur flera synvinklar varför begrepp som förlossningstalko är fullständigt idiotiska. Bra kolumn, med bra bredd i frågan.

Som första grundprincip konstaterar skribenten Laura Ala-Kokko att patriarkatet här i landet nog ännu lever och mår bra, då en medelålders man kan se det som sin sak att påpeka åt kvinnor hur de förväntas leva sina liv.
Hon funderar kring hur barnalstring fortfarande i dagens samhälle kan ses som kvinnans viktigaste roll, och hur en kvinna inte riktigt anses vara en riktig kvinna innan hon burit, fött och har barn.
Varför är det så att det anses vara en norm för kvinnor att ha barn, ännu idag?, undrar hon.
Varför anser vi att barnlöshet behöver förklaras? (Ett faktum som är innerligt jobbigt både för frivilligt och ofrivilligt barnlösa.)
Inga svar på frågan i kolumnen, för det är ju en sak som bottnar i vår kultur och våra grundtankar... Stora frågor att med små steg jobba kring...

Att sen skuldbelägga dem som antingen inte vill eller inte kan hjälpa till med att öka mängden födslar per familj här i landet hjälper ju inte.
Ingen ska behöva "skaffa" barn för att samhället behöver dem, om det inte hör till den egna livsplanen. Vi går liksom in på väldigt obehagliga tankar om babyfabriker då... Att frivilligt välja bort barn ska verkligen få vara okej i dagens samhälle!
Och de som inte kan eller har fått ynnesten att få barn, de ska inte heller behöva kämpa med andras förväntningar och krav på förökning, parallellt med de egna redan så tunga känslorna av längtan, sorg, förtvivlan och misströst. Verkligen inte!
Att ställa ett onyanserat krav på allas ansvar att hjälpa till med "förlossningstalkot" är synnerligen oeftertänksamt och oansvarigt, och ökar bara sorgen och pressen för dem som hade önskat men inte fick... Inte speciellt kul för dem som väljer bort barn heller.

Själviskhetsaspekten får hon också med. Och det tudelade i att man är självisk både då man väljer barn och då man väljer bort dem, och hur den själviskheten omöjligt kan vara olika, även om den frivilligt barnlösa oftast klassas som mer självisk.
Det borde vara så att man (själviskt) väljer barn för att man vill ha barn i sitt eget liv.
(Inte för att någon efterlyser ett förlossningstalko.)
Likväl borde det vara ok att (själviskt) välja bort barn då man inte vill ha dem i sitt liv.
Varför anses den ena då mer självisk än den andra?, frågar hon sej.

Ofrivilliga barnlösheten plockar hon upp som det område där man kan och bör påverka - en aspekt jag ju saknat hittills i debatten. Man kan göra det ekonomiskt lättare för folk att välja att ha barn, om de så vill. Man kan göra fertilitetsvården mer tillgänglig. Man kan underlätta för singlar att försöka få barn på egen hand. Och man kan göra något för dem som trots önskan inte kunnat få barn.
Viktiga frågor, som man också verkligen har möjlighet att påverka. Att bara tala om allas ansvar i gemensamt förlossningstalko utan att också prata om ofrivillig barnlöshet, det är respektlöst. Men om vi tar upp alla de saker vi kan göra för att underlätta för de ofrivilligt barnlösa att uppfylla sin barnlängtan så har vi gjort stora gärningar redan. Och kanske kommit lite på väg till större siffror i statistiken.

Det är inga direkt lätta frågor i denhär debatten.
Stora tunga ämnen som rätten att bestämma över sitt eget liv (och sin egen kropp), och möjligheten att göra beslut kring dem utan att kritiseras av andra.
Eller som samhällets förväntningar på olika roller, och oförstående attityd inför andra synvinklar.
Eller som ofrivillig barnlöshet. Ett av de tyngsta ämnena vad gäller känslomässig belastning. Inte ett ämne där en lite oeftertänksam och halvt skämtsam kommentar om synnytystalkoot tas väl emot.
Så det är bra att den vinkeln nu äntligen syntes lite mer i debatten, i och med denna kolumn. (Kan för all del hända att den kommit upp mer tidigare också, men det har isf gått mej förbi.)

Mer fokus på vad som kan göras åt att minska ofrivillig barnlöshet! Punkt.

fredag 8 september 2017

Händer när man minst anar...

Stanna upp inför ett citat i boken jag läser just nu. Där handla det om att söka en partner, men själv koppla jag till barnlängtan och försöken att få bli mamma. För att det är en ack så vanlig kommentar i sammanhanget, även om den har ytterst lite verklighetsförankring...

"Det händer när man minst anar det, brukade folk säga. Om det fungerade så fick man alltså inte längta, inte vilja, inte ens ana för då kunde det inte hända. Det innebar i så fall att man skulle trycka ner sin egen känsla, agera som om det inte spelade någon roll, och bara hoppas att ödet gjorde jobbet. Var det verkligen rimligt?"

Jaa, är det verkligen rimligt?? Ändå är det sånt man säger... Sånt man som barnlängtande får höra. Att tänk inte på det, slappna av, låt bli att längta, och när du minst anar. (Som jag ren tidigare har konstaterat, visst, som singel funkar det jättebra detdär med minst anar!) Du försöker för mycket, du vill för mycket, du tänker för mycket på det och du förstör allt genom det. Sure. Mitt tänkande gör mej infertil. Men alla vet ju domdär berättelserna om dom som fick barn när dom sluta försöka, så det måst ju vara sant ju!? Naturligtvis. Suck.

Och å andra sidan ska man ju sen också visualisera tillräckligt och tillräckligt tydligt visa åt gud eller universum eller världsalltet osv osv vad man verkligen önskar. Man har nu kanske inte önskat tillräckligt starkt och tydligt? Tänk riktigt tydligt på det du vill ha nu, sätt in en klar beställning, så får du nog. Då lyckas det nog. Du har bara inte velat tillräckligt mycket än. Sure. Nej, det är klart, denhär längtan är inte tillräckligt stor. Och det fåniga är att både ovanstående och denna kommentar kan komma från samma person tillochmed.

Så hur man än svänger sej i dessa sammanhang så har man nog inte gjort rätt, inte gjort tillräckligt, eller gjort för mycket. Att sen faktiskt tänka på att bakgrunden är medicinsk och fysisk, inte tanke och mentala krafter, det har många svårt för. Helknäppt, tycker jag. Och inte det minsta rimligt. Kanske vi nån dag kommer ifrån sådana oförstående kommentarer.

torsdag 7 september 2017

Lägesinformation till kliniken

Sen sista vårdomgången i januari, och samtal för att meddela negativt resultat, har jag inte hört av mej till kliniken. Kom till att det nu kanske sku vara läge att informera dem också om var jag står just nu, så ringde och talade med en av sköterskorna. Ett varmt och förstående samtal, som ledde till att jag sitter med tårar i ögona nu efteråt. Jag finns fortfarande i deras listor, och det var ok att fortsätta med det även om det just nu ser ut som att fortsättning inte finns. Är inte själv helt beredd att totalt dra undan den kontakten än, och är lättad över att få passivt hänga med... Huruvida denna känsla av att vården ska vara helt avslutad håller i sej eller inte kan jag ju ändå inte vara hundra procent säker på, och känns nog därför bra att ha kvar möjligheten. Eller ja, möjligheten finns ju alltid att återuppta kontakt också, men på nåt sätt mentalt skönare såhär... Inte aktiv, troligen avslutad, men ändå med en tå inne... Ett tag till iallafall. När det sen är mer totalt säkert hur det blir får jag ta ett nytt samtal, aktivera eller avsluta... Till den stunden har jag nu ännu tid. Tid som för mej själv personligen känns som avslutat vårdkapitel, åtminstone i nuläget, men som för klinikens del var helt okej att lämna öppet. Skönt så. Någon dag i framtiden kan det komma emot en annan känsla, som leder till att klinikkontakten och min fil där ändras till status aktiv. Eller så ringer jag upp och ber om en tid för avslutande samtal. Vilkendera det blir får tiden avgöra. Just nu är jag i läget vården för min del avslutad, med en liten springa öppen... Och med mej på vägen fick jag en innerligen uttryckt välgångsönskning... Det kändes nog verkligen att de som jobbar på kliniken är investerade i sina klienters livsvägar på nåt sätt. Så även under processen när de verkligen innerligt uttryckt en önskan om att få hjälpa mej uppnå den dröm jag bar på. Lika innerligt kände jag nu att det fanns en önskan om att jag i detta beslut får ha det bra. Hur mycket de, liksom jag, än hade investerat i, och önskat, en annan utgång så kändes det som att förståelsen för var jag finns och den känsla jag har just nu var helt självklar. Och det är jag tacksam och glad över. Min sak, för all del, men ändå fint att få en klar förståelse för det man lever i och upplever. Och att de önskar en väl. Värdefullt!

söndag 3 september 2017

Om att ge upp och gå vidare

Dök för ett tag sen upp en artikel i mitt fb-flöde som på många punkter stämmer överens med mitt eget nuläge och mina egna känslor. Ett som handla om barnlöshet, men mer ur synvinkeln "ge upp" och gå vidare med annat - alltså just där jag är nu. Och som oftast så kändes det så skönt att se nån annan ge ord på det man själv känner, tänker och upplever. En bekräftelse på att det man är med om är "rätt" och rättfärdigat, på nåt sätt. (Fånigt ju... Egentligen ska man ju inte behöva bekräftelse på att man är/känner rätt, men...)

Suren sitä, etten saa kiirehtiä töistä vanhempainiltaan är rubriken, och ändå handlar sedan inlägget mindre om sorgen och mer om livet efter, känner åtminstone jag. Visst finns sorgen med, ges erkänsla, för så stora saker som det handlar om så är det ju rätt självklart att den inte kommer att försvinna helt, och inte kan sopas under mattan - men det fina med denna text är att den ger rum också för det andra livet som finns, trots att barnlösheten består.

Texten är en berättelse om Maria, om hennes stora längtan efter barn, hennes år inom fertilitetsvården, och om beslutet att släppa det och fylla livet med annat. I tio år hann hon längta efter barnet, mer än nåt annat, innan hon valde att släppa den drömmen - "jotta ei enää toivoisi ja pettyisi vaan tekisi elämästä hyvän näin"... Så att hon inte längre skulle hoppas och bli besviken, utan göra livet bra såhär. Känner såå väl igen den känslan!!

"En halunnut enää roikkua välitilassa. Halusin mennä elämässä eteenpäin.", förklarar hon. Och jag instämmer. Därav inga fler vårdomgångar, och ingen lång adoptionsprocess. Det räcker nu, säger hela jag. Inga fler om, kanske, eventuellt, möjligen, beroende på... Inget mer väntande och hängande. (I denhär frågan alltså, för finns ju annat sånt i livet förstås...) I nåt skede säger det stopp med sånt. Iaf gjorde det så för mej. Räcker nu, måst gå vidare.

Det betyder inte att det alltid är lätt. Ibland ifrågasätter jag den känslan, det beslutet, och tycker det är totalt fruktansvärt och ofattbart. Som jag ren hunnit konstatera några gånger här också. Ändå är det så bara. Sorgen finns kvar, och ibland vill jag ännu bara bestämma annorlunda, men samtidigt är beslutet en lättnad. Räcker nu, måst gå vidare. Är det sen att ge upp? Beror på hur man ser det. Jag känner själv snarare att jag släpper, och ger rum.

"On opittava näkemään, mitä kaikkea hyvää elämässä on." Även om livet inte fick det innehåll jag, liksom Maria, hoppades på, så behöver jag kunna se allt det goda mitt liv har ändå. Sorgen finns kvar och sticker upp mellan varven. Livet ut antagligen. Ändå väljer jag att släppa, ge upp, låta drömmen om barnet förbli en dröm. För att kunna leva också. Och se att det finns annat, som också är gott. För att göra livet bra, så som det är. Fylla det, istället för att vänta. För att det är det jag måst göra, "helt enkelt". Tid att gå vidare.